Min hjärna har snöat in sig lite på det här med tillit och förhållanden, eller inte lite, utan ganska totalt.
I ett förhållande ska man ju vara ärlig, till 100%, det är jag i mitt förhållande, utan kompromisser och vita lögner, jag är alltid ärlig, om det har med mitt humör och göra, med hur jag känner eller om jag är otroligt kärleksfull, det är faktiskt bra. Jag har erkänt mina egna fel och brister och är alltid ärlig genom allt, för jag tror att ärlighet alltid varar längst, oavsett vad! För jag tror inte att en lögn kan hjälpa någon.
Ta det här med att gå på krogen, ganska uppenbart är min pojkvän orolig när jag går ut, inte för att jag ska vara otrogen, för han vet hur mycket han betyder för mig och vet att jag aldrig skulle vara det, för mig finns det bara en. Men han är orolig att det ska hända mig någonting, särskilt om jag är ensam, det har ju hänt mig saker förut, men då hade jag turen att Jimmy va där och räddade mig.
Jag förstår oron som man kan ha, och vi är ärliga nog att kunna prata om det, att prata om allt skit som händer runt omkring, jag ringer han när jag går hem, det är en trygghet för mig, och en trygghet för han. Han vet att jag kommer hem ordentligt och jag känner mig alltid trygg när jag pratar med honom.
Men folk som inte litar på varandra, ljuger och bara beter sig som skit i förhållanden ser jag inte varför dom har ett förhållande, dom som kan ha det sååå bra tillsammans, men dom gör det inte, och det behöver inte naturligt vara en part som gör det, utan det kan vara båda som motarbetar varandra istället för att arbetar tillsammans som man ska göra.
Jag tror att många tappar bort individen dom var innan dom gick in i ett förhållande, jag tror att många tappar bort sig själva, tveklöst, MEN det många missar är att det var personen man var innan man gick in i förhållandet som personen blev kär i, tappar man bort den personen så tappar man bort sig själv. och tillslut tappar man bort kärleken!
MEN, tappar man bort den personen man var innan kan man faktiskt vara ÄRLIG och säga det till den man älskar, för att få tid att hitta sig själv.
Jag är ingen gud, och jag säger inte att mitt förhållande är perfekt, fan inget förhållande är perfekt och det vet både du som läser det här lika väl som jag vet det.
Jag önskar bara att folk kan vara sig själva i sitt förhållande, inte tappa bort individen man var innan och lära sig att ärlighet varar alltid längst.
Min älskade Andreas, som alltid finns där, alltid ställer upp, är min bästa vän och min kärlek. Vi har inte ett perfekt förhållande, men den kärleken vi har för varandra övervinner hav, finns alltid där och går alltid att luta sig mot när man mår som allra sämst!
Det finns ingen och ingenting som kan driva mig ifrån den här kärleken!
