Det kan gå bra också

Den här veckan har jag och alla mina (hundratusentals) syskon fått väldigt goda besked. Mina goda besked kan jag berätta om mer senare. This is not the right time.

Ibland går det bra i livet också. Det konstiga var att när vi fått två bra besked så ringde jag lillasyster för att säga att jag tror något bra kommer hända henne med (alla goda, och onda, ting är tre) och det hade redan hänt. Alla bra magkänslor jag haft senaste månaden har stämt. Det känns bra för annars har det mest varit ångest och oro i den här kroppen senaste tiden.

Jag är trött nu. Jag försöker göra det sista i flytt-rensningen, sista veckan i Göteborg (känns jobbigt att lämna allt här, men bra att komma till Östersund igen). Snart är jag klar. När jag är klar tar jag en liten omväg innan jag åker hem på riktigt. Måste få träffa min andra hälft, min andra hjärnhalva. Min fina vän som gjorde det möjligt för mig att flytta ner hit 2012. Så den här veckan har ett bra slut och jag har en del annat roligt planerat så jag ska klara av allt det tråkiga mycket bättre. Jag har så underbara vänner att jag känner att jag har ett bra liv fast jag fortfarande är sjukskriven-arbetslös.

Life is pretty good.

Uppdaterar och stänger av

Ibland känns det som att jag är en robot, en person som inte förstår glädje och sorg på samma sätt som andra. Ibland känner jag att jag har mer empati än andra så det går inte riktigt ihop. Med människor kan jag nästan bara bry mig om det är någon jag känner som mår dåligt, men om jag ser något annat djur känner jag att jag bryr mig om på en gång. Om jag ser en död ekorre på vägen kan jag börja gråta – och om den ligger mitt på bilvägen, som den gjorde en gång, så går jag ut på vägen för att flytta den åt sidan. Även om ekorren var död så ville jag inte att den skulle bli mosad. Det var inte en jättestor väg med många bilar, men jag kan erkänna att jag inte var medveten om omvärlden just då när jag såg ekorren.

När människor (jag inte känner, men kanske är bekant med) är sjuka – mer eller mindre allvarligt – så blir jag en faktabok och min hjärna tar fram det lilla jag vet om den sjukdomen. Jag tycker inte att det är roligt när någon blir sjuk, jag känner absolut ingen glädje, jag känner bara inte medlidande för människor jag inte känner. Jag vet inte om det är för att jag har mindre känslor än andra eller om det är för att jag stänger av. Jag stänger nämligen av när det blir för mycket känslor. Då kan jag känna ingenting när det är jag som förlorat någon – inte på en gång, men efter ganska kort tid ändå. Det är samma med stress. Om jag har för mycket att göra blir jag paralyserad och kan sitta och stirra in i väggen i timmar (eller datorn), men jag klarar inte av att göra något. Nu har det varit så ett tag eftersom jag fick mycket problem med stress för drygt ett år sedan. Jag är även ganska avstängd när det kommer till andra känslor. Jag vet inte om det beror på mina antidepressiva eller om det är för att jag var alldeles för ledsen under en lång tid och sedan tog det stopp. När jag stänger av sorgen stänger jag även av de bra känslorna. Jag känner mig som en robot som tittar ut på omvärlden och undrar hur andra fungerar. Jag vill vara likadan, eller åtminstone veta hur andra tänker och känner så jag inte säger något elakt när jag bara tog upp en liten del fakta som min hjärna sparat ner.

Det som är positivt med avstängningen är att jag helt stänger ner rädsla om någon råkar ut för en olycka. Eller, jag kanske är rädd inombords, men jag känner det inte just då utan agerar som att jag vet precis vad jag ska göra och jag behåller lugnet samtidigt som jag blir väldigt bestämd. Jag minns inte om jag alltid varit så här, eller om det skulle kunna bero på trafikolyckan jag blev vittne till när jag var i Denver. Jag minns det i detalj och jag ser mannen, som inte överlevde, ligga där på gatan som att jag tagit ett foto. I den stunden, då när jag var 17 år, såg jag alla yttre skador som att jag var en läkare från en serie som räknade upp allt för en kollega; ”Vänstra handleden bruten, höger lårben eller höftben brutet. Skallskador. Troliga inre skador.”, jag vet inte ens hur jag kunde koppla mörkrött blod (nästan svart) från munnen som skador på de inre organen. Jag vet inte om det stämmer heller, men så räknade min hjärna upp skadorna när jag gick ut för att ge mun mot mun metoden. Det gjorde jag aldrig, för någon annan hann dit innan mig. Det känns som att jag gick i slowmotion för att jag inte ville ha mannens liv i mina händer. Men eftersom jag minns hela olyckan som i slowmotion så tror jag inte att jag gick långsammare ändå. (Varför jag inte ville ha mannens liv i mina händer hör ihop med en annan historia jag inte orkar dra upp nu, kort sagt så hade jag räddat någons liv ett par dagar tidigare och jag mådde väldigt dåligt när jag insåg att det hängde på mig om han skulle överleva eller inte).

