När vi kom hem från semestern kom samma dag med posten ett brev till min man från ett kreditinstitut, som vi uppfattade det var det ett erbjudande om att få låna en mindre summa pengar. Då det knappast var aktuellt rev han sönder brevet och kastade det. Sedan tänkte vi inte mer på det, förrän det tre dagar senare kom en kopia på en kreditupplysning som samma kreditinstitut skulle ha tagit på min man sex dagar tidigare. Alla varningsklockor gick i gång samtidigt och jag fick rota fram det sönderrivna brevet i soptunnan. Som tur var var det tömning i den andra tunnan förra veckan, annars hade vi inte haft mycket att gå efter. Nu kunde jag, 19.55 en fredag kväll, ringa upp kreditinstitutet som faktiskt hade kundservice vid den tidpunkten. Sedan fick mannen ta över samtalet, eftersom banksekretessen satte P för mer inblandning från min sida.

Kortfattat är det så här: lördagen den 21 augusti har någon gjort ett inköp via Internet på 10 200 kr. Mottagare är min man och eftersom köpet skulle finansieras med 23 månadsinbetalningar, så togs en kreditupplysning. Företaget är snabb med sin leverans och sms-aviserar paketet på tisdagen, en timme senare hämtar någon ut paketet och Posten säger senare till avsändaren att den som hämtat paketet har legitimerat sig med min mans körkort. Samma dag landar brevet från kreditinstitutet i vår postlåda. Vi båda ”sover middag” vid tidpunkten för paketets avhämtande, eftersom vi landat samma morgon och sömnen ombord planet inte varit den bästa.

Så de senaste tio dagarna har för min man bestått av polisanmälningar ursprunglig och kompletterande med att någon eventuellt springer runt med ett falskt körkort), spärrläggning hos UC och Soliditet, samtal med kreditinstitut och leverantör och för min del köande i telefon hos Skatteverket (för att ta reda på om någon begärt ut ett personbevis eller ID-kort, vilket de troligen inte har, men vad man själv begär på nätet kan man inte kolla vad gäller personbeviset) och Posten för att höra om det inte finns någon väg att krångla sig förbi det omöjliga att som privatperson skaffa postbox. Först när jag nästan började gråta kom den mänskliga sidan fram hos kundservicemedarbetaren på Posten, men min man och jag är offentliga personer (inte minst nu med tanke på att vi förekommer på både vita och blå valsedlar) och att få skyddad adress är inte aktuellt, så vi får nog skaffa låsbar brevlåda i stället för en box.

Jag har pendlat mellan ilska, sorg och förtvivlan över att någon utsatt oss för det här – hade det handlat om att ens kreditkort blivit skimmat så hade det inte varit så personligt som det här faktiskt är. Är det en engångshändelse eller väntar vi  på att mer saker ska hända? Jag känner mig otrygg och olustig, vill helst dra ner persiennerna på kvällen. Hade någon tänkt att sno brevet från kreditinstitutet och skriva under och skicka in, eller chansade man bara på att det skulle gå så snabbt som det gjorde så att ingen skulle hinna reagera? Var min man bara slumpmässigt brottsoffer eller visste någon att vi inte var hemma?

Sedan var det som jag skrev sist, rakt in i valrörelsen i 180 km/h, så när södra stambanan blev strömlös redan andra dagen när jag skulle ta mig hem från jobbet och jag därför återigen fastnade i Eslöv – då blev det lite för mycket. Mannen visste ju dock hur han skulle hitta stationen den här gången – och jag kunde skriva en lagom arg insändare i lokaltidningen som kom in på torsdagen. Det värsta var nämligen att tåget var försenat från Malmö denna dag och precis när de stängt dörrarna berättade de om att tåget skulle ha slutstation Eslöv. Hade de klämt ur sig detta fem minuter tidigare eller bara en minut tidigare, hade jag kunnat åka över Helsingborg i stället. Det är en sträcka som normalt förlänger resan med 50 minuter, men denna dag hade den sparat timmar… Bättre kommunikation(er), tack! var därför min rubrik och tidningen tog bort parentesen, vilket gjorde den lite tamare. Strömavbrottet är väl allvarligt i sig ur en totalförsvarssituation, men det var ju den muntliga informationen som jag surade över…

