När livet kommer lite för nära, du vet då det börjar slita i själen, då rensar jag ut någon annan stans. Har redan tömt min garderob och alla skåp med gammal nostalgi. Så igår raderade jag digitala minnen från datorns hårddisk.
I två timmars tid öppnade jag förtigna hemligheter, läste igenom prestationsångest och rev upp sårskorpor.
Vi har gjort så väldigt ont. Gjort varandra ont. Tröstat och förlåtit. Skrikit i tystnad. Viskat hemligheter som vi sedan tagit tillbaka.
Vi har haft rödvinsångest, spritångest, tonårsångest och panik för att livet går för fort och för långsamt på samma gång.
Spruckit inifrån med näst intill perfekt yta. Trampat snett. Ångrat. Gjort om, gjort rätt. Sparkat på oss själva. Bränt broar. Lagat varandra med det som funnits till hands. Druckit alldeles för mycket kaffe.
Vi har drömt om storhet och förnekat tvivel. Blundat för verkligheten. Stirrat rakt in i okända monsters ögon. Förtrollats.
Vi har haft fjärilar i hela kroppen. Fått skrapsår på knäna, borstat bort livets grus. Vågat känna det där lilla extra.
Skrivit brev till varandra för att samtal verkat för banalt. Tuggat taggtråd. Klätt oss i skumgummi. Gömt oss i isolation. Rökt varje cigarettmärke. Alltid kommit tillbaka.
Vi har ältat förgyllda kvällar. Utfört storhet. Förlorat i ren dumdristighet. Känt skuld och skam, ibland ensamhet.
Vi har ljugit för godhetens skull. Sagt nej till sanning för att skydda varandra från förfall. Vissa gånger varit tvungna att se den i vitögat.
Vi har dansat oss varma till toner av total lycka. Fått rivmärken när musiken var det enda som fanns kvar. Hårda ord.
Vi har smakat skratt. Kippat efter luft och fått kram i magen. Glädje i all dess skönhet. Blivit upplösta i atomer när euforin tog överhand.
Uppvuxna i en gråzon av rätt och fel. Mellan vackert och fult, ont och gott. Så fruktansvärt ostadigt. Ambivalens finns i oss alla. Famlandes efter den trygghet som en gång var.
Rödgråtna av rädsla för förändring. Drivna av tanken på någonting mer. Livet.
Egentligen för olika för att stämma. Kanske aldrig mer samma. Men det är aldrig för sent.