Som vanlig hoppar jag i tankarna, men jag pratade senast igår om hur jag känner mig som en robot ibland och jag hoppas att mitt tankehoppande – som lättast kommer fram när jag skriver – ska hjälpa mig att hitta ett svar.

Jag har levt många liv under mina 30 år och inget av de har varit tråkiga (ibland har jag önskat att jag skulle ha ett tråkigt liv).

När hungern är som bortblåst

Idag har varit en sådan dag jag inte kunnat känna hunger. Jag åt min vanliga frukost, ändå, och blev övermätt och illamående. Jag kunde inte äta chokladen jag sparat som efterrätt, den chokladen som fick mig upp ur sängen idag. Jag ska dricka en kvälls-smoothie snart och då har jag ätit frukost, ätit chokladkakan (vid ett senare tillfälle) och druckit kvällsfika. Det är dåligt och det vet jag, men jag har tvingat i mig något. För några år sedan åt jag inget alls på de här dagarna eller en enda måltid. Jag brukar kunna tvinga i mig mer, men det är inte lätt när det känns som att jag blir så mätt så att jag mår illa. Andra dagar kan jag vara hungrig hela tiden och äta tills jag mår illa utan att känna mig mätt. Jag vet att jag har en ätstörning, en som varken är anorexi eller bulimi. Jag vill inte bli smalare, jag tycker inte att jag är tjock, jag tycker att jag är medelstorlek ibland och smal ibland fast jag blivit kallad tjock ett par gånger. Jag kan inte se att jag är tjock. Min stjärt och mina lår är större storlek än min överkropp, men det älskar jag. Jag tycker att jag själv är snygg nästan alla dagar så jag försöker inte ändra på mig genom att inte äta eller äta väldigt dåligt. Jag blir bara inte hungrig vissa dagar när jag är ledsen och andra dagar när jag är ledsen vill jag bara äta. Jag vill alltid äta när jag är uttråkad.

Jag har haft problem med mat så länge jag kan minnas och jag minns väldigt långt tillbaka. Jag tror min ätstörning började som en sorts kontroll över mitt liv. Vuxna bestämmer alltid allt ett barn ska göra, men ingen kunde tvinga mig att äta något jag inte ville äta och ingen kunde tvinga mig att äta när jag var mätt. När jag gick i gymnasiet fick jag många kommentarer, från olika håll, om hur spinkig jag var. Att jag var för smal eller såg anorektisk ut. Då började jag äta mer onyttigt och jag påbörjade mitt tvång att äta upp allt, att äta mer än jag orkade. Jag ville gå upp i vikt. Mitt matvägrande som litet barn tillsammans med mitt tvångsätande som tonåring ligger nog till grund för det jag kämpar med idag. Nu är det mer kopplat till min depression, förutom då jag äter för att jag är uttråkad. Jag gillar mat och jag äter mat även om jag inte gillar det (men jag lagar inte och köper inte mat själv som jag inte gillar).

När jag började med mina förra antidepressiva hade jag en kort period då jag hade problem med hetsätning, fast jag försökte inte ”få upp” maten igen och hade inga problem med att jag gick upp i vikt. Jag gick upp 10 kg på en månad och 10 kg till de kommande fem månaderna, att det gick så snabbt var lite jobbigt eftersom jag redan kände mig vilse pga depressionen. Jag kände inte igen mig själv i spegeln efter första månaden, jag behövde bli van, men det tog inte så lång tid. Efter den här perioden fick jag lära mig att sluta äta när jag är mätt och det var svårt. De flesta av oss har väl någon röst från en vuxen som säger ”ät upp det du har på tallriken”, ”ät upp det du tagit för dig”. Skillnaden från mig och vissa andra kan vara att jag är väldigt noga med att följa regler och jag vill alltid göra det som är rätt och vad som klassas som rätt kommer från olika håll, lagen är ett tydligt exempel, men den har inget med mina matvanor att göra.

