Vi får aldrig tillbaka igår.

Älska livet viskar vinden. Sommaren har sprungit om våren. Och väldigt lite är som vid den här tiden förra året. Det är varmare nu. Så mycket mer knäckebrödsmulor i min säng. Han som blev stavad med stor bokstav i början finns inte längre här. Poängen.
Men världen skiftar fortfarande färg vissa dagar utan att säga till.

Jag jobbar hårt på att hålla jämna steg med livet. Springer allt oftare av lust. Saknar en annan. Ödelagt känsloliv. Lite som en tom lägenhet. Dock inte för all framtid. Endast till den dagen då någon återfinner nyckeln. Gjorde bara en.

Ibland tänker jag att jag är galen. Precis som alla andra. Precis som bara jag. Ensam fast inte själv. Sen själv men absolut egentligen aldrig helt ensam. Det gör mig varm. När jag minns den tanken. En enda radda ord som får mig tillbaka när jag blivit den usla versionen av mig själv. När jag är precis lika galen som alla andra. De orden älskar jag.

Allt det som har med att sätta punkt på rätt ställe har jag sedan länge glömt. Så jag skrev kanske lite för många ord i samma kärleksdikt. Lät den bli oförståelig. För lång. Till slut eventuellt felaktig. Men idag spelar det ingen roll tänker jag. Det är bara mina ord. Inte för andras ögon att döma. Och jag fann till sist rätt plats för ett avslut.

Nu för tiden odlar jag i solen. Inomhus. Låter det växa i själen inuti. Bor snäppet över hustaken. Har ändå inte tappat mark. Tror jag. Ingen har påpekat dalen i alla fall.
Blir fortfarande förvånad över gamla vänner. Försöker lära mig att släppa in någon ny. Skrattar med salta ögon. Plockar ut flisor ur hjärtat. Dansar oftare med nyktra ögon.
Gör det där som kallas leva, det handlar, har någon klok sagt, om att ge och våga ta.

Det är en sån där stund nu, ett förlängt ögonblick av självreflektion och glansiga tankar på då.

I höstas när våra liv började fortsätta igen och marken inte längre var gjord av äggskal drog jag ut den största av taggar ur hjärtat. All luft gick ur.
Hur kunde någon veta att bägaren precis som jag var alldeles för full…jag hade absolut ingen aning jag heller.

Fast i ett mantra om att lämna allt bakom mig. Gå för gott. Aldrig mer fälla en enda tår för någon som betyder nått.
Jag minns att jag sa ”Färdig. Klar. Done. Finito”.
Sen var resten bara tystnad, salta droppar och snor.
Er bästa vän var ett urholkat skal. En chock. En spark i magen, den natten då timman blivit lite väl sen.
Vad era hjärtan kände hörde jag inte då.
Idag vet jag om rädsla som utan förvarning visade er sina ny vässade klor.

Det var viljan att kunna vara allt som slutligen lagt fälben.
Det var oron och omtanken som öst ur en redan tömd själ.
Det var livets jävlighet som tvingat fram även mig till klippans kant.
Viktigast av allt, det var aldrig någons fel.

 Det tog några dagar att resa sig upp igen.

Trots att jag tvingades hålla hårt i stolens kant när jag gav bort den nyfunna sanningen växte vi samman ännu mer i de där samtalen.
Jag ska inte ljuga, det gjorde ont, precis så ont som riktigt jävlig växtvärk gör.
Sliter och drar inuti.
Men idag är mitt hjärta starkare och varmare än någonsin.
Er vänskap gör mig hel.
Och det kommer aldrig va över för mig.

Som en vildvittra med lite för stora tvivel flög jag till det högsta bergets topp. Beredd att falla om och om igen, utrustad med skydd kring min sköra kropp.
Men jag behövde aldrig smaka den rädslan.

Befrielsen i att kunna bli ett men den mjuka snö som faller från en snäll grå himmel kan göra en salig. Jag ägde hela min kropp. Lämnade alla spöken någon annan stans, allt som fanns var vinden som smekte mina rödlätta kinder.

Omgiven av fina själar, tinad av alla skratt, sedan vaggad till sömn av en lagom mängd rödvin. En resa för att läka. Ett avbrott i livskaoset för att förstå all den kärlek som finns mellan en mor och hennes barn. 

Stunden av total lycka var kort, men så jävla verklig att kroppen vägrar att glömma.
Jag räds inte längre tystnaden.

Lycka i alla former när rödvin och månader och dans och fina vänner levde på hopp och minnen i dagarna tre. 

Lärde mig att gråta den gångna hösten.
Blir fortfarande förbryllad av trycket bakom ögonen vissa dagar. Kämpar och stretar emot. Blir tung i själen av torkade känslor som samlats på hög.

Du borde prata om det.

Alltid en rationell förklaring i handväskan. En klok mening i fickan på mina blåjeans.
Samt lite självförakt under naglarna, hud rester ångesten rivit av.

Fan.

