Nu är jag hemma efter en dag på jobbet. Känner mig helt utmattad – masken har suttit stadigt idag. Igår, sent på kvällen, hade jag enorm ångest. Vad som utlöste den är jag inte helt säker på, men tror att psykologbesöket hade ett finger med i spelet. Jag kände mig lättare när jag gick därifrån, men sen kom ångesten. Ångesten över att jag inte alltid är helt ärligt mot min psykolog. Jag visar inte hur ledsen, förtvivlad och frustrerad jag egentligen är. Jag tror dock att hon ser igenom mig. Hur som helst ringde jag min älskade vän. En vän som tyvärr bor en bit bort, vilket gör att jag nästan aldrig träffar henne. Jag behöver henne. Hon är den enda som verkligen förstår mig. Hon har nämligen varit där själv. Tror hon uppskattade att jag ringde. Att jag inte valde att återigen stänga henne ute, utan att jag faktiskt ringde då jag behövde henne som mest. Hon fick i alla fall den värsta ångesten att lägga sig, och jag lyckades få i alla fall ett par timmars sömn. Hade jag inte pratat med henne igår är jag väldigt tveksam till om jag hade orkat jobba idag. Tack, fina älskade du!

Idag har det återigen varit väldigt tungt. Återigen känner jag att jag älskar mitt jobb, men hatar att jag inte orkar. Behövde aldrig läsa brevet hos psykologen. Vi kom aldrig så långt. Fastnade vid att jag inte sover, och att jag mår så enormt dåligt att jag inte vet hur länge jag orkar. Känns som väggen närmar sig med stormsteg. L sa, då jag berättade för henne hur jag mår, att hon får intrycket av att jag är väldigt stressad. Jag upplever mig inte så, men idag sa psykologen samma sak. Hon sa att jag måste försöka stressa ner, hitta verktyg för att klara vardagen. Utan sömn, minimalt med mat, en ordentlig depression, ständig ångest och samvetskval…listan kan göras lång. Alla dessa faktorer gör tydligen att jag inom en snar framtid riskerar att bli utbränd. Skäms nästan när jag skriver det, eftersom jag knappt jobbat heltid i ett halvår. Men samtidigt var det som psykologen sa; jag hade lika gärna kunnat hamna där utan detta heltidsjobb. Det är inte jobbet i sig som är den stora riskfaktorn. Det är depressionen och ångesten. Och sömnlösheten. Jag. Orkar. Inte. Må. Så. Här. Längre. Men jag kommer inte ur det. Jag kämpar och kämpar. Gud, så jag kämpar. Tror ingen förstår hur mycket jag kämpar varje dag. Och hur trött jag är när jag kommer hem. Helt uttömd efter att ständigt hålla huvudet över ytan. Helt slut efter att hela dagarna gå runt med en massa instängda känslor. Idag grät jag dock på jobbet. I all hemlighet. Jag kanske borde ryckt tag i L. Bett henne sitta hos mig medan jag lät tårarna komma. Men återigen har jag så svårt att be om hjälp. Hon hade annat för sig, och jag ville inte störa. Jag kunde knappt prata hos psykologen idag. Jag hade gråten i halsen hela tiden. Jag orkade helt enkelt inte.

Efter psykologen var jag iväg och tränade. Det var ganska skönt.

Nu ska jag göra ingenting innan jag kryper ner i sängen. Håll tummarna för att jag i alla fall kan få ett par timmars sömn i natt. Tack.

Sitter här och våndas över ”läxan” jag har från psykologen. Jag ska skriva ett brev. Till min älskade storasyster. Jag saknar nämligen att ha en storasyster att vända mig till med tankar och bekymmer. Jag har ju en storasyster, men vi har inte den typen av kontakt. Vi är mer som ytligt bekanta. Med den skillnaden att vi delar blodsband. Det smärtar faktiskt mig. Jag vill inte längre ha det så. Men jag kan inte heller säga det till henne. Tror inte hon skulle förstå. Hon är alltid så bekymmersfri. Det är verkligen inte jag. Hon är så stark. Det är verkligen inte jag. Vi är nog så olika som två systrar kan bli. Konstigt egentligen, med tanke på att vi har samma uppfostran bakom oss.