Hamnade så småningom så nära New York och Manhattan som man vågar när man kör egen bil: New Jersey. I vårt fall North Bergen och senare Jersey City. Det är bara en kortare bussresa genom Lincontunneln från NB och från JC är det en station med Path-tåget till WTC. Från hotellet i JC har man fin utsikt över både Frihetsgudinnan och Manhattan, från motellet i NB ser man en fin rangerbangård  och ett par, tre motorvägar. Men det funkar fint och trafiken stör inte. Den här gången hade vi ju tillgång till bilen också, så vi kunde ge oss ut på lite mindre utflytker till närmsta Wal-Mart och så. Lämnade inte bilen förrän vi kört bagaget till hotellet i JC, där vi skulle avsluta resan lite lyxigt genom att bo på Hyatt.

Som vanligt blev det mycket promenerande, mycket handlande och besök i Borders och Barnes & Nobles bokhandlar, alla andra ställen där vi ”måste” titta in: mataffären vid Columbus Circle, Sonoma Williams med sina hushållspryttlar, Macy´s (trots att affären egentligen är för stor och krånglig för att vara välkomnande och att de alltid har fel på någon toa man tänkt att besöka), köpa en ”macka” på Carnegie Deli, gå runt i Strands antikvariat för att bara nämna något. Vädret var bra, varmt men inte för hett, utom sista dagen, då det regnade men då inte heller var för svalt. Vi åkte ganska mycket tunnelbana också, bland annat ut till Brooklyn där vi gick på Brooklyn Brewery och hörde svenska röster, det första vi gjorde… Lunch den dagen åt vi på Fette Sau, en BBQ-restaurang som J läst om i någon svensk resetidning. Det var ett ombyggt garage eller verkstadslokal som nu tjänstgjorde som bar och restaurang.

Trots att vi nu har varit hemma i sex dagar så har jag inte fått rätt på sömnen helt och hållet, utan vaknar runt 2 på morgonen och sedan tar det ett par timmar innan jag somnat om. I morgon är det uppstigning 04.30, så jag hoppas att denna trend är avslutad nu… Vi hamnade ju rätt in i valrörelsen när vi kom hem igen och nu blir det intensiva veckor framöver med jobb och kampanjande. I morgon kväll är det sista kommunfullmäktigemötet innan valet, får se hur långt det blir. Handlingarna väger flera kilo, känns det som.

Så var man tillbaks i Skåne igen. Omställningen är stor från Manhattan till hemmaplan. Från ständigt biltutande och sirener till susande träd. För blåser gör det rejält och har så gjort sedan vi kom hem i tisdags. För tredje året i rad är det verkligen höst när vi kommer hem, så här i slutet av augusti. Man reser bort i högsommarväder, upplever NYC i + 35 eller (som för två år sedan) får för sig att besöka ökenstater som Utah, Nevada och Arizona mitt i sommaren. Yeah, jättesmart när sådan extremvärme inte står högt på önskelistan. I år var det också varmt, men New York var ialla fall mänskligare än i fjol - temperaturen höll sig under 90 F. I Arkansas nådde vi dock 100-strecket.

Började med Nashville, dit vi kom via Toronto. I Kanada utfördes alla gränsformaliteter och för första gången räckte det med de uppgifter vi hade registrerat hos ESTA, vi slapp fylla i den gröna kupongen för Visa Waiver med samma uppgifter som ESTA redan hade. Tjohoo. Börjar de möjligen lita på tekniken?! Kom till Nashville vid 18-tiden och med 7 timmars tidsskillnad var vi väl lite sega kanske. Hämtade ut hyrbilen, ställde in Astrid GPS på hotellet och sedan körde vi. För att vara en fullsize bil var bagageutrymmet minimalt. Efter lite knixande fick vi in våra resväskor och båda handbagagen, men i höjdled var det sedan omöjligt att lägga de extra bagar som fylldes på under resan. Vet inte varför de gjort på det här viset, men det var bättre förr . Jag gillar ju inte att ha väskor i baksätet så att alla förbipasserande kan se dem och därmed kanske locka till en smash-and-grab-kupp, men denna resa hade vi oftare än tidigare två eller flera övernattningar på samma ställe och det ledde till att vi slapp lämna bilen obevakad länge med bagaget i.

