Hej igen, nu är det dags igen för lite terapiarbete känns det som.
Håller på att bli psykotisk här. Väggarna krymper för varje dag.
Jag sitter här och försöker komma ut så mycket jag bara kan…
Men till vad? har gått runt i denna byn nu varje kväll, och man ser inte en levande själ. Har satt mig i bilen och irrat runt planlöst för att rensa huvudet. Men ingenting hjälper…
Var och tittade på en lägenhet inne i stan idag. en etta på 31 kvm.
jag tittade mig runt sen fick jag säga nej tack snabbt och halvspringa därifrån. jag fick sådana rysningar och kväljningar av detta så jag trodde jag skulle spy. Jag vill inte bo ihopkrupen i ett litet rum. jag känner mig redan som att jag sitter i ett fängelse här.
Dessa tomma vita väggar som slukar allt hopp om liv i detta stora intet.
Varför ska allting bli såhär? Som jag skrev i mitt förra inlägg så var jag för ett litet tag sedan lycklig, lycklig med allt vad det innebar.
Jag kände mig älskad, och jag kände att jag hade så mycket kärlek att ge tillbaka.
Sen rasar hela den ”konstgjorda” världen samman.
konstgjord kallar jag den för att den tydligen inte är uppbyggd för mig. jag har varit med om det för många gånger, när det börjar kännas som att något är för bra för att vara sant, då är det sannerligen också så.
Vad finns det då att kämpa för i denna världen kan man ju undra?
Hoppet.. hoppet är ju det sista som överger en säger man ju,
och jag tror det ligger väldigt mycket sanning i det. Om det så är ett krossat hjärta eller ett brokigt liv, så finns det alltid en strimma hopp i en om att en dag…en dag kommer det att se lite ljusare ut..
Jag får väl sitta här och titta på mina tomt skrikande väggar i väntan på att den strimman med ljus ska uppenbara sig för mig.
Kanske i form av att mitt liv blir som jag vill och att min kärlek än en gång kanske blir besvarad.
eller av att jag kommer ut, ut ifrån detta tomma rum med dom stora vita livsuppslukande väggarna………………… vem vet??
sköt om er nu där ute…
mvh…..