Jag kämpar hela tiden med den här oförståelsen av mitt mående, om mig som person och mina annorlunda tankar. Något jag har väldigt svårt för är när vänner och familj säger åt mig att jag ”borde äta”, det gör det bara värre. Jag vet att jag borde äta, annars skulle jag inte tvinga i mig de här få måltiderna på jobbiga dagar som dessa. Jag försöker peppa mig själv och klappa mig på axeln för att jag ätit (när min kropp sagt nej) och när någon säger åt mig att jag borde äta mer så är det som att säga att jag inte gjort något bra, att jag fortfarande gjort något dåligt, att den eller de måltider jag faktiskt åt inte räknas. För att jämföra det så fler kanske förstår: Du har en dålig dag, har sovit dåligt och ska göra ett prov/en tenta. Du känner att det är kört, att du aldrig kommer klara det, men du tvingar dit dig själv och gör tentan. Du får godkänt, precis på gränsen, men du klarade det. Någon i din närhet säger att du borde ha pluggat mer, lagt dig tidigare. Du hade kunnat få VG om du gjort saker annorlunda. När du får VG på ett annat prov är det ingen som säger något, ingen uppmärksamhet, ingen bryr sig, men nåde dig om du gör dåligt ifrån dig igen. Ingen behöver applådera mig när jag ätit som jag ska, jag vill bara inte ha den negativa uppmärksamheten när jag försökt, men inte riktigt lyckats.

Det här inlägget blev kanske lite hoppigt, jag skriver som jag tänker och minnen kan dyka upp när jag inte planerat det. Det jobbiga nu i skrivande stund är att jag känner att jag borde skriva att jag alltid dricker två stora glas med smoothie – fast jag alltid bara säger smoothie som att det är en. Jag vill inte tänka på att lugna någon annan, jag vill inte känna att någon alltid övervakar mitt matintag – utöver mig själv. Jag övervakar för att jag SKA äta varje dag.

Flyttrensning och Dagens tips

Jag har alltid haft svårt att göra mig av med kläder, speciellt om det är något jag fått. Nu när jag ska flytta vill jag rensa bort allt jag inte använder så jag har kommit på ett system som fungerar för mig. Jag vet redan vilka mina favoritplagg är så jag behöver inte fundera över dem. Sedan finns det kläder som jag inte använt på länge och jag vet inte varför – om det är något obekvämt eller om det bara hamnat längst in i garderoben. Jag tar de här kläderna som jag inte använt på länge och bär dem i en hel dag eller någon timme. Vissa kläder är så obekväma att det räcker med en timme för att jag ska känna att jag vill skänka det till secondhand. Vissa kräver en hel dag, kanske en linne som glider upp när jag rör mig, men som sitter där det ska när jag bara är hemma framför datorn. Vissa kläder är det inget fel på alls utan har bara blivit bortglömda. Några kläder är jättefina, bekväma och kanske aldrig har blivit använda av den anledningen att jag inte vet vad jag ska matcha plagget med. Nu för tiden när jag handlar brukar jag försöka tänka ”vad har jag som passar till det här?” för att det inte ska bli fler kjolar eller toppar som inte passar med något.

Jag har fått mycket rensat, men jag önskar att jag kunde arbeta snabbare. Stressen låser mig ibland och då måste jag ta en paus. Det här med att rensa kläder är dessutom något jag måste göra helt själv, ingen annan kan bestämma vad jag ska behålla och inte. Det går framåt i alla fall och jag känner mig lite lättare för varje påse jag lämnar in till secondhand.

Jag vill också tipsa om att H&M tar emot textilier i ALLA skick. Hemtextilier och kläder, spelar ingen roll om det är trasigt. När man lämnar in får man (som det är nu) en värdecheck där man får 50 kr rabatt om man handlar för 300 kr. Jag har fått många sådana nu, men för mig känns det här mer som ett bättre alternativ än att kasta allt i brännbart. Jag lämnar inte in trasiga kläder till secondhand. Jag har sett att KappAhl även startat något liknande, men jag har inte kollat upp vad de tar emot eller vad det är man eventuellt får av dem.

