Det mesta är packat sånär som på de glittriga fintrosorna (som också är de bekvämaste, hör och häpna!) som hänger på tork bredvid ett par klänningar som också ska i resväskan. Jag har likt en matematiker räknat noga på alla piller jag plockat med mig så inga skall bli glömda i Svea rike och det känns nu som om hela väskan är fylld av diverse medikament. Hoppas de släpper in mig i staterna med detta bagage. Ska försöka få recept utskrivna på alla mediciner på apoteket i morgon innan vi åker för säkerhetens skull.
Kan för övrigt meddela, på tal om mediciner och behandlingar, att min kära sköterska och läkare låg på med blåslampan på röntgenavdelningen så pass att jag i fredags fick mina provsvar (ni som har mig på facebook vet redan ju). Av de 11 metastaserna som bodde i mitt huvud bor nu endas en liten jäkel kvar och han är inte direkt någon biff tydligen. Alla andra var borta och den lilla enstöringen som valde att stanna har tydligen krympt drastiskt. Även mina lungor såg lika fina ut som på förra röntgen, har mina metastasrester även där men de har inte rört på sig eller vuxit så bromsmedicinerna verkar hjälpa bra. Ska därför fortsätta knapra dem och frågade faktiskt inte ens om jag fick vara medicinfri i Amerikat, det kändes plötsligt inte värt det. Hela helgen har bestått i ett lyckorus blandat med noll förståelse för att det faktiskt gått så bra som det har. Har liksom inte insett hur pass dåligt jag har mått över denna ovisshet. Det var som ett helt klippblock föll av mina axlar när jag fick beskedet, på sekunder stod jag där på och grät med en baguette i högsta hugg (handlade lunch på Willys när jag fick meddelandet att ”det ser jättefint ut Lois!”) och plötsligt insåg jag hur rädslan helt obemärkt nästlats sig in i varenda cell i kroppen de senaste månaderna och bara legat och skavt. Mitt humör har inte varit det bästa och jag har varit ledsen och stressad över allt i min omgivning. Nu verkar det självklart, så inni helvete att man går runt och är helt jävla livrädd med vetskapen att man har elva, ELVA! tumörer i huvudet. Det kan la få vem som helst att bli lite extra bajsnödig. Men jag har, likt jag alltid gör, tryckt undan allt det jobbiga. Peppat, tänkt ”det kunde varit värre” och ”inte oroa sig i onödan nu”, skyllt på andra saker när spänningshuvudvärken kommit smygande igen. Så helt plötsligt står man här och är befriad från 10 av 11 hjärnspöken (bokstavligen, hihi) och känner plötsligt av de varma sommarvindarna utanför och lukten av de blommande träden. Det där som hamnat i periferin så länge i sikten efter den där överhängande tanken om att jag ska dö nu. Att det är kört. Men än finns det hopp för den här bruttan (även om jag knappt vågar skriva det med risk för jinx) och nu ska hon för fasen ha en grym semester i USA!
Så nu återstår bara att måla på de sista lagret nagellack (röda såklart, man reser vällan med klass!), packa den sista tvätten och i morgon panikringa till kundtjänsten för våra biljetter och be om vegetarisk mat på planet (insåg att jag minsann inte kryssat i det någonstans i beställningen). Allt börjar kännas relativt mycket under kontroll men huvudvärken är ett faktum och magen i uppror så lite resfeber är det nog…
Mot äventyret!
