Jagar inte orden just nu. Inte i brist på ork eller inspiration. Mer som ett resultat av bergochdalbanan mellan det som föder ont och det som ger allt gott.
Det är växtvärk i själen igen.
Hand i hand med den försenade våren vaknar insikter och tankar som stoppats under dubbla täcken nån gång då när det var extra kallt.
Jag ska skrapa bort de sista flagorna av cement nu. Det får ta den tid det tar. Lugnad av solen och vänskapen. Omfamnad av hoppet.
Nu vågar jag tro på det fina i att jag är lite repig och kantstött.