Dagens engelska ord

Jag kan många ord på engelska, ibland känns det som att jag lättare kommer på ord på engelska än på svenska, men idag var inte en sådan dag (haha, klockan är 10.17 och jag har redan kommit fram till det). Jag visade lägenheten för en engelsktalande person och det gick ganska bra att säga det mesta fast jag är väldigt trött. Jag berättade att det var nära till affärer och även vårdcentral – tänkte jag säga, men jag hade ingen aning om vad ”vårdcentral” är på engelska (jag har ju nyss lärt mig ordet på svenska eftersom jag alltid sagt ”hälsodcentral” innan). Jag kollade upp det nu efter han gått och det är antingen ”care center” eller ”district health care center” (enligt Tyda.se). Jag ska lägga det på minnet.

Det är förresten så här jag lär mig engelska nu för tiden. Jag kollar upp ord jag inte kommer på samt kollar upp engelska ord jag stöter på som jag inte känner igen.

Dagens inlärning är redan avklarad och det är fortfarande morgon!

Testing testing

Jag ska testa min hjärna lite och se om den är så bra som jag tror – när det kommer till att skriva dikter på kort tid. Klockan är 16.43 och jag ska bara komma på ett ord som dikten ska handla om, sen skriver jag – utan att radera något (men jag ändrar eventuella stavfel) och sedan skriver jag sluttiden.

Försäkringskassan blev ordet eftersom jag har ett brev från dem här bredvid mig.

Försäkringskassan, vad betyder det?
Är det kod för något jag inte vet?
Försäkrar de mig om att de är kassa?
Eller är de egentligen vassa?
Jag får inga pengar, men tusen frågor
Jag förstår ingenting, min hjärna står i lågor
När jag pratat med handläggaren blir jag mer virrig
Jag blir ledsen, trött och alldeles stirrig
När jag skickade in
Sjukskrivningen min
Skrev jag helt ärligt
Om allt som är besvärligt
Jag beskrev hur jag mår
Om hur långsamt allt går
Varje uppgift är en kamp i sig
Varför gör FK allt svårare för mig?
Ni är MOT inte FÖR
Ni mig osäker gör
Kassan betyder kassa eller dålig
Usel och undermålig
Ett nytt namn, jag er ger
Så att ingen annan mer
Behöver undra vad ni står för
Eller vad ni egentligen gör
”MotOsäkringsDåligt”
Är väl inte för pråligt?

 

16.57 blev jag klar. Det var inte så lätt att skriva en dikt med rim om Försäkringskassan, eller ska jag säga Motosäkringsdåligt. Det blev också lite av en sann dikt, sorglig och komisk på samma gång. I am proud of you brain.

Tummen upp för mardrömmar

Jag har haft sömnproblem sedan jag var en väldigt liten Eva och jag drömmer ofta livliga drömmar – vare sig det är roliga eller läskiga drömmar. Just nu, i mitt mående, så har jag upptäckt att jag har lättare att motivera mig att kliva upp om jag drömt mardrömmar under natten. Natten har varit jobbig och stressig och jag kliver hellre upp än att somna om.

När jag drömt bra drömmar, roliga, trevliga drömmar där jag mått bra och kanske varit med min familj, så har jag väldigt svårt för att kliva upp. Jag ligger gärna kvar och blundar länge för att slippa öppna ögonen och inse att jag är nästan 100 mil ifrån min familj och jag mår inte bra. Idag var en sådan dag fast en smula värre för jag har jättemycket trist att göra idag och imorgon (som inte kan vänta) och det kändes väldigt tungt att vakna till den verkligheten.

Jag trodde aldrig att jag skulle föredra mardrömmar någonsin. De enda mardrömmar som inte gör det lättare att vakna är de drömmar jag har om min verklighet.

Jag vill bara släppa allt här och åka hem. <3

En liten dikt

Mitt mående blev en smula bättre efter jag skrev av mig sist. Läs inte det inlägget om du vill vara glad. Bara ett tips.

Här kommer den knasiga dikten, som nästan är en verklig historia eftersom jag skrev den när jag åkte tåg.

BRAIN

One day on the train
I shrunk and crawled into my brain
Soon I lost my way
Everything was dark and grey
I was searching a thought
And then I got caught
Between a word and a sentence
And I’ve been stuck ever since
I’m not going crazy, but I want out of my mind
I don’t know what I was looking for, and didn’t find
I guess it’s too late now
What can I do, and how?
If I stop this thought, stop the thinking
I might grow bigger, no more shrinking
I’ll just crawl out and pretend
That this never happened

Mina känslor

Jag försöker sätta ord på mina känslor, jag har hört från olika håll att det kan vara lättare att hantera dem då, eller kanske t.o.m släppa dem. Jag kommer skriva om hur det känns på mina dåliga dagar så om du lätt blir ledsen av att se/läsa andras smärta så tycker jag inte du ska läsa vidare. Jag vill inte göra någon annan nedstämd för att jag själv vill må bättre.

