Hittade gamla bilder på en sida som jag glömt bort för tionde gången. Bilder på mig och mitt ex och jag minns inget av den tiden. Jag har ansträngt mig för att glömma och jag verkar ha lyckats. Verkar ha. MEN. När jag ser bilderna kanske jag inte minns händelsen, men jag minns känslan. Jag minns dessutom bara dom bra bitarna och tänker ”Åh jag saknar…nej vänta nu!”. Inte bra.

Jag är uppenbarligen bäst på att förtränga saker, men det behöver ju inte betyda att det är bra?

En annan sak är Jag. Jag har förändrat hela min personlighet, sättet jag tänker och pratar på och hur jag klär mig och för mig i olika situationer. Jag hade kanske tyckt att det känts ok om jag utvecklats och stannat som personen jag är nu, men jag förändrar mig hela hela tiden och jag vet inte om jag någonsin kommer hitta hem för jag var nog mest mig själv innan ”allt”. Och den personen kan jag inte bli nu. Tyvärr.

Jag var mer godhjärtad och glad och framförallt söt. Som person, men det lyste väl igenom mitt yttre också. Ganska oskuldsfull och naiv var jag med. Trodde jag visste det mesta om världen, men ack så fel man kan ha.

Jag kanske bara inte blivit mitt riktiga jag än. Det här med piercingar och tatueringar(som jag inte har än, måste spara ihop pengar först) har funnits i mig sedan jag var tonåring. I högstadiet ville jag t.ex pierca mig genom lillfingret – inte genom nageln, bara fingret. Tyckte det skulle vara riktigt snyggt. Tänkte tatuera mig som 17åring men blev inte av för att jag var inte i samma land som min mamma. Så dom grejerna har jag inte kommit på nu.

Men allt annat.

Asch. Jag blir bara förvirrad av att tänka på mig och försöka klura ut hur jag fungerar.

Arg var jag som 18-19åring med så det är inget nytt, fast förut ogillade jag inte lika många som jag gör nu.

/Eva or whoever I decide to be