Världen har fått ljus igen, trots att jag vet att såren har spår av grus och glas kvar.
Att en vingskjuten unge fortfarande gråter sig till sömns varannan natt.
Att döden och paniken ibland står för nära, viskar förpestade meningar om hur världen skulle kunna se ut. Skrämmer skiten ur oss.
Skillnaden från då är att nu vågar vi andas ibland. Och skratta med hjärtat.
Vara stormiga. Och trasiga. Och fanatstiska.