I Nashville besökte vi bland annat Gran Ole Opry, ett ”måste” och en klassiker. De artister som var där syns här:

Vi fick lära oss att Radney Foster en gång (2001) haft en hit hemma i Texas och att inte många andra hört den – inte förrän Keith Urban tog sig an den. Nu spelades den på alla radiostationer: I´m in. Andra sommarhits från denna resa var Little white chapel med Little big town och Toby Keith´s Trailerhood är en mycket bra låt med en mycket rolig video till. Synd bara att det ska vara så besvärligt att få tillgång till den via nätet hemifrån.

Fortsatte till Memphis och såg sevärdheter som Graceland (Elvis-week var precis runt hörnet, men vi klarade oss med någon dags marginal från detta evenemang), änderna på Peabody hotel, Sun Studios, Beale street, för att nämna något. Det var för övrigt denna dag som bilens termometer sedan visade på de hundra graderna, och när den inte gjorde det var det bara ett par under, så ja, det var ganska svettigt.

Nästa mål var ett antal bourbon-destillerier i Kentucky, så vi hälsade på Jim Beam, Makers Mark och Buffalo Trace. Astrid var inte helt inne på samma adresser som dessa skulle ha, så i kombination med senare lurendrejerier från hennes sida gör att vi nu har bestämt oss för att uppgradera kartorna innan vi åker iväg nästa gång .

Hälsade på Dolly Partons Dollywood i Pigeon Forge. På kartan såg det ut som tre småstäder som låg i rad och som inte gjorde mycket väsen av sig – i verkligheten var det en enda lång kopia av International Drive i Orlando. Dinosaurmuseum, Titanicmuseum, Wonderworks, minst fyra banor äventyrsminigolf, gokart, affärer, affärer, affärer. Helt sanslöst. Killen i receptionen på hotellet berättade att förändringen börjat för ungefär fem år sedan. Dolly däremot anlade sin anläggning 1986 och firade därför 25 år denna sommar. Vi gjorde som vanligt, ett misstag, och åkte första bästa bergochdalbana vi såg. Det slutade med att J klämde fast glasögonen så hårt på näsan att det uppstod blodvite. Dessutom skakade vagnen så att vi båda fick inre knäskador för ett par dagar, mina leder var i alla fall inte byggda för detta. Sedan fick vi välja lugna aktiviteter utan varningstext…

Efter detta lämnade vi Tennessee och körde mot Washington DC. Här var vi kulturella och såg Declaration of Independence och andra, för amerikanarna, viktiga dokument från 1776. Hann också med att besöka två av Smithsonians muséer innan alla barnfamiljer slutligen hade vaknat och vi flydde från folkmassorna i panik.

Nästa mål var Atlantic City och efter att ha kommit runt Philadelphia en mycket trafikintensiv söndag nådde vi atlantkusten och dess spelhåla nummer 1. Till skillnad från andra kasinostäder landet över har man i AC inget behov av att locka till sig kunder genom att ha billiga hotellrum, så kom man under 100 dollar per natt var det ett fynd. Vi bokade därför rum i förväg på Best Western, på plats i Washington, för att vara säkra på att ha någonstans att bo. För en gångs skull gick jag med lite vinst efter våra slot-spel, men totalt vann givetvis huset…

Kanske dags att avsluta för i dag? Återkommer med lite New York…

…när berget av porslin har tornat upp sig igen på diskbänken och det är dags att antingen göra något åt det eller börja äta på papptallrikar…

Efter mer än två veckors mer eller mindre uteätande är det svårt att komma i rytm igen på hemmaplan. Jetlagen underlättar inte heller. Har två nätter nu vaknat kl 02, första gången somnade jag om efter någon timme, i natt var jag nog vaken i tre. Kunde därför gärna vara utan resten av hushållsbestyren ett par dagar. Måste nog tyvärr ta tag i tvätten i dag dock, annars kan det bli svårigheter att hitta rena underkläder snart. Återkommer med liten reseberättelse från USA snart .

