Jag behöver skriva av mig och jag klarar inte av att göra det på Facebook. Jag har alltid tyckt, på något vis, att Facebook är alldeles för personligt, att alla jag känner kan och kommer läsa det jag skriver. Fast jag vet att bloggen egentligen är mer öppen. Jag har lyckats lura mig själv att det bara är främlingar som läser här, även fast jag vet att det egentligen inte är så. Främlingar bryr sig inte lika mycket, fast jag i själva verket vet av erfarenhet att dom kan bry sig minst lika mycket som dom jag känner.

Jag vill inte prata om det här, men jag tänker det och skriva för mig är att ge utlopp för mina tankar och det ger mig möjlighet att släppa på känslorna lite. Jag vill inte prata om det för att jag skäms. Jag skäms för att jag tänker att andra tycker att jag är löjlig som blir så ledsen och trasig inombords på grund av en kanin. Jag skäms för att jag har haft ansvar för honom i ett år nu och jag har misslyckats totalt. Jag skäms för att det känns som att det är mitt fel att han är dålig nu.

För några månader sedan letade jag information på nätet om kaniner. Jag minns inte exakta orsaken, men jag hittade först information om att kaniner inte ska äta så mycket sallad, dom kan få diarré och det är de vanligaste dödsorsaken bland kaniner. Jag gav mindre salladsportioner. Senare hittade jag en annan sida där det stod om hur ofta man skulle städa buren så jag började städa oftare och oftare. Ingenstans såg jag information om vad kaninen ska äta, vad den ska leva på. Den informationen hittade jag igår. Jag tänker att om jag vetat tidigare att kaninen mest bara ska äta hö, sedan kvistar och bark annars kan den få allvarliga problem med tänderna, problem som kan återkomma väldigt snabbt om kaninen har otur, så hade jag kunnat rädda honom. Nu är det försent. Nu får han rätt kost, men nu har redan problemet blivit allvarligt och det kommer återkomma. Om vi har tur tar det minst ett halvår, men jag tror inte det. Jag har helt tappat hoppet och om han hamnat hos en annan människa kanske han mått bra idag.

Jag älskar djur. Jag mår dåligt om jag ser en död ekorre eller skata på vägen, då börjar jag gråta. Jag får dåligt samvete när jag kliat mig och råkat döda en mygga som precis höll på att sticka mig och fast jag avskyr insekter skrämde jag iväg en myra som bråkade med en spindel en gång. Så ni kanske kan tänka er hur dåligt jag mår nu när jag skadat någon jag verkligen älskar jättemycket.

Även om det bara är en kanin.

Jag hade tänkt göra så mycket idag när flytten inte blev av och jag hade tid över. Så vaknar jag med ryggvärk. Dum som jag är dammsög jag ändå lägenheten och efter det har ryggvärken blivit värre och värre, nu gör det så ont att jag mår illa och jag kan inte lyfta vänsterarmen(bara underdelen av den om jag håller överarmen tätt intill sidan). Jag har försökt ligga rakt, sitta rakt, stretcha försiktigt och nu har jag tagit en ibuprofen, men inget har hjälpt hittills. Jag skulle verkligen behöva duscha med, allt annat jag tänkt göra kan jag skjuta upp, men duscha behöver jag göra idag.

Vissa dagar vill jag bara sova bort.Den här veckan har varit sämsta på länge.

För varje gång någon nära dör sörjer jag också de andra som lämnat mig(oss) tidigare. Jag reagerar väldigt olika också. Jag har under veckan som gått pendlat väldigt mycket i humöret. Först kände jag mig väldigt ledsen, men jag orkar inte hantera all sorg på samma gång och när jag håller den inne blir jag arg ena stunden och kan gapskratta i nästa stund. Jag gapskrattar åt något roligt som hänt precis just då samtidigt som jag känner mig ledsen. Jag har inte kunnat sluta skratta åt felsägningen, eller vad det nu kan vara, som satt igång reaktionen. Den där cirkeln som tjejen beskriver i ”Rymden har inga känslor” känns väldigt rätt. Så känner jag mig.

När min andra extrafarfar dog för knappt 1,5år sedan kunde jag inte släppa ut sorgen alls flera dagar efter jag fått beskedet. Oftast brukar jag gråta en liten stund efter jag fått det hemska beskedet, men den gången kom inte sorgen fram förrän jag såg något riktigt roligt på Youtube. Det var så roligt att jag började skratta fast jag var själv, vilket jag nästan aldrig gör. Och när jag började skratta slog det snabbt om till kraftig smärta och skrattet blev till tårar istället.

Nu har jag gråtit, men jag känner mig själv tillräckligt väl för att veta att den riktiga sorgen kommer när jag faktiskt förstår och accepterar att min första extrafarfar lämnat livet på jorden. Jag säger första och andra för ordningen dom kom in i mitt liv, min andra extrafarfar är den jag haft allra mest kontakt med. Min biologiska farfar minns jag tyvärr inte alls.

Det känns sjukt att jag haft tre stycken farfäder och kvar finns ingen. Jag önskar att jag någonsin kunde sluta anta att alla ska leva tills dom blir 100år. Det spelar ingen roll hur sjuk personen är, det finns inte en tanke i mig om att döden på något sätt närmar sig.