Kan själv. Utan hjälp ska jag ta mig hela vägen till månen. Bli VD där och leva ett fantastiskt rikt liv utan luft. Jag kan ju ändå så många svåra ord, misslyckas aldrig med penna och papper på tid. Lätta sammanbrott när hjärnan sviker.

Det är allt jag är.

Men jag har lärt mig att jag borde veta bättre. Att tomheten inte håller en varm. Sett älskare och älskade krascha i marken. Förgås. Har även bevittnat min egen spegelbild falla i allt för många bitar, lagat mig själv med en synål.

Valen.

Har aldrig vågat skrika, någonsin. Istället gömmer jag mig i tidsbrist eller som då, på en varmare kontinent. Bara bort från det som egentligen är livet. Lika förstörd som lättrörd.

Kanske är hälsa att våga krossa en tallrik?

Dubbla slag.

Inga ouppklarade känslor, inget vemod.
Har gett dig alla rader som tyngde ner delar av mitt jag.
I nuet är du lite som en illusion i minnet, en han som först blir verklig där du plötsligt står med solbrända kinder och samma ögon som såg alla monster, men ändå kysste min kalla panna.

Det här är inte ett återfall.
Jag var bara inte beredd.

Har gett mig själv nästan en vecka extra men äntligen andades jag ut 2012. 
Ett år av mer kaos och förvirring och jävlighet än vi var rustade för, 365 dagar som även blandats med väldigt mycket kärlek. Och som vi har gråtit. 

Flyttlådor och fallna vänner, fimpade cigaretter och heltidsjobb, sjukhuskläder och skatteåterbäring, resväskor och chansen att få bygga sitt eget bo.
Piller och travar med böcker, flygskräck och rödvin, midsommarkransar och osäkerhet, livemusik och obetalda räkningar, alla de där gånger livet krigat både för och mot oss.
Fjärilar i magen och vakuum,  tågresor och plockade hallon, solbränna och skavsår i själen, panik och krampaktiga skrattanfall, farväl och IKEA, förlåtande meningar och ord som bubblat så länge så det small, nyfödda prinsar, vacker vänskap och den kalla hösten.
Döden som strök förbi.
Orden som vi alla skrivit men aldrig visat varandra.
Oron.
Och kärleken. Den som vi glömt, sen hittat och slarvat bort, nu omfamnat igen.

Vi överlevde.

Har krälat på marken förr. Ingen avsikt att återuppleva all smuts.

Svag i både tanke och kött tänker du på han som inte längre finns när det svartnar för ögonen dagen efter. Benen bär dig inte längre och hjärtat pumpar så fort det kan. Skakningar i kroppen tvingar dig att göra dig av med allt som var igår.
Sen ber du lätt desperat om en påminnelse av den du var då.  I hans trygga famn.
Och struntar helt om det var verklighet eller dagar i fantasi.

Jag tänkte att jag skulle börja leva här nu.

Jag lever vuxet nu. På inga pengar, med det skälvande barnet inuti som närmsta anhörig.
Det stormar utanför ikväll. Själv har jag bestämt mig för att hålla mig lugn.
Vill inte gråta just nu.
Livet är för vackert för den sortens tårar.

Har betalat för mina demoner. Bjudit med dem till stadens finaste salong.
Försökt muta dem till att en gång för alla kapitulera.

Fattigt studentliv. Rikt på kärlek.

Drömmen om storslagenhet gav oss tårar i julklapp och svettpärlor i nya skor.
Ännu en prinsessa föll offer för kronan som blev för tung.
Det blödde ur hennes ögon och kroppen fick matas med sonder för att hjärtat skulle fortsätta slå. Vi borde vetat bättre.

Jag kunde nästan inte sjunga. Inte heller laga mat. Hur vågar man bli vacker i det man faktiskt är?
Tänkte skriva till solen och be om svar.

Förlorad inkomst, men vunnet hopp.
Var flaskor och askfat från gårdagens olagliga romans.
Jag behövde få leva också, annars blev jag dov och kall.

Hon var född poet. Såg lysande män. Medan jag stod kvar med ena foten i en låda av glas. Vinden drev oss till fördärv. Egentligen var det kanske vårt fel när vi inte bar några varma kläder.

Om jag varit vacker och musikalisk och lika mystisk som skymningen, skulle jag ha älskats då? Jag ville ge allt samtidigt behålla någonting själv.
Våga fråga någon vill du bära mig?

Träffade januari i slutet av april. Han sa att jag var vacker. Jag sa att han gärna fick sova bredvid men att det var långt från min verklighet till hans stad.
Han kände min puls, sällan min tanke.
Fri att falla. Rädd att gå.

Jag tänker låtsas att vi var kära i varandra.
Kräva inte kväva var svårt.  Inga ord.
Så rann vi ut i sanden samtidigt som hon krockade med en vägg.

Röker inte längre. Samma begär äger fortfarande mig.
Då skar vi oss som dina jävla flingor och sur mjölk.

Diskar upp min disk och tillåter mig att sakna. Inte dig, men inte heller någon annan.
Nu vågar vi sikta mot månen igen, ibland låta oss själva gråta i ensamhet där man inte längre är själv.