Nu börjar det bli lite segt på jobbet – stiltjen i näringslivet spiller över även på oss inom myndigheten. Å andra sidan är det nu man ska gå igenom all tillgänglig information på intranätet, så att man vet vad som finns där nästa gång man behöver den, men inte har tid att leta… I morgon har jag lönesamtal med min chef, det ska bli intressant att se vad det kan innebära. Det var länge sedan jag fick någon löneförhöjning att tala om, min långa tjänstledighet har givetvis spelat in på det.

Har en analkande förkylning – den vill jag helst inte låtsas om. Tror jag tar och äter lite jordgubbar och därmed lite vitaminer…

Tycker att mannen eldar lite dåligt i pannan nuförtiden. Vedlagret som fick flyttas därför att sotaren skulle komma på besök just precis då vi fått in all fjolårsved befinner sig i vägen för mitt kartonglager och veckans vinnare på Tradera kommer därför att få sina varor välpackade, om än i något mysko kartonger. Då, för två veckor sedan, var avsikten att jag skulle lägga ut lite mer innan semestern, men den här värmen som vi haft tar knäcken på de bästa av intentioner… Nåja, en av auktionerna sprang iväg lite i pris och det är alltid skoj!

Klippte färdigt häcken i dag – började i går och tog utsidan och den delen av ovansidan som nåddes från stegen utanför tomten. Men på två ställen är det fortfarande lite oansat, på ett ställe fanns ett fint litet fågelbo och där kunde jag inte annat än låta dem behålla tak och väggar, även om de hade flyttat ut för säsongen. På det andra stället bodde invånarna fortfarande kvar och jag stack innan de stack mig. Vet inte om det var bin eller getingar, men de surrade och kom i flock. Mer behövde jag inte veta.

Två veckor kvar till semester!

Var ytterst nära att casha in det femte frikortet i eftermiddag med Skånetrafiken. Klarade det dock med en halv minut till godo. I måndags var det verklig katastrof. Tog bussen som vanligt 05.50 från byn till stan och konstaterade lite krasst ”att SJ nog har haft en jobbig helg”, för det stod massor av tåg inne på Hässleholms C. Hade ju redan läst i tidningen om strömavbrottet dagen innan och om ersättningsbussar som inte kom, eftersom även dessa chaufförer tycks ha rätt till semester… Såg att intercitytåget från söndagskvällen 21.15 nu skulle gå kl 06.20 och tyckte lite synd om dem ombord. Det gjorde jag ända tills högtalarutropet som förkunnade att ”det är strömlöst mellan Alvesta och Höör och ersättningsbussar är beställda”.

Det är så jobbigt att vara utan makt att göra någonting. Hade jag kört in till stan så hade jag kunnat ta bilen till Höör och i alla fall ta pågatåget därifrån. Nu ringde jag kollegan/chefen M och meddelade att det såg mörkt ut och att jag kanske skulle ta ut semester, trots att jag hade ”posten” som viktig arbetsuppgift denna dag. Eventuellt kunde jag ta bussen tillbaks hem och köra därifrån. Dock visade det sig att det inte gick någon buss hem förrän 08.05 och när första tåget anlände till Hässleholm så var det avgång (lite försenat, men dock) 07.50, så det fick bli det ändå. Tur var det, visade det sig.

