Galet vilken fin sommar vi fått i år. Hoppas det håller i sig ända fram till september. Går på semester om drygt en vecka, och då vill vi ha lika underbart väder som det varit under första semesterperioden. Var ledig helgen som var, men låg dessvärre nerbäddad med nästan 40 graders feber hela helgen. Det är inget jag rekommenderar dagar då det är minst lika varmt inne som febern var hög. Jag låg med feberfrossa samtidigt som svetten bokstavligen rann längs hela kroppen. Ingen möjlighet att svalka mig heller. Det var nog första och sista gången jag klagade på värmen hoppas jag.

När sambon slutar jobba idag ska vi köpa matsäck och åka ut med båten. Lovely. Blir kanske att ta med en kall öl eller två med. Mums.

Idag när jag satt i kassan på jobbet började jag fundera på det här med tankar. Jag satt och klurade på vad alla kunder i den extremt långa kön stod och funderade på. Ganska trevligt tidsfördriv faktiskt. Och egentligen ganska fascinerande. Det här med tankar alltså. Man kan ju aldrig någonsin veta vad som rör sig i någon annans huvud, och ofta tänker jag att jag inte heller vill veta. Att jag klara mig bättre utan. Jag hör ju tyvärr till den skara människor som alltid tror att allas tankar kretsar runt mig. Hur ful jag är, hur töntig jag verkar, hur dålig jag är på det jag gör och så vidare. Sjukt och tragiskt, jag vet. Men det är ju delvis detta jag sliter så hårt för att råda bot på.

Nu ska jag läsa lite bok i väntan på sambon.

Ha det fint, och njut av värmen! Man vet aldrig när vi får uppleva en svensk sommar som denna nästa gång…

Det var visst en hel evighet sedan jag senast uppdaterade här. Mycket har hänt, ni vet så där så att jag inte ens vet vad jag ska skriva.

Slutade på lärarjobbet den 11 juni. Det var hemskt. Jag grät på dagen (avslutningen var på kvällen) för att jag tänkte på att det var sista gången jag var i klassrummet. Blev helt nostalgisk då jag såg alla olika arbeten vi gjort under tidens gång. Grät när jag skulle tacka barnen, och deras föräldrar, för den här tiden. Grät när vi var samlade hela skolan och sjöng ”den blomstertid nu kommer”. Grät när rektorn tackade av mig på lärarnas avslutningsmiddag. Men värst av allt var fyra dagar efter skolavslutningen. Jag jobbade hela sista veckan på fritids, tillsammans med L. Hon slutade tidigare än jag, och då hon kom mot mig med utsträckta armar trodde jag nästan hjärtat skulle hoppa ur kroppen på mig. Jag pep något i stil med: ”jag vill inte…” varpå hon sa att hon heller inte ville, men att vi självklart skulle hålla kontakten. När hon gått smög jag iväg och bröt ihop en smula. När jag själv skulle gå hem den dagen blev jag fastbunden av några av mina elever. De ville inte heller att jag skulle gå. Då grät jag igen.

Fick några dagar senare höra, då jag träffade en elevs mamma, att hennes dotter varit otröstlig hela den kvällen. Det värmde i hjärtat, men gjorde samtidigt ont. Ont för att jag tycker så synd om barnen.

Nu har sommaren verkligen kommit, och trots min depression så njuter jag faktiskt av dagarna. Det är u n d e r b a r t med sommar, sol och värme. Midsommar var den roligaste jag firat på länge. Tack alla som var med, det behövdes.

Jag funderar fortfarande på hur jag ska klara mig utan L´s enorma stöd, men jag hoppas verkligen att vi kan ses snart. Ta en långpromenad och prata. Med henne pratar jag obehindrat. Säger det hjärnan tänker och hjärtat skriker. Utan att det känns dumt. Det är skönt. Så otroligt skönt. VIll inte missta det stödet. Det bästa stöd jag någonsin haft.