Jag har kontakt med både läkare och psykolog och jag har fått och får mycket hjälp från vårdcentralen. När jag gick till läkaren första gången efter sommaren fick jag utskrivet en (för mig) ny ångestmedicin, en stark sådan. I fem veckor hade jag medicinen utan att använda den. Ångest hade jag hela tiden, men jag tyckte att jag kunde hantera den. De senaste veckorna har jag mått ännu sämre och jag har fått panikångestattacker jag inte kan hantera så jag har tagit en halv tablett vid ett par tillfällen.

De flesta dagar vaknar jag ledsen, allt känns hopplöst, men jag försöker ändå göra saker som jag vanligtvis må bra av. Oftast hjälper det inte. Ibland övergår den här ledsenheten till tårar och sorgen blir starkare och starkare. Till slut gråter jag så kraftigt och högljutt att jag, som ett litet barn, tappar luften och det känns som att jag ska svimma eller dö. Det kan bara eskalera och det tar bara slut om jag tar min medicin, men det känns falskt och jag vet när jag är lugn och ”låg på medicinen” att jag egentligen är ledsen, men just då bryr jag mig inte om något. Allt är lugnt. Inget betyder något och inget kan göra mig ledsen eller arg. Jag gillar inte att känna mig så, men det är bättre än alternativet.

Andra dåliga dagar, där jag vaknar ledsen, men lyckas hålla mig från gråt (fast det är nära många gånger både hemma, på stan och i spårvagnen) så har jag ett tryck över hjärtat. Ibland över hela bröstkorgen, men oftast bara över hjärtat. Vid vissa tillfällen har det gjort så ont att jag tagit mig över bröstet, det hugger till. Även här känns det ibland som att jag ska dö. Det känns som jag ska dö av sorg. Det känns som att hela jag är fylld av sorg och jag kan nästan bara känna negativa känslor – ilska, rädsla, ångest och sorg.

Ungefär en dag per vecka (ibland två, ibland ingen) så har jag bra dagar, eller åtminstone ett par bra timmar. När jag har det så försöker jag ta tillvara på det så mycket jag kan. Det är då jag kan göra saker som att städa eller diska, men jag syr och pysslar mycket med. Jag syr även på dåliga dagar och jag kan vara glad i någon minut och sedan övergår det till ”vad är det för mening?”.

Jag kan må bra en stund på dåliga dagar också, inte de med panikångest, men de andra dåliga dagarna. Jag kan känna glädje fast jag är ledsen inuti. Jag blir glad när jag träffar vänner, men ibland orkar jag inte vara social. Det beror nog mest på att jag inte vill prata om hur jag mår, det är för jobbigt att berätta hur jag verkligen mår.

Även om det känns hopplöst och jag aldrig har mått så här dåligt förut så vet jag någonstans att det kan bli bättre för jag har mått väldigt dåligt förut och det blev bättre, fast jag inte trodde att det kunde bli det då. Jag tror att jag kanske mår sämre nu delvis för att jag håller på att byta medicin och det går i tre (eller fyra?) steg och för varje ändring med antidepressiva kan man må sämre innan man mår bättre, men i ärlighetens namn trodde jag inte att jag kunde må så mycket sämre än vad jag gjorde innan bytet.

Jag har mycket stöd från vården, som jag skrev, men även från släkten och vänner och det betyder väldigt mycket! Utan er skulle jag drunkna i det här. <3

Det tog bara 10 år

Tio år efter att jag gått ut gymnasiet (+ några månader) kom jag på svaret på en fråga jag fått många gånger, varför jag inte ansträngde mig mer i gymnasiet. Jag har trott tills alldeles nyss att jag hade svaret på den här frågan – vilket lyder ungefär så här ”Jag nöjde mig med ett G i alla ämnen och jag orkade inte göra läxor hemma eller plugga till prov. Jag tänkte att om jag inte lärt mig det på lektionerna så kommer jag inte lära mig det.” Jag hade lite den inställningen att lektionerna var till för att jag skulle lära mig, men hemma ville jag göra annat. Nu inser jag att svaret inte var så enkelt och det handlar inte bara om gymnasiet.