Anlände alltså till jobbet i Malmö lagom till morgonfikat 09.05 och jag tyckte det var ovanligt tyst i huset. Vi har vår arbetsplats i en butiksgalleria och nu gör man ett omfattande ombyggnadsarbete där, så att vissa ytor förvandlas till kontorsplatser istället för onödig luft-rymd eller butiksyta. Det låter som f-n och det är omöjligt för oss med fönster inåt gallerian att prata i telefon. Hoppades därför på att byggnadsgubbarna tagit semester, men sedan kom jag ju på att jag anlände även under deras fikarast, därav den relativa tystnaden…

På eftermiddagen kollade jag med morgonen i färskt minne såväl Skånetrafiken, Trafikverket och SJ, men läget verkade ok. Till och med trafiken Kristianstad – Hässleholm verkade på G. Kände mig därför lagom kaxig när jag i Eslöv messade mannen och sa att vi var tio minuter sena och att det därför blev frikort och buss för min del, men att jag var hemma halv sju. När jag tryckt ”sänd” kom meddelandet om att det var växelfel i Stehag och att man avvaktade besked från trafikledningen. Detta ledde så småningom till enkelspår och med min nya telefon (förlåt: surfmobil) kunde jag se att det stod att det var stopp mellan Eslöv och Höör i åtminstone en timme framåt. Därför blev jag inte speciellt ledsen när tågpersonalen meddelade att det skulle bli buss även denna stund, utan jag satt kvar i den air-condition som ändå fanns och avvaktade tills vi skulle bli utslängda ur tåget. När det efter en stund körde förbi ett X2000-tåg så tänkte jag att det ändå fanns chans för oss att få åka vidare. När sedan tåget mot Kalmar fick köra från perrongen bredvid utan att något högtalarutrop givit oss den ledtråden, DÅ grät jag när jag ringde mannen.

Han hörde min desperation och tog Pärlan och hämtade mig – de 12 milen får Skånetrafiken betala någongång. Jag var ändå hemma halv åtta – hade jag väntat på deras buss som faktiskt anlände samtidigt som J, hade vi pratat om halv nio i bästa fall eller mer troligt, halv tio. Fy f-n vilken dålig dag det var. Det gjorde ju inte det blir roligare att arbeta så långt hemifrån, det är ju en sak som är säker… Men som sagt, veckan blev bättre, det blev bara två frikort till

har det blivit nu och jag kan inte för mitt liv ens se möjligheten att det går att sova i denna hetta i natt.Takfläkten går för fullt, liksom bordsfläkten, så lite har det väl luftat runt i alla fall. Och ändå är klimatet i sovrummet många gånger bättre sedan vi tilläggsisolerade vinden för några år sedan…

Man ska ju inte klaga, så jag bara påpekar det…

I dag är det sista gången vi har sammanträde i tekniska nämnden. Om två veckor delas verksamheten upp i ett aktiebolag och ett utskott under kommunstyrelsen och där är inte jag med i något av lagen. Det tog tre år av förberedelser och annat arbete innan det absolut sista beslutet fattades av kommunfullmäktige i måndags. Jag har förståelse för när ”den vanlige kommuninnevånaren” tycker att det aldrig händer något, men vi som är med under processen ser ju ändå något som händer, även om det inte går speciellt fort… I dag har vi gemensam utfärd på förmiddagen och ska bland annat titta på den kommunala tvätten och den nya tunneln under järnvägen i Sösdala, som kommer väl till pass som gång- och cykelväg när det så småningom blir tågstopp för Pågatågen även där.

I den ena lokaltidningen kan man i dag läsa om paren som har passion för politiken och för varandra i kommunfullmäktige. Har än så länge bara sett reportaget på hemsidan, så det blir att köpa papperstidningen också för att se så att ingen annan bild finns med. Texten fick vi hemskickad häromdagen, så den har jag inga problem med , men vem vet om det i papperstidningen funnits plats för ett dubbelhakefoto – man vill ju gärna veta hur man ser ut i andras ögon…

Det var alldeles för länge sedan jag var i London. Jag har passerat på Heathrow på väg till och från USA, men när vi var där senast utbröt kaos. Det är det kanske alltid på denna stora flygplats, men den gången hade British Airways datorsystem brakat samman och det blev trängre och trängre i avgångshallarna. Nej, jag vill till Oxford Street och Hyde Park och alla andra ställen jag besökte på 1900-talet när jag var i London senast. Nu när det brittiska pundet har börjat närma sig en nivå när en svensk kan känna att det är prisvärt att shoppa – då vill jag verkligen dit. Och jag vill flyga dit med SAS. Och ännu hellre vill jag vinna resan dit!