Agda90 – Vilse? i storstan

Den friska morgonluften forsar in genom det öppna fönstret. Inte f*n blir jag piggare för det. Jag är så totalt trött att jag knappt orkar hålla ögonen öppna, vad är nu detta…?? Visst, jag har haft två dagar av ”Hammy-mode”. Hammy was in tha house. Ja, ni fattar. Denna förlamande trötthet kan mycket väl vara kroppens sätt att desperat försöka bromsa min totala uppspeedade verklighet som snurrar omkring mig just nu. Detta då blandat med en kaffeperiod. Ups. Jag dricker kaffe varje dag. Men ibland är det en itvingande kopp/dag och andra gånger (som nu) är det 3 koppar på 15 minuter och sedan lite till innan och efter. Jag är alltså koffeinjunkieperiodare. Nu föll det sig så att det dessutom inträffade under en period av aningen hög stressnivå pga/tack vare flytt till nya huset. Herrn i Norge. Jag ensam med slutpackning och fix av väggar och liknande i huset. Dessa två boenden ligger iof rätt nära varandra men INTE grannar. 3 km skillnad eller så. Jag har desstom träning mån-tors och i tisdags var det match. Skapligt speedad och laddad inför den var jag också. Tisdagen var nog klart värst på speedingkontot även om gårdagen inte kommer långt efter… Herrejösses. Ni vet (eller kanske inte men iaf) när det känns som du har celldelat dig och dina extra-du som springer runt runt runt dig, utanför din kropp, ditt hjärta slår i klart mer än maxpuls och dina tankar får  fortkörningsböter på autobahn. Du pratar så fort att nästan ingen kan förstå dig och det liksom susar i öronen. Ja, lite så har det varit i två dagar. Ehh. Ju mer jag tänker på det…ju mer förstår jag min t o t a l a  trötthet idag. I med kaffet!!!

Har de senaste två nätterna somnat till ”Heaven on their minds” från JCS. Herrn är iväg på jobb i Norge och jag a v s k y r att släcka lampan och höra tystnaden i ensamheten =oP Ja, eller kanske främst ogillar att höra stöket på kontoret ;o) Ensam med mina egna tankar, aldrig bra. Så då använder jag musik som distraktion och eftersom Jesus och hans vänner just nu ockuperar min musikaliska del av hjärnan så låter jag dem även hållas på mobilen! Annars har jag precis kommit till kontoret efter en förmiddag på RSMH:s lokalkontor i Kista/Akalla. Var oerhört intressant och givande samtal med kvinnan som bär ansvaret där, väldigt nedgångna mörka lokaler men mycket omtanke och kärlek. De idella organisationerna där ute är verkligen de som bär upp människorna på samhällets botten… Jag beundrar deras ork och engagemang och jag hoppas jag kan bli en del av den hjälpen så småningom. Nu är det dock åter till teorin och skrivbordsjobbandet!

Att få läsa igen lite på Backmans blogg är en riktigt vitamininjektion! Jösses, det var så tårarna sprutade när jag läste om den ironiska dödshissens första poäng. *skakar på huvudet* Well played hissen, very well played indeed! Sen är ju självklart snubbelhumor något av det mest grundläggande i människans humornatur – varför skulle annars detta varit så o m å t t l i g t populärt? ;o) Tack för glädjen i en enkel tisdag.

Nu är det spackla, slipa och måla som gäller! Spinningen får ge vika för nya huset idag =o) Träningskläderna är nedpackade men måste nog inse att prioriteringen får bli annorlunda denna vecka. Faaast…det är lite svårt att hoppa träningen. Hmm. Jag kanske hinner båda… NEJ! Skärpning kroppen, samvetet och hjärnan eller vad det nu är som styr därinne! Huset måste gå före idag. Idag är egentligen enda dagen som jag har att använda så…kom igen!

Det finns en sång som verkligen talade till mig – just talade… Nu kan jag inte säga att den gäller på samma sätt även om jag verkligen önskade att det vore så. Music. Kom att tänka på det i helgen när jag var och såg Jesus Christ Superstar. Varför har musiken inte samma plats i mitt längre som den hade förut? Teater och musik. Kreativitet. Ibland längtar jag så efter att få använda min röst att det på sätt och vis skapar ett tomrum. En frustration. Med använda menar jag då att den får beröra andra, att inte bara sjunga hemma för väggarna eller på kontoret framför datorn. Att få göra det på ”riktigt”. Hmm. På gymnasiet spelade jag i två orkestrar, sjöng i kör, klinkade på pianot hemma, sjöng på dop och bröllop. Sen vet jag inte vad som hände…livet kanske kom i vägen vad vet jag. Funderar mycket på det. En hel del av min kreativitet och vilja att använda min konstnärliga sida lade på is med så mycket annat de där åren som bara kretsade kring att ta sig igenom dagarna och där allt handlade om en rygg och den personens värk. Men varför ska då en av de centrala delarna i livet bara *poff* försvinna, när jag egentligen kanske hade behövt den som mest?? Nej, nu snurrar jag kanske iväg här men faktum är att jag inte alls fyller mitt liv med musik, sång, dans, på samma sätt längre. Och jag saknar det. Tror också det är en del i att jag blir än mer engagerad nu när jag ser teater eller musikal eller går på konsert eller vad det än må vara. Det är en saknad, en oerhört stark känsla i mig att det är en pusselbit som fattas. Men var ska den få plats? Just möjligheten att uttrycka mig för eller med andra? Mån-torsd består av – träning. Kanske dags att ta sig en funderare på vad jag egentligen prioriterar och varför. Har uppenbarligen en aningen existentiell dag idag. Bra sätt att börja veckan, med en ordentlig genomkörare av hjärnkontoret=oP Filosofin är stark hos denna padawan :o)