Det här brevet är mycket svårt för mig att skriva. Jag behöver inte låta henne få det, jag behöver bara få det ur mig. Att skriva det väcker så mycket tankar och känslor. I morgon är tanken att jag ska läsa det för psykologen. Vet inte om jag kommer att klara av det. Det känns lite för privat. Å andra sidan är jag medveten om att det inte finns mycket i mitt privatliv som psykologen inte vet. Jag är även medveten om att hon inte lägger någon värdering i det jag skriver. Men ändå. Jag har alltid haft extremt svårt att dela med mig av sådant jag skriver. Vet egentligen inte varför. Har alltid, ända från att jag började första klass, fått beröm för mina texter. Men kanske är det just det. Att jag alltid fått höra hur duktig jag är på att använda mig av det skrivna språket. Det blir liksom så mycket prestation i det.

Aja, så är det.

För övrigt mår jag inte mycket bättre än igår. Ingen ångest idag, men var väldigt nära en attack på jobbet. Jag lyckades behärska mig genom att andas och fokusera på en fast punkt framför mig. Skönt. Däremot känner jag mig skrämmande deprimerad just nu. Tror ingen förstår hur dåligt jag egentligen mår. Hade en skön pratstund med L på jobbet. Fick ur mig lite. Fick tillfälle att andas en stund.

Nu ska jag fortsätta skriva brev…

Ångest. Ångest. Ångest. Det är typ det jag har att skriva just nu. Mår så fruktansvärt dåligt. Värk i bröstet. Konstant hjärtklappning. Ingen sömn. Ingen matlust. Inget.

Ge mig ett plåster. Jag blöder snart ihjäl.

Igår hade vi kvällskurs på jobbet, vilket innebar att jag jobbade 7.30-20. En lång dag, och med tanke på min extrema sömnbrist de senaste dagarna överdriver jag inte när jag skriver att jag var så trött att jag trodde jag skulle avlida. Jag gjorde dock ett stort framsteg igår. När jag för en vecka sedan berättade för L hur jag mår, nämnde jag även för henne att jag inte skrattat på riktigt på flera månader. Ni vet så där från hjärtat. Igår pratade jag med sambon i telefonen, medan jag väntade på kvällsmötet. Han sa då något, minns inte vad, men det var inte så roligt egentligen. Ändå bröt jag ihop av skratt. Jag skrattade så tårarna rann, och jag kunde inte sluta. Det var så skönt. Så befriande. Jag levde på den känslan hela kvällen, och kunde dessutom somna relativt gott på natten. Framsteg. Saken är ju den att jag inte kunnat skratta eftersom jag stängt av hela mitt känslosystem. Gråta har jag kunnat, men bara då jag varit ensam (med undantag från då jag bröt ihop på jobbet, hade väl antagligen nått min gräns för hur mycket känslor man kan hålla inne med). Igår fick jag skratta. Sambon var stum. Han har inte hört mig skratta så hjärtligt på länge. Detta kan kanske betyda att min mask är på väg att rämna. Jag kanske börjar bli redo att slänga den?

Ville bara berätta det.

Hejs!

Då var det söndag igen då. Denna helg har sprungit iväg. Jobbade i butiken igår. Det gick bra, men masken åkte på i samma stund som jag gick ut genom ytterdörren. Jag klarar inte att jobba där utan mask. Jag klarar i och för sig inte mycket alls utan mask nu för tiden. Enda gången jag egentligen tar den av mig är när jag är hemma själv. Ibland även när sambon är hemma, men tyvärr inte alltid. Den har även åkt av någon gång på ”riktiga” jobbet. Vid de tillfällena har jag pratat med L, och hon har ju som sagt förmågan att få mig att ta av mig min mask.

Idag blir det nog en promenad i solen. Det ser helt underbart ut utanför fönstret, så jag antar att det är bra att ta vara på den energi man kan få. Jag behöver energi mer än någonsin just nu.

Måste även plugga lite idag. Alla på jobbet går en kurs, och i morgon är det dags för gruppträff. Har inte haft ork över för att läsa texten till i morgon än, trots att jag haft flera veckor på mig. Men det ska nog gå bra ändå, var inte så många sidor denna gång, så det är snart gjort.

För övrigt är jag trött. Så trött. Sover verkligen extremt dåligt just nu. Hade tänkt att jag skulle ta igen lite av förra veckans sömnlöshet nu under helgen. Det gick inget vidare. Någon timme extra har jag väl fått, men det är inte ens i närheten av tillräckligt.

