Det var visst en hel evighet sedan jag senast uppdaterade här. Mycket har hänt, ni vet så där så att jag inte ens vet vad jag ska skriva.

Slutade på lärarjobbet den 11 juni. Det var hemskt. Jag grät på dagen (avslutningen var på kvällen) för att jag tänkte på att det var sista gången jag var i klassrummet. Blev helt nostalgisk då jag såg alla olika arbeten vi gjort under tidens gång. Grät när jag skulle tacka barnen, och deras föräldrar, för den här tiden. Grät när vi var samlade hela skolan och sjöng ”den blomstertid nu kommer”. Grät när rektorn tackade av mig på lärarnas avslutningsmiddag. Men värst av allt var fyra dagar efter skolavslutningen. Jag jobbade hela sista veckan på fritids, tillsammans med L. Hon slutade tidigare än jag, och då hon kom mot mig med utsträckta armar trodde jag nästan hjärtat skulle hoppa ur kroppen på mig. Jag pep något i stil med: ”jag vill inte…” varpå hon sa att hon heller inte ville, men att vi självklart skulle hålla kontakten. När hon gått smög jag iväg och bröt ihop en smula. När jag själv skulle gå hem den dagen blev jag fastbunden av några av mina elever. De ville inte heller att jag skulle gå. Då grät jag igen.

Fick några dagar senare höra, då jag träffade en elevs mamma, att hennes dotter varit otröstlig hela den kvällen. Det värmde i hjärtat, men gjorde samtidigt ont. Ont för att jag tycker så synd om barnen.

Nu har sommaren verkligen kommit, och trots min depression så njuter jag faktiskt av dagarna. Det är u n d e r b a r t med sommar, sol och värme. Midsommar var den roligaste jag firat på länge. Tack alla som var med, det behövdes.

Jag funderar fortfarande på hur jag ska klara mig utan L´s enorma stöd, men jag hoppas verkligen att vi kan ses snart. Ta en långpromenad och prata. Med henne pratar jag obehindrat. Säger det hjärnan tänker och hjärtat skriker. Utan att det känns dumt. Det är skönt. Så otroligt skönt. VIll inte missta det stödet. Det bästa stöd jag någonsin haft.

Är ganska rädd för att sammanbrottet ska komma snart igen. Känslorna sitter utanpå kroppen, och det finns inte längre någon omkring mig som ser mig. Sambon då, men jag har ju så svårt att belasta honom, Jag vet att jag kan, men det går inte. Ska heller inte till psykologen förens i augusti nästa gång, då de drar in på besök under semesterperioden. Känns inte heller bra. Jag behöver henne minst en gång varannan vecka. Annars kan jag inte andas.

Gud vad långt detta blev. Avrundar där och hoppas på bättre uppdatering.

Hejs.