Är ganska rädd för att sammanbrottet ska komma snart igen. Känslorna sitter utanpå kroppen, och det finns inte längre någon omkring mig som ser mig. Sambon då, men jag har ju så svårt att belasta honom, Jag vet att jag kan, men det går inte. Ska heller inte till psykologen förens i augusti nästa gång, då de drar in på besök under semesterperioden. Känns inte heller bra. Jag behöver henne minst en gång varannan vecka. Annars kan jag inte andas.

Gud vad långt detta blev. Avrundar där och hoppas på bättre uppdatering.

Hejs.

Den här helgen har varit ganska bra faktiskt. Ingen ångest och inte så enormt tunga tankar. Har varit ganska neutral helt enkelt. Har nog till och med skrattat en gång eller två. Dock inte från hjärtat, men jag är nöjd ändå.

Jobbade i butiken igår. Det gick bra, och överlag var faktiskt alla kunder ovanligt glada och trevliga. Eller så var det min sinnesstämning som gjorde att jag inte överanalyserade allt som hände under dagen. Låter troligt.

Idag har jag varit galet trött. Även om vi somnade skapligt igår var jag inte uppe förens 11.30. Ganska skönt att få sova ut, men samtidigt lite dåligt samvete. Min enda ledig dag denna vecka sovs liksom bort. Aja, kortvecka denna vecka, så får utnyttja torsdag – söndag till att göra saker för min egen skull.

Har inte så mycket mer att tillägga idag. Funderar på en löprunda/powerwalk nu.

Hejs.

Idag har varit en relativt bra dag. Tror att mycket ligger i mitt samtal med L på jobbet igår. Det lättade, även om vi inte hann prata så länge. Har dock hängt upp mig på en sak hon sa till mig igår…det gnager lite. Måste fråga henne hur hon egentligen menade. Ska försöka få tid till det imorgon.

Annars har det inte hänt så mycket idag. Var en runda på stan efter jobbet. Har njutit av den strålande solen. Behöver all energi jag kan få, och vad är en bättre energikälla en just solen?

Bläddrade lite bland gamla inlägg igår. Kom på att jag planerat att skriva om hur jag blivit av med mina tvång. Och fortsätta berättelsen om hur jag blev jag. Ska ta tag i det någon dag, om någon ens är intresserad? Eller det spelar i och för sig ingen roll. Skriver ju på denna sida för min egen skull. Och för att några av mina närmsta ska kunna läsa det jag inte kan/orkar berätta. Så är det med det.

Nu ska jag läsa lite i min nyköpta bok – Igelkottens elegans. Blev tipsad av en kär vän som trodde jag skulle tycka om den. Har bara läst några sidor hittills och jag är redan fast.

Hejs!

Känner mig lite piggare idag faktiskt. I själen i alla fall. Har gråtit mycket de senaste dagarna. Sms:ade med L igår. Hon skrev att hon inte kan hjälpa mig om jag drar mig undan hela tiden. Det gjorde ont. Inte att hon inte kan hjälpa mig, utan att jag drar mig undan. Jag som fått sådant förtroende för L, och så kastar jag bara bort det. Idag tog vi i alla fall varsin soffa på lunchen och låg och pratade. Det var skönt, och min energi fylldes på lite. Kände mig, som alltid efter samtal med L, lite lättare till sinnes när jag gick därifrån.

Funderar på att ta ett varmt bad och en kall öl. Får man det fast det bara är tisdag? Dricka öl alltså, inte bada.

Funderar även på att ge min bloggadress till L. Är det dumt? Det finns ju så mycket jag inte kan uttala, men som jag skriver här. Kanske vore det bra? Eller kanske vore det dumt? Jag vet inte.