Jag behöver nog verkligen göra plats för musik i mitt liv igen – mer än bara för mig själv, ensam. Men hur?

Här sitter jag och skrålar Jesus Christ Superstar på youtube. Starkt påverkad av lördagens efterlängtade föreställning på Göta Lejon. Nu är klippen från filmatiseringen (2000) men det är svårt att hitta en inspelning av Göta Lejons uppsättning ;o) Varför? varför? går jag inte lika ofta på teater? Det undrar jag över. Jag älskar att leva mig in i, drömma mig bort. Drama, komedi, musikal vad det än må vara så är det fantastiskt att få sätta sig i en stol och låta andra spela med mina känslor. Det är på sätt och vis befriande att låta sig bli berörd av andra. Att låta sig själv uppleva allt det som händer på scenen men ändå med distans. Jesus Christ Superstar är ett måste att se för den som är frälst i musikaler, ja eller bara lite intresserad! Dock, hur mycket jag än må beundra Ola Salo så är han inte behållningen med denna föreställningen. Jag tycker nog snarare att han var lite för blek. Det kan mycket väl vara en medveten del av framställningen av Jesus och hans gäng men jag vet inte, jag hade önskat att han tagit lite mer plats i sin tolkning av Jesus. Framförallt röstmässigt, jag saknade verkligen de delar när Jesus trycker i ordentligt. Då hade det exempelvis blivit än mer laddat i duetterna med Judas. På tal om Judas…oj! Patrik Martinssons tolkning av Judas är…otroligt gripande! Patriks tolkning och röst, tillsammans med Janne Åström som Kajafas och Fred Johanson som Pontius Pilatus är de lysande stjärnorna i denna föreställning. De sjunger s*iten ur övriga! Den som starkast lever kvar i mitt sinne även i dag är dock den oerhört känsliga tolkningen av Judas som Patrik bjuder på. Han lyckas fånga känsligheten, djupet, närheten, kärleken och den perplexa relationen mellan Judas och Jesus. Det går inte att inte uppleva de tvära kasten mellan glädje, sorg, frustration och kärlek som stormar inom Judas såhär nära inpå slutet. Den börda som han faktiskt tvingas bära. Det är svårt att undvika att bli filosfisk där mitt i all sång och dans. Iallafall för mig. Den här musikalen har alltid tilltalat mig, eftersom den tydligt visar att livet inte är svart eller vitt. Att ibland finns val i livet som inte upplevs som val och som är påtvingade oss. Att god och ond är mycket mer komplext än vad det framställs eller vid första åsynen kan tyckas vara. Är rätt alltid rätt och fel alltid fel? Är det i betraktarens ögon? När du gör ett val för du anser du måste, för att du tror att det annars kommer bli katastrof – är inte det rättfärdigat då oavsett konsekvensen för den som står bredvid? Finns det alltid en lösning på ett problem som skapar goda förutsättningar för alla?

Tack till alla i och bakom denna föreställning som bjöd på en berörande och fantastisk föreställning på Göta Lejon i lördags! Toppenjobb!

