Dagar flyter samman, registreras inte.
Ett töcken av tid och tankar på halvfart.
Röker mer. Ångrar mindre. Periodare.
Orden gör inte lika ont lika ofta. På gott och ont. De bor inte här längre.
Vakenheten blir dåsig av tafatthet.
Trygghet är att omfamnas av välbekanta lakan.
I väntan på nästa kapitel samlas guld på hög. Kroppen betalar priset.
Fortfarande fasa för nya förfall. Däremot glädje på bubbelroséviset. Verklig.
Vågar man tro att man förtjänar allt?