Jag minns inte jättemycket från låg- och mellanstadiet, bara att jag avskydde matte och fick extra hemläxor eftersom jag låg efter så mycket. Jag gillade att skriva berättelser, rita och låtsas-läsa en bok (egentligen satt jag bara i en soffa och bläddrade lite långsamt och läste början + slutet).

I högstadiet var det en lärare som förklarade matte på ett helt nytt sätt och plötsligt förstod jag och därefter fick jag MVG på nästan alla prov (förutom den terminen vi hade en vikarie som kunde mindre matte än vad vi i 8:an kunde). Jag behövde inte plugga inför prov för kunde jag det så kunde jag det. Samma med svenska för där var det ofta stavning och jag är duktig på att memorera ord, samma i engelskan förstås. Franska hade jag väldigt svårt för – förutom glosorna där jag förstås också kunde memorera orden. Jag hade även väldigt svårt för fysik och kemi. De enda ämnen jag pluggade på inför prov var franska, fysik och kemi och jag ansträngde mig mycket för att få G, men oftast fick jag IG och fick göra om och därefter fick jag G-. En gång i 9:e klass klarade jag däremot att få G på ett franskaprov på första försöket, det var mycket tack vare att läraren tog sig tid för mig.

Under hela min skolgång var det enbart en termin som jag ansträngde mig för att höja mina betyg och det var andra terminen i 9:an, jag ville ha ett ganska högt medel så att jag kunde komma in på det jag ville (vilket jag gjorde, men när jag gick där insåg jag att det inte var vad jag ville så jag bytte).

Så varför ansträngde jag mig inte i något av de ämnen jag hade lätt för?

Svaret är att jag blir bara nöjd om det är helt perfekt. Nästan alla matteprov i 8-9:an + gymnasiet (matte A) klarade jag alla frågor utom en. Det var inte tillräckligt för mig. MVG gjorde mig inte mer nöjd än G eller VG när jag inte klarade alla frågor. Samma sak var det om jag klarade att stava till alla glosor utom ett ord, jag mådde dåligt. Jag har fått alla rätt på ett matteprov och det är det enda jag blivit nöjd med, jag sparade det t.o.m. Jag ville inte kämpa för ett resultat som ändå skulle få mig att må dåligt. Ibland fick jag även högre betyg än vad jag själv tyckte att jag förtjänade och det mådde jag också dåligt av. Istället för att bli missnöjd varenda gång jag gjorde en läxa eller prov så BESTÄMDE jag att jag siktade på godkänt i alla ämnen och om jag fick mer än det så var det bra, men inget måste. På det här sättet kunde jag känna mig lite nöjd över att jag nått mina mål. Så anledningen till att jag inte ansträngde mig var inte för att jag var lat eller inte brydde mig, det var för att jag skulle kunna vara nöjd.

Jag kom på det här när jag sydde på min Halloween-dräkt nyss. Jag avskydde nämligen syslöjd i skolan. Jag kan sy nu eftersom jag lärt mig av min storasyster och min mormor samt att jag lärt mig lite knep från instruktionsvideor på Youtube. När jag började syslöjd kunde jag inte sy och när jag försökte blev det inte som jag ville och därför slängde jag nästan allt jag sydde och jag ville inte sy alls. Många gånger sydde läraren åt mig och då var jag nöjd för då blev resultatet som jag ville. För mig är det så med alla ämnen – om det inte blir exakt som jag tänkt mig så är det värdelöst ungefär som att jag sytt ett linne som är för litet och inte går att använda (för att förklara så att det kanske går att förstå).

När jag skriver berättelser (som jag älskar att göra) så är slutet alltid det jag bestämmer först, men jag kan ändra mig under tiden jag skriver berättelsen, fast oftast inte. När jag ritar har jag lärt mig att tänka annorlunda – för det mesta. Jag försöker att inte visualisera bilden innan jag börjar rita utan jag börjar bara rita och sedan blir det något. Det här har hjälpt mig mycket för nu är det ett flertal bilder jag är nöjd med, under mina första 20 år i livet är det bara två bilder jag blivit nöjd med.

När jag syr nu försöker jag ta ett steg i taget så jag tänker ungefär samma som när jag ritar. Jag hoppas jag kommer lära mig att applicera det här tänket på fler områden och ämnen så det inte blir lika tufft nästa gång jag går tillbaka till skolan.