Den 11:e september så var jag ute med mina vänner, det blev lite för mycket dricka för mig och det ledde till att jag tog ett väldigt dåligt beslut.
Jag kände mig illamående, så jag gav min jacklapp till mina kompisar och gick ut i förväg. Där utanför så träffade jag en kille som var trevlig och söt, vi gick iväg och pratade och det ena ledde till det andra. Jag hade sex med den killen, men det gick tyvärr överstyr och jag blev våldtagen. Med tanke på hur berusad jag var så kommer jag inte ihåg allt som hände, jag minns bara att jag grät och bad honom sluta. Det som tynger mig än idag var att jag inte skrek, varför gjorde jag inte det? Mina kompisar var ju i närheten.
Efteråt så tog jag mig till en plats där jag visste att jag kunde förklara vart jag var och ringde en av mina närmaste vänner och dom kom till mig. Mina vänner ringde polisen som kom och hämtade mig. Jag var så chockad att jag bara skrek, grät och svimmade hela tiden. När jag vart på sjukhuset i några timmar, så blev jag helt apatisk, jag rörde mig inte, pratade inte, tänkte inte. Jag bara låg där på britsen. Jag mindes inte allting dagen efter, jag hade bara mina blåmärken som värkte och påminde mig om det som hade hänt.
Dagarna efter så hade jag en underbar vän som ställde upp som bara den – Alexander. Jag kommer aldrig kunna tacka honom nog. Medan jag hade flera vänner som ifrågasatte mig (jag klandrar dom inte). Jag började stöta bort folk, jag behandlade vissa riktigt otroligt illa. Det är sånt jag fått lida för nu i efterhand och det är det jag mår sämst över fortfarande. Allt detta förstörde min sömn och mina skolarbeten, vilket ledde till att jag blev sjukskriven och är än idag.
Jag märkte ganska snabbt att mitt sätt hantera det, var att prata om det. Förklara hur jag kände och tillåta mig själv att må dåligt utan att få dåligt samvete för det. Jag tänkte även att, folk kommer ändå få reda på det. Då är det lika bra att det kommer från mig själv och inte via en massa rykten. Nu undrar folk säkert varför jag väljer att skriva detta på en blogg och det är för att JAG ska inte skämmas för det som hände. Det är just det jag måste intala mig själv om och om igen. Jag bestämde mig direkt att jag tänkte inte bli den tjejen som det är så synd om. Jag sa hela tiden att jag aldrig skulle åka tillbaka till den staden igen, men två veckor senare gick jag ut igen. Jag vet att det låter konstigt, men det gjorde mig lättad på något sätt. Jag klarade fortfarande av att gå ut på min favoritkrog utan att få ångest och det kändes verkligen underbart!
Många tycker att jag har reagerat konstigt, jag har inte visat smärtan utåt, men tro mig. Den finns där. Det är bara så att alla reaktioner kommer om nätterna, då vill jag inte spendera även dagarna med att tänka på det. Men med kuratorer och lite annat så mår jag idag helt okej och det går inte ens att beskriva hur bra det känns att känna på det sättet.
Detta vill jag nu avsluta med att tacka alla de som funnits där under hela tiden. Och jag vill även be om ursäkt till de jag har sårat och stött bort, förlåt mig