Hejs

Kan inte slita mig härifrån. Min själ är trött. Mitt hjärta är trött. Jag är trött. Men jag kommer inte kunna sova. Jag vet att inställningen är så viktigt, men samtidigt vet jag inte vad jag ska göra. Var jag ska ta vägen. Har hamnat i en riktigt djup svacka just nu. Mina självmordstankar har återvänt. Konstigt det där. Jag är liksom rädd för att dö, men jag vill verkligen inte leva. Inte när jag mår så här.

Jag har gjort några halvdana självmordsförsök under åren..sådana då jag fegat ur. Däremot hemsöker mig TANKEN om att ta mitt liv ganska ofta. Men jag är nog för feg…vilket jag i och för sig är glad för under mina ljusare perioder. Jag vill ju faktiskt inte dö. Inte egentligen. Jag vill bara bli fri min smärta.

Funderar faktiskt på att dra med mig sambon och hans vän ut och ta en cigg innan jag hoppar i säng. Jag röker inte. Jag gör faktiskt inte det. Bara ibland. Typ när det är fest, när jag är utomlands och ibland då ångesten kryper sig på. Då kan en cigg vara ganska bra.

Känner mig extremt ångestladdad nu. Alltså blir nog en cigg bra. Vi säger så. Vin och cigg…nu borde jag väl ändå kunna sova ett par timmar?

God natt!

Då var det fredag igen då. Galen vad snabbt tiden går. Tyckte det var helg typ..igår? Aja, i morgon är det jobb i butiken där jag fortfarande jobbar kvar. Känns helt ok ändå. Kul att träffa alla kollegor igen. Veckan på mitt ”riktiga” jobb har varit tung. Men härlig. Jag älskar mitt jobb. Men jag hatar att jag inte alltid orkar. Veckan som varit har jag sovit runt…hm…inget alls? Jag har vridit och vänt på mig. Jag har gått upp och vandrat runt i lägenheten. Jag har slagit på datorn och skrivit några rader. Men jag har inte sovit. Natten till idag sov jag inte en blund. Konstigt att jag ändå sitter här vaken kan tyckas. Tror jag är övertrött. Psyket säger mig att jag inte behöver annat än sömn.

Var hos psykologen idag. Det var tungt. Ovanligt tungt. Jag fick göra långa avbrott för att inte bryta ihop. Vill inte, kan inte, gråta inför henne. Det är så jobbigt då det väl händer. Ångest i flera dagar efter. ”Inte visa dig svag, inte visa dig svag, var stark…” Konstanta tankar i min sjuka hjärna. Vi pratade mycket om min kollega L idag. Om hur mycket hon gör för mig just nu. Bara som idag. Hon har ögonen på mig hela tiden, och hennes klass äter lunch samtidigt som mina elever. När vi stod där i matsalen och vakade över våra småttingar ställde hon sig bredvid mig. Hon fråga hur sömnen varit, och när mitt nekande svar kom, tog hon tag i min hand och fråga vad hon skulle göra åt det? Om hon skulle komma hem till mig och banka mig till sömns? Hur fint? Just denna beröring. Denna värme. Denna omtanke. Jag är inte van vid det. Det har aldrig funnits omkring mig förut. Jag är henne evigt tacksam för vad hon gör för mig just nu. Jag och psykologen var i alla fall överens om att jag ska vara rädd om det L gör för mig. Att jag ska ta tillvara på hennes omtanke och göra vad jag kan för att vara ärlig mot henne. Det är just det som är det svåra. Jag har blivit sviken ganska många gånger för mycket vid det här laget. Jag är van vid att människor vänder mig ryggen då de får se mitt rätta jag. Så varför skulle inte L göra detsamma? Jag tror verkligen INTE det om henne, det gör jag inte. Jag tror bara inte att jag är värd den omtanke hon ger mig. Varje gång jag tillåter mig själv att känna mig trygg med en annan människa, och varje gång jag börjar känna att glädjen finns där någonstans, blir jag sårad. Fallet blir därmed tjugo gånger högre och gör lika mycket ondare, än om jag inte skulle tillåta någon att komma mig nära. Därför har jag valt att leva i min egen bubbla. Men jag har lovat L, mig själv och psykologen att jag ska vara ärlig mot L. Jag ska verkligen göra mitt bästa för att vända mig till henne och be om H J Ä L P när jag behöver den. Det är bara så svårt. Så. Svårt. Att. Be. Om. Hjälp. Och. Så. Svårt. Att. Belasta. Andra.

