jag känner dig
du var alltid minst i klassen
du hade alldeles för tjocka glasögon
du kunde inte prata med dem på deras sätt
de förstod aldrig riktigt vad du sa för någonting
orden som kom ut ur din mun betydde aldrig det du egentligen ville säga

du försökte så jävla hårt att förstå dem
du ville så gärna göra det de gjorde
du såg hur jävla kul de hade
men det var bara konstigt för dig
nästan som nån slags magi

de fick dig att inse att det var något fel på dig
du såg dig själv i spegeln och försökte se vad det var de såg
du tyckte du var så jävla ful
och alla, överallt stirrade på dig

så du lärde dig att vara osynlig
att alltid stirra ner i marken
att försöka låta bli att prata

timmarna, dagarna, helgerna
åh, helgkvällarna helt ensam
vart var du?
i källaren?
på vinden?
på ditt rum?
jobbandes på nåt jävla skitjobb bara för att ha något att göra.
bara för att ha någonstans att ta vägen
en möjlighet att komma bort
komma bort från de som fick dig att känna dig så underlig och fick dig att må så illa

hände det att du någon gång blev bjuden på en av deras fester?
du satt hemma och kunde inte bestämma dig för om du skulle gå eller inte
i timmar satt du och gick genom alla möjliga situationer som skulle kunna tänkas uppstå
kommer de skratta åt dig?
kommer du klara av att bete dig?
kommer du ha de rätta kläderna på dig?
kommer de upptäcka att du hör hemma på en annan planet?

kände du dig jävligt modig i tankarna?
att det bara var att gå dit och att allt då skulle lösa sig
och bara ha så in i fittan kul
du fantiserade om att vara festens medelpunkt
att alla människor där skulle vilja prata med just dig
och du skulle märka att du har haft fel hela tiden
och du skulle få så många nya vänner
och det skulle visa sig att du egentligen inte var konstig alls

till slut så gick du dit, trots allt
pikade de dig hela tiden?
kände du dig utanför?
upptäckte du att du bara blev bjuden just precis för att de tyckte du var så jävla in i fittan konstig?

ja, jag tror nog att jag känner dig
du var så full av hat hela jävla tiden
ett hat som fick solen att gå i moln
ett hat som syntes lång väg
ett hat som höll dig vaken på nätterna
ett hat som fyllde varje vaken sekund
ett hat som var det enda som håll dig levande

ja, jag tror nog att jag känner dig
du hade inte en aning om varför de ville leva de liv de levde

hemma var aldrig hemma
ensam på ditt rum var hemma
varenda tomt hörn var hemma
vart än de inte fanns var hemma

jag känner dig

du är så känslig men du döljer det längst inne
för du är så jävla rädd att bli trampad på igen
vareviga gång du visade dig vara sårbar på något jävla sätt
så såg någon till att utnyttja det, såg till att utnyttja dig
såg till att trampa på dig

de som alltid misstog vänlighet för svaghet
men du visste precis vad som skiljde dem åt
du hade varit offer för deras svagheter i så många år
och konstigt nog så kände du dig ändå stark
för du måste ha en jävla styrka för att klara av att fortsätta leva

till slut så började du känna dig själv riktigt bra
och du vet att människor är inget man ska lite på
för du känner också de riktigt bra

du letar efter någon annan, någon som ska vara speciell
någon som du vill vara med
någon som vill vara med dig
någon du kan röra
någon du kan prata med
någon som inte får dig att känna dig konstig
och till slut inser du att det inte finns någon sådan person
att du ÄR konstig
att du alltid kommer känna dig närmare personer på tv än någon du någonsin kommer träffa

ja, jag tror nog jag känner dig
dig och all den tid du tillbringar med att drömma om ett bättre liv
och att andra människor alltid har berättat för dig
att du är självcentrerad och bara bryr dig om dig själv

men de har ju faktiskt inte en aning, inte den minsta aning
om alla helgnätter som du tillbringat ensam
alla år där du själv och dina tankar var det enda sällskap du hade
alla nätter där du låg och kramade om din kudde
för att iaf få känna på hur det skulle kännas att vara nära någon
naturligtvis så kändes det inte alls som att vara nära någon
du visste innerst inne att du bara var ett mongo som låg och kramade en kudde
alla timmar av osäkerhet och tvivel på dig själv
den vidriga jävla depressionen
det blinda jävla hatet
ilskan som fick dig att skaka
den förlamande jävla känslan av att vara nobbad av allt och alla

ok, det kanske är så att de visst visste
men om det nu var så så var de så in i fittan bra på att låtsas som ingenting
det förundrar dig hur allting verkar flyta på så lätt för alla andra
hur de går genom livet som att livet i sig är en gåva, en gåva från gud
och du blir så jävla förbannad när du inser hur du inte skulle klara en meter i deras skor
innan du hade förstört allt de vackra som de har

jo, jo. visst fan känner jag dig allt.