Funderar även på om jag ska göra som alla senaste nätter och ta en sömntablett ikväll. Vill inte sova på tabletter varje natt, men det är så otroligt skönt att känna tröttheten sticka i kroppen, för att tillslut få mig att sluta ögonen och sova gott hela natten. Problemet är bara att jag hela dagen efter får dras med en bakfyllekänsla. Inte så kul. Å andra sidan är det inte mycket som är kul just nu. Sov på sömntablett i natt, och i morse var jag så trött att sambon lyfte upp mig ur sängen och ställde mig på golvet. Sedan stod han och höll om/upp mig tills jag vaknat till liv. Var helt väck i huvudet. Visste inte ens vilken dag det var. Tur att jag har honom ändå. Hade han bara väckt mig och låtit mig ligga kvar i sängen hade jag antagligen inte vaknat förens någon hört av sig från jobbet och undrat var jag höll hus. Knas.

Nehe, bada var det ja!

Hejs

Vad gör man när man konstaterat för tusende gången att man faktiskt inte kommer överens med sin familj? Jag älskar min föräldrar och mina syskon, jag gör verkligen det. Men jag orkar inte med dem. När jag träffar dem intar jag samma plats i hierarkin som då jag var liten, vilket betyder att jag blir den de bara kan köra över med sin kommentarer om än det ena än det andra. Nu har det gått till en gräns. Jag orkar inte träffa dem. Jag blir bara ledsen och besviken hela tiden. Det känns som om jag inte riktigt finns då jag umgås med dem. Som att jag inte är värd samma kärlek som de andra. Detta är så fruktansvärt jobbigt och suger ur mig så mycket energi. Energi som jag behöver för att läka mig själv. Energi som jag inte ens besitter. När jag senast umgicks med dem tänkte jag nästan säga till dem att sluta höra av sig. Sluta fråga om jag vill komma och äta. Jag får ju ändå inte ut något av det. Inte mer än skuld och skam. Men jag vill så gärna vara en del av dem. Vill så gärna att de ska älska mig. Det känns bara som att de inte gör det. Det känns bara så infekterat mellan oss. Och jag orkar inte reda ut det.

Vad gör man?

Strålande sol idag igen. Dock inte i min själ. Har varit så enormt ledsen idag. Vet inte riktigt varför, men har haft en gråtklump i halsen hela dagen. Har gått undan och gråtit flera gånger på jobbet. Efter varje gråtattack har jag tittat mig själv i spegeln och tvingat mig själv att ta på masken. Ta på mig leendet. Jag vet att det sorgsna har lyst igenom, men jag tror ändå jag lyckats gömma gråten.

Vi började dagen med utbildning på jobbet. Egentligen var den kanonbra, det var bara det att övningarna vi fick göra var jobbiga. Det första vi skulle göra var att beskriva vår sinnesstämning som om det vore en väderleksrapport. Sol, moln, regn, storm…osv. En riktigt bra övning för övrigt. En övning jag gärna skulle använda med mina elever. Ville man fick man passa. Jag var först ut. Och jag var även den enda som passade. Kunde inte med att ljuga, och hade ingen lust att beskriva mitt väder som åska och storm. Hade inte känts bra hur jag än gjort. Kändes som ett nederlag efteråt, men så kan det vara ibland. Vi skulle även skriva ner positiva sidor hos oss själva, och ni som följt min blogg vet att det är det absolut värsta och svåraste jag vet.

Jag blev även så enormt ledsen då jag gick till den plats där vi bestämt att vi alla skulle samlas för att gå tillsammans till utbildningen. Väl där insåg jag att alla redan gått. Utan mig. Fick i efterhand veta att någon sagt: ”är alla med nu?” Varpå alla tittat sig omkring och sagt ”JA”. Återigen får jag en örfil av verkligheten. Återigen får jag se att ingen reflekterar över min närvaro. Inte ens de jag förväntat mig skulle märka om jag inte var där. Stor besvikelse. Kände mig sviken helt enkelt. Detta lagt till hur jag redan mådde då jag cyklade hemifrån gjorde min dag till ett rent helvete. Jag klandrar ingen. Det gör jag inte. Jag blir bara så ledsen. Det känns som ytterligare en bekräftelse på min betydelselösa existens.

Vad gör jag ens här? Varför tror jag gång på gång att någon kanske ser mig som en värdefull människa? Att någon kanske tycker jag är värd att se och bry sig om? Varför är jag så lättlurad?