Mitt arbete går alltså ut på att reda ut behovet och starta upp en verksamhet kring de anhöriga i den här stadsdelen. Jag har skickat ut en enkät till ”mina” handläggare. Jag har och ska intervjua. Jag ska möte med de som är mest inne på området ”anhöriga” här i korridorerna på sdf och jag ska ut i olika verksamheter och prata med dem om hur de ser på de anhörigas behov. Förra veckan var lite kämpig. Det blåste lite motvindar men så kommer det nog vara. Funktionsnedsatta i stort har inte så stor betydelse i samhället. Det är absolut inte en prioriterad grupp och inget en politiker vinner val på. Min grupp – de anhöriga, kommer snäppet e f t e r detta… Jag vet att jag har en tuff uppgift framför mig. Arbetsbelastningen på handläggarna är hög och de måste göra tuffa prioriteringar just nu. Ekonomin är inte den bästa. Så kanske jag kommer och ”kräver” saker från dem, svar, idéer, kunskap eller kanske framöver och vissa insatser för någon som behöver det. Jag vet att alla inte kommer uppskatta detta. Mycket också därför att jag har redan märkt av att det finns olika sätt att se på saken och olika prioriteringar, olika förståelse. En del har ett anhörigperspektiv en del har det inte. Sedan beror det på olika saker. Tid, pengar, belastning eller tankesätt. Jag vet också att jag behöver tänka: Bra och Billigt! Att finurla ut vad de anhöriga i stadsdelen skulle vara hjälpta av, ta reda på vad de drömmer om och sedan försöka infria dessa drömmar på ett värdigt och bra sätt men utan att det egentligen får kosta. Kräver lite extra tankearbete. Jag tror det är möjligt, men det är också en stor utmaning. Mitt jobb är mycket tänka just nu. En kollega sa förra veckan att det var humbug med läsandet och skrivandet och letandet och undersökandet – ut och prata med de anhöriga. Alla anhöriga överallt behöver samma sak – någon som lyssnar. Jag tror också att anhöriga i stort behöver främst någon som lyssnar på d e m, men jag tror inte man ska förenkla det för mycket. Jag tror det är värdefullt att skaffa sig kunskaper först. Att verkligen  känna av, se, lyssna, undersöka. För att få det så bra som möjligt. Att ha saker på fötterna innan jag börjar bygga. Ta saker i rätt ordning så att stödet blir stabilt och hållbart. Självklart är de verkliga människorna viktigast, annars skulle jag inte arbeta med det här men jag tror det är värdefullt att ta ett djupt andetag och inte stressa iväg. Undersökning och dokumentation, empiriskt arbete och analyser är inte bara av ondo ;o) Jag vill inte ta något för givet, jag vill inte bestämma vad jag tror de anhöriga behöver. Jag vill att de ska få möjligheten att berätta det för mig, innan jag bestämmer mig. Inte utgå från självklartheter utan faktiskt se nyanserna som finns i just dessa människor.

Igår var jag så totalt uppskruvad på träningen så jag säkerligen tröttade ut en och annan svettandes, lidandes, lagkamrat. Sorry… Men jag peppade bra! När Sofia skulle springa höga knän på tjockmattan stod jag och studsade bredvid! Tills jag kom på att jag snart skulle vara där på mattan och kanske borde  lagra lite energi…ehe… boing boing boing … Japp så var jag fyspasset igenom men så gick det jäkligt bra också och jag tog ut mig så jag mådde illa. Wooohooooo!! Har lite finfina bilder här redo men min telefon vägrar spara dem så…det får vänta tills ikväll. Attans. När jag sedan kom hem var jag fortfarande totalt speedad och det gick egentligen inte över förren jag stensomnade på soffan med 5 minuter kvar av The Ark-dokumentären. Vaknade strax innan 01 igen och släpade mig in till den iskalla sängen. När jag vaknade imorse var min första tanke: Varför kan jag inte vara superspeedad nu istället för igår 23:55??? Otajmat.

Då var jag förberedd för kvällens fyspass. Ska alldeles strax ta mig mot bussen för att komma hem och sänka min espresso innan det är dags för en lätt (ha ha ha ha ha ha ha ha…hrm…) löptur till fysträningen. Ombytt och klar sitter jag här grön och laddad! Det är märkligt, jag borde nog egentligen jobba från ca 14 och framåt för förmiddagar och lunch och strax efter är jag som en zombie alltför ofta men nu – superspeedad! Suck. Men tur är väl att piggheten kommer någongång på dagen iallafall, trist vore det annars. Tror delvis matchspelet igår har sin del i saken, jäklar så kul men jösses så nervös jag var =oO Kände mig lite så som jag tror att en kalv känner det typ 3 timmar efter utpluppningen, precis typ så. Vinst blev det, en övertygade sådan mot Div 2-laget Stockholmspolisen. 14-23 med 5 insläppta i första halvlek och hur det var i andra är jag osäker på för jag fick hoppa in efter halva. Ja, det gick mycket bättre än jag trott. Nu var Polisen stryklaget i div 2 men ändå, jag har en känsla av att den div 2-tabellen (där mitt förra lag hör hemma) är rätt jämn i översta skiktet och halvjämn i nedersta men i mitten händer det något =oP Om jag bara kollar igenom säsongens resultat så får jag den känslan. Vi har ytterligare ett div 2-lag att möta i sommarserien men från Norra, Vallentuna. Kul att få möta lite ”bättre”? motstånd, nästan alltid utvecklande. Men som sagt, idag lär jag väl inte röra någon boll – ja, förutom den förbannade basketbollen vi alltid värmer upp med just nu….jag har helt tappat mitt sättabasketpoängflow och träffar typ 90 % av skotten på ringen och ut…FY F*N.