Vad gör man när man konstaterat för tusende gången att man faktiskt inte kommer överens med sin familj? Jag älskar min föräldrar och mina syskon, jag gör verkligen det. Men jag orkar inte med dem. När jag träffar dem intar jag samma plats i hierarkin som då jag var liten, vilket betyder att jag blir den de bara kan köra över med sin kommentarer om än det ena än det andra. Nu har det gått till en gräns. Jag orkar inte träffa dem. Jag blir bara ledsen och besviken hela tiden. Det känns som om jag inte riktigt finns då jag umgås med dem. Som att jag inte är värd samma kärlek som de andra. Detta är så fruktansvärt jobbigt och suger ur mig så mycket energi. Energi som jag behöver för att läka mig själv. Energi som jag inte ens besitter. När jag senast umgicks med dem tänkte jag nästan säga till dem att sluta höra av sig. Sluta fråga om jag vill komma och äta. Jag får ju ändå inte ut något av det. Inte mer än skuld och skam. Men jag vill så gärna vara en del av dem. Vill så gärna att de ska älska mig. Det känns bara som att de inte gör det. Det känns bara så infekterat mellan oss. Och jag orkar inte reda ut det.

Vad gör man?