Hej!
Jag skulle ha skrivit igår om dotterns besök hos läkaren, men jag var så trött av all spänning så jag orkade inte ens slå på datorn.
Den här sista veckan har varit helt fruktansvärd för min dotter. Skulle hon få ett bra eller dåligt besked? Vilken press, hon har nästan inte kunnat sova för rädslan för hur det skulle bli. Men nu kan hon äntligen andas ut. Så fort hon kom in till läkaren, så fick hon beskedet att allt såg bra ut. Cancermarkören som vid förra besöket låg på 13,5, var nu nere på 8,3. Efter att vid 2 tillfällen ha fått reda på att markören hade stigit, så var det här det bästa beskedet som min dotter kunde få.
Nu har det snart gått ett år (15 maj) sedan sista cellgiftsbehandlingen. Hon kan ännu inte andas ut, men det känns iallafall lite lättare. Läkarbesöken under detta år har varit var 3:e månad, men nu behöver min dotter inte gå på återbesök förrän i augusti. Det kändes verkligen som en lättnad.
Min dotters läkare är väldigt rak på sak och säger att vad som helst kan hända, men just nu ser allt bra ut. Läkaren berättade också att när man får cancer så finns det så många olika typer av samma cancersort, som kan reagera olika. Har man otur så kan vissa cancerceller vara resistenta mot cellgiftsbehandlingen och kan därför göra så att den börjar om på nytt. Den första månaden är den allra mest kritiska. Så ju längre tiden går, dessto bättre.
Nu hoppas vi att allt ska gå bra och att nästa gång så ligger markören kvar eller kanske ha minskat ytterligare.
Kram!
