Igår kväll, innan jag somnade, låg jag och funderade på en sak. Jag lär mig och inser nya saker hela tiden. Människor lär sig och inser nya saker hela tiden. Ibland går det så snabbt att en tanke som en dag gynnat mig inte längre gör det dagen därpå och därför byts ut mot en annan. Förändringen kan ske över en dag alltså, ibland även på ett par timmar bara.
Detta är en av de nackdelar som jag kan känna finns med att ha en blogg; det som skrivs i bloggen är också det som blir jag för mina läsare och det enda sättet att förändra den bilden är att offentligt berätta att man ändrat sig, vilket jag börjar känna att jag inte alltid orkar eller vill behöva göra längre. Eftersom att en blogg lever på orden i varje inlägg så blir också varje ord extra kraftfullt. Det som skrivs och sägs är som sagt jag, då det inte finns något annat för er läsare att gå efter. Ni ser inte mina ansiktsuttryck, ni hör inte mitt uttal eller betoning, ni kan endast läsa av mig via de ord jag väljer att använda och skriva.
Ett inlägg som detta tar mig oftast flera timmar att skriva. Jag lägger ner otroligt mycket energi på att se till att det jag vill förmedla beskrivs på ett så bra och tydligt sätt som möjligt. Att det sedan alltid kommer finnas människor som tar det på ett annat sätt än jag önskat eller menat kan jag inte påverka, där slutar mitt arbete och ert som läsare tar istället vid. Det är alltid upp till var och en att välja hur man vill ta saker och ting.
När jag ganska nyligen svarade på frågan ang. alkohol kunde jag nästan känna en typ av panik framåt kvällen. Jag kände att jag gett ut mig själv och att om jag skulle vilja sitta med en kall öl en varm sommardag, ett glas vin en lördagkväll eller rent av bli riktigt kalas en helg så skulle jag ljuga. Jag kände att jag var tvungen att förklara för er och i princip be om lov för att få göra det, då jag efter alkohol-inlägget satt nykteriststämpeln på mig själv.
Jag har en väldigt speciell relation till alkohol, på många olika sätt. Jag kan erkänna att jag använt alkohol, särskilt vid yngre ålder, för att bedöva vissa känslor som var jobbiga att möta i nyktert tillstånd. Jag har som så många andra använt alkohol för att kunna slappna av, för att behålla ett gott självförtroende och för att rymma från livet för en stund. Detta är något jag jobbat otroligt mycket med, och för ett par år sedan så bestämde jag mig för att skippa alkohol i 1 år för att lära mig möta mina riktiga känslor – vilket jag också gjorde.
Jag vet att jag någonstans har en rädsla för att använda alkohol av ”fel” anledning. Jag är rädd för att komma på mig själv att använda alkohol för att bli någon/något som jag av någon anledning känner att jag inte klarar av på egen hand. Jag vet också att den sorgen jag kan känna när jag ser andra människor onyktra grundar sig i de känslor jag själv haft tidigare. Jag ser igenom dem, jag känner med dem, och det kan göra mig så otroligt ledsen att se dem gå igenom detta trots att jag någonstans vet att det är den enda vägen.
Jag har hela tiden trott att det bara finns två val i detta. Antingen väljer jag ett liv med alkohol, eller ett liv utan. Väljer jag ett liv med så är det ”fel” men jag får iallafall göra som jag vill, och väljer jag ett liv utan så är det ”rätt” men jag får inte göra som jag vill. Jag har dock insett att det inte är detta det handlar om, inte alls! Jag behöver inte välja, jag behöver inte sätta någon stämpel på mig själv som berättar vad jag gör eller inte gör, vad jag är eller inte är. Det enda jag behöver göra är att känna efter – varje dag, vad jag vill och inte vill. Fråga mig själv vad jag vill, därefter varför, och sedan agera utifrån det. Att fråga sig själv varför är ett bra knep, man lär känna sig själv och gör inte saker på autopilot.
Vi människor är otroligt bra på att hålla kvar vid det gamla, att hålla kvar vid det som sägs vad som än händer och att döma varandra på ett fåtal sekunder. Jag själv är särskilt duktig på att göra detta med mig själv. Men vi får inte glömma att vi befinner oss i en ständig process, och som jag skrev ovan så kan man förändras på många olika sätt under bara ett fåtal timmar. Att byta åsikt eller göra något som man tidigare sagt att man inte ville handlar inte om att man är falsk eller ljuger, utan om att man helt enkelt har förändrats eller bytt åsikt. Jag kan ibland känna något slags ansvar över att jag alltid måste följa det som sagts om jag inte gör en lång utläggning eller förklaring om att det ändrats i rädsla för att andra människor ska påpeka eller kommentera det.
Men jag vill inte behöva förklara mig, jag vill inte behöva be om ursäkt, jag vill inte placeras i ett fack och sedan behöva be om lov för att få göra saker utanför det facket. En stor del av hela LCHF-grejen kommer också in där. För var dag som går så blir jag mer och mer trött på hela ”Jag är en LCHF:are”, jag vill inte vara det längre! Jag är jag, jag äter det jag känner för. Sen att det väldigt ofta går in under LCHF är en annan sak.
Det blir lätt att man begränsar sig själv när man kallar sig för något särskilt då människor runt omkring en lägger det på minnet och ifrågasätter det du gör utanför det som sagts. Människor är dömande, människor är oflexibla, och vi vill ha mönster, anledningar, struktur och kontroll. Istället för att bara göra som man känner för, dag för dag, så placerar vi oss i fack, vi sätter oss i grupper. Istället för att bara säga ”Jag är en Lina”. Eller Sofia. Eller Jonathan. Istället för att bara säga ”Jag är jag”, liksom.
Det får bli mitt nya löfte till mig själv, att inte placera mig själv i fack. Dels för att slippa försvara och förklara mig själv till andra hela tiden, men även för att slippa försvara och förklara mig själv – till mig själv. Jag är min största fiende när det kommer till dömandet. Jag måste sluta vara så hård mot mig själv, jag måste börja tillåta mig själv leva och lita på att jag kommit såpass långt i min personliga utveckling att jag kan sköta mig själv. Jag behöver inte alltid dubbelchecka med mig själv att jag gör saker av en gynnande anledning, jag behöver inte alltid bestämma mig för si eller så. Det jag behöver är att lita på att jag tar rätt beslut, lita på att jag är kapabel att ta rätt beslut! Jag behöver inte sätta mig i fack för att ha kontroll över mig själv, jag behöver inte ha någon kontroll över huvudtaget. Det är bara att tuta och köra, med en stor bamseportion tillit i bagaget!
Åh, jag skulle kunna prata hur länge som helst om detta. Det är ett ämne som berör så många punkter! Men jag ser nu att jag suttit här i 2 timmar och inlägget börjar bli aningen långt så vi stoppar för idag. Jag måste gå och dricka, (vin? 
), jag är snustorr i munnen!