Nej, nu har jag svamlat färdigt för ikväll. Nu ska jag dricka ur mitt vinglas, krypa ner under täcket (lagom påverkad av alkoholen) och hoppas på att få i alla fall någon timmes sömn inför morgondagens jobb. Jag orkar inte vara så trött en dag till. Jag orkar INTE.

Det var visst extremt längesen jag uppdaterade här nu. Vet egentligen inte vad det beror på, men antar att jag helt enkelt inte haft lust.

Nu sitter jag i alla fall här igen, nyss hemkommen från jobbet. Idag var ingen bra dag. Saken är den att jag föll igen för några veckor sedan. Väldigt hårt den här gången. Bröt ihop i samband med en gymnastiklektion, och tröstades av en underbar kollega, L. Denna L har kommit att bli min klippa. Hon har varit på mig om hur jag mår regelbundet efter detta, och hela tiden visat att hon finns där för mig. Eftersom jag aldrig pratar om mitt mående, knappt ens med mina närmsta, kändes detta först helt uteslutet för mig. Inte en chans att jag kan öppna mig för någon jag knappt känner. Men efter diskussioner med sambon, närmsta vännen och psykologen kom jag fram till att berätta kanske var det enda rätta. Att det kanske skulle vara bra för mig att ha en kollega som vet hur jag mår. Sagt och gjort, jag tog till slut tag i saken och bestämde ett samtal med L. Det är inget jag ångrar för en sekund. Jag berättade, hon lyssnade. Jag hade gråten i halsen hela tiden, men jag klarade av att hålla tillbaka den. Som ni kanske vet har jag ju oerhört svårt för att gråta när någon ser mig. Efter ett givande samtal med L kände jag mig för en stund lite lättare inombords. Stegen hem den dagen blev inte riktigt lika tunga. Däremot bröt jag ihop igen den natten. Och natten efter det. Och natten efter det, vilket var i natt. Har alltså knappt sovit denna vecka.

L har i alla fall kommit att bli min stjärna. Hon stöttar, hon bryr sig. Igår följde hon mig en bit hem från jobbet, bara för att jag skulle få prata och andas en stund. Hon har bevisat för mig att det faktiskt finns människor med hjärtan av guld. L har visat mig att jag är värd att bry mig om, att det finns någon som ser mig och som bryr sig om mig utan att vara tvungen till det. L låter mig finnas. För första gången i mitt liv känner jag att jag har rätt att finnas…

Jag kommer aldrig kunna tacka L tillräckligt för vad hon gör för mig just nu. Jag undrar om hon själv förstår storheten i det hela? Om hon förstår hur stort det är att få mig att prata om MIG, om MITT liv, om MIN själsliga smärta…det är stort för mig. Och jag tror även att det är ganska viktigt…

Nu måste jag äta, sen är det dags att hålla mitt första föräldramöte…eller hålla och hålla, det är ju faktiskt A som står som klasslärare. Men några punkter blir mina att ta upp…känner mig rätt ångestladdad just nu om jag ska vara ärlig.

Hejs!

Sambon är hos en vän ikväll, och jag sitter hemma och tittar på idol. Herregud, vilken kväll – inte rätt tema för mig idag. Har en extremt dålig dag idag, med tankar och känslor som är alldeles för stora för att ens ge mig in på att försöka beskriva. Det började vid Toves sista nummer, Himlen är oskyldigt blå. Saken är att Ted Gärdestads lugnare låtar alltid legat mig varmt om hjärtat, och under den perioden på högstadiet då jag mådde som sämst, då jag knappt tog mig upp ur sängen och de enda tankar som snurrade i mitt huvud var på vilket sätt jag skulle ta mitt liv, lyssnade jag väldigt mycket på honom. Behöver jag säga att jag bröt ihop? Det var som att trycka på en knapp, och alla undantryckta tankar och känslor forsade fram. Inte blev det bättre av hälsningen från Rezas familj – herregud…Känner mig aningen fjantig, men det är så det är. Kunde inte hejda mig helt enkelt.

Nu ska jag skriva på min bok, inspirationen som kommer med mina enorma känslostormningar flödar just nu…lite ostbågar till det blir nog toppen.

hejs!