Varför finns jag ens?

Vilken underbar dag vi har idag. Hos oss är det strålande sol, klarblå himmel och termometern visar 18,5 grader. Jag har varit ute och gått runt stan med en kollega. Vi tog en paus på ett fik och satt i flera timmar och bara pratade och njöt av solen. Skönt att träffa henne utanför jobbet. Det var första gången, och under alla år vi jobbat tillsammans har vi sagt att vi måste ses utanför jobbet, men det har alltid kommit något i vägen. Hon är en fin tjej, och vi har nog väldigt mycket gemensamt. Vi tänker väldigt lika. Jag har en idé jag tänkte bolla med henne. Än så länge hemlig och bara på en ”tankenivå”, men det vore så spännande.

Annars rullar livet på. Jag har återgått till min melankoli. Sjukt jobbigt, men jag vet inte längre vad jag ska göra. Jag klättrar uppåt, men bara för att mötas av en örfil som får mig att falla ner i det svarta hålet. Det känns inte värt det längre. Jag kan lika gärna stanna i min melankoli, för den känner jag i alla fall. Fast jag vill inte. Vill bara upp, upp, upp.

Rörigt det blev. Är inte på skrivhumör. Ville bara uppdatera.

Hejs.

Nu var det längesen jag skrev igen. Har befunnit mig i en riktigt djup svacka, så har faktiskt inte orkat uppdatera här. Nu är jag i alla fall på väg tillbaka hoppas jag. Fick en skrattattack igen på jobbet i torsdags. Jag och L skrattade så mycket att vi inte ens kunde titta på varandra. Så. Otroligt. Skönt. Att. Få. Skratta. Det gör så mycket för själen att få skratta av sig lite. Önskar att jag kunde göra det oftare. Men, som jag sa till L, jag tror L hjälpt mig att våga släppa lite på masken. Hon har lockat fram den riktiga jag som gömt sig där bakom under så många år. Det är skönt. Jag är egentligen en ganska sprallig person som vill bjuda på mig själv, men någonstans har jag fastnat i det som var. Tror jag. Jag skulle i alla fall vilja vara sprallig och bjuda på mig själv. Jag tror heller inte att jag är så blyg längre. Jag måste bara låta mig själv vara den jag är. Låta mig själv andas och inse mitt eget värde. För jag är värdefull. I alla fall är det vad andra säger. Tyvärr kan jag inte riktigt tro på det.

Nu ska jag äta lite mat. Hoppas på bättre uppdateringar här framöver.

Hejs!

Idag har varit en lite bättre dag. Jobbet flöt på, trots väldigt mycket konflikter mellan eleverna. Efter jobbet åkte jag till en fin vän. En vän som betyder så enormt mycket för mig, men som jag tyvärr inte visar det för. Det är tyvärr så jag gör. Jag stänger ute alla runt omkring mig när jag mår dåligt. Det är nog det värsta man kan göra, det inser jag ju. Att stänga dörren mot de som bryr sig om. De som betyder mest är inget undantag. Min vän sa det till mig idag. Att hon tycker det är väldigt ledsamt att jag gör så, och att hon känner att hon inte orkar tjata på mig längre. Jag förstår henne. Jag måste klättra uppåt nu. Vill inte må dåligt längre. Inte för att jag någonsin velat det, men det börjar rinna över nu. Ser jag ingen ljusning snart är jag rädd att jag inte orkar mer…

I morgon är det dags för butiksjobb igen, så kvällen blir lugn. Sambon och jag ska snart göra lite sushi. Den absolut godaste mat man kan äta enligt mig. Första gången jag testade tyckte jag att det var så fruktansvärt äckligt, men ju mer jag smakade desto mer tyckte jag om det. Nu är jag fast. Vi äter sushi nästan varje vecka, och jag kan inte få nog.

Nu ska jag skriva på boken i väntan på att riset svalnat. Ha en trevlig fredagkväll!