Sitter här på jobbet, klockan är lite över sex på morgonen, och vi har redan otroligt varmt ute…när ska det lugna ner sig och bli lite kyligare? Vi har inte ens haft en ordentlig storm på länge, en riktig dunder och brak åsk-storm som kan kyla ner oss alla. Nästan så man längtar efter en sådan…

Snart flyttar vi äntligen in i en egen liten vrå. Som vi har längtat efter detta. Barnen planerar och möblerar i huvudet, och det ska bli så roligt. Sedan börjar ju skolan också nästa vecka. Alex går i ”band camp” denna veckan, hon ska ju vara i ”Marching Band” i år, och de tränar nu med att marchera runt på parkeringen i skolan, med sina instrument i solen…bra i alla fall att hon fick vara med på detta, hon har ju lärt känna en hel del andra elever innan skolan börjar på detta sättet.

Att vara ensam mamma är inte alltid lätt märker man, man slits ut lite tunt ibland, men sånt är livet för tillfället. Jag har alltid varit en sådan person att jag ”kan klara det själv” och jag måste se till ibland att inte alltid av ren vana tacka nej till hjälp, utan säga ”JA TACK!” och inte se det som en svaghet…Så till alla som hjälpt så otroligt mycket under denna tid för oss:

TACK!!! Jag hade inte klarat mig utan er!

Dags att börja dagens slit och möda Var har jag kaffe koppen nu igen??

Ha en välsignad dag!

Nu var det bra länge sedan jag skrev igen…mycket har hänt. Vi är tillbaka i Oklahoma, vilket barnen är glada för. De har ju saknat alla kompisar och trivdes väl aldrig riktigt uppe i Alaska. De har ju bott mer i Oklahoma än Alaska…

Det kanske är tur att man inte vet vad livet bär med sig i förväg, då skulle väl ingen orka med det…man skulle bara ge upp. Men när saker väl händer får man göra som min syster säger; ”Det är bara att gilla läget…” Inte lätt alla gånger, men så är det.

Att börja om, leta efter hus, skaffa bil, hitta möbler, husgeråd, allt sådant…tur man gillar att shoppa! Hade väl varit skönt att ha någon till hjälp ibland, man måste ju komma ihåg att barnen fortfarande är barn, även om livets händelser orsakat att de vuxit upp fortare än de borde…

Livet kör förbi i den snabba filen…har inte tid att bromsa in och svänga av, borde kanske hitta en liten sidoväg och ta en tur genom skogen ett tag istället för att susa fram på motorvägen, men vem har tid med det?? Den enda lugna stund man har är nu på morgonen på jobbet innan alla dyker upp…fördelen med att börja jobba klockan 6 på morgonen! Tur man är en morgonperson.

Ha det bra alla kära människor!

Idag är det ett år sedan mina barn såg sin far sist…vi fick fly hemifrån i smyg, köra till en annan stad, och sätta dem på flyget till farmor och farfar, för att någon anonymt ljugit om mig till barnavårdsnämnden. Undersökningen som följde visade att allt som sagts var lögn, barnavårdsnämnden erkände det, men tänkte ändå ta mina barn, ”för säkerhets skull…” Vems säkerhet? Efter de fick reda på att jag skickat iväg mina barn tänkte de sätta dit mig för kidnappning. Hur tokigt är det? Min advokat fick dem snart på andra tankar…

När jag tänker tillbaka på allt som hänt det senaste året tror man inte det är sant…värre än en såpopera…saker som gjorts och sagts…saker folk sagt de inte tror kommit ut, de inte tror vi vet…men allt kommer fram till slut, det är bara så.

Vissa dagar känns allt så tungt, man undrar varför man inte ger upp…varför går man vidare? Varför inte bara dra täcket över huvudet och inte komma ut mer, kasta in handduken? Ibland vill man bara skrika, man vill veta, varför?

Utan Gud hade jag inte varit kvar här på jorden idag…endast genom Hans nåd har jag orkat gå vidare. När det känns som om jag vill flytta ut i obyggden och aldrig behöva ha att göra med en enda människa mer igen får jag gå till Gud och få styrka och tröst.

Men ibland känns det som om himlen är stängd, och det känns som om man dras åt alla håll, alla frågor, allt man ska göra, borde gjort, inte orkar med, man vill bara inte tänka, inte prata, bara få vara ifred…

När tårarna tar slut och hjärtat är söndersmulat, det finns inget kvar, bara smärtan och tomheten, allt det svarta…vad gör man då? När det känns så, men man inte kan få känna det, bearbeta det, för man måste vara stark, alltid vara stark, för andra?

Men idag orkar jag inte vara stark, inte för andra, inte för mig, idag vinner tårarna, idag kan inte sorgen lyftas så lätt…

Idag är sorgen för stor…                                           

Tank om Gud sag pa oss manniskor som vi ser pa varandra? Om han sag alla vara fel utan att visa nad och barmhartighet? Om han var langsint och inte ville forlata?

Vi skulle inte ha psaltaren i Bibeln, David var ju en aktenskapsbrytare och en mordare…Vi skulle inte ha storre delen av nya testamentet, Paulus var ju en mordare, en serie mordare kan man ju saga, som specialiserade sig i att morda och forfolja kristna…vi skulle inte ha forsamlingen, Petrus var ju en forradare, en person som latt blev arg och handlade utan att tanka forst…

Precis sadana manniskor som vi kastar at sidan, som vi inte anser kan vara ”till nytta for samhallet”, sadana som fortjanar straff. Men Gud sag dessa manniskors hjartan…de bad om forlatelse, de insag det onda de gjort, och Gud tvattade dem rena…’if my sins are as scarlet, they will be white as snow…”

Gud gor samma sak idag…manniskor gor hemskheter, syndar varje dag, om det ar mord eller en logn du sager…Gud forlater och renar…gor vi manniskor detsamma? Hur ser vi pa vara medmanniskor? Ser vi pa dem med Guds ogon eller manniskors ogon?

Som vi ser pa andra och domer andra ska Gud doma oss…far en att stanna upp och tanka efter lite…vi ska ha Guds karaktar, pa alla omraden av vart liv, familje liv, jobb, fritid…i allt vi gor borde vi forst tanka, skulle Jesus gora detta, skulle han saga detta, lyssna pa detta, se pa detta…

Vi ar i varlden, men inte av varlden…det finns ingenting har som ar vart mer an vart vi ar pa vag. Kasta inte bort vad Gud vill ge dig for vad du kan fa pa denna jorden. Du kan inget ta med dig dit du ar pa vag…

Lev som Jesus idag!

Maria

Saliga är de barmhärtiga, de skall möta barmhärtighet. -Matt 5:7

Jesus säger; Saliga är de barmhärtiga. Tydligen om du visar barmhärtighet mot människor så blir du salig, blir du glad. Men en del människor blir inte glada för någonting. Men ett faktum för oss alla är att när det kommer till att få vad vi förtjänar vill vi väl hellre bli visade barmhärtighet än rättvisa.

Vi lever i en värld som sätter stort värde på rättvisa. När någon gör något mot oss tycker vi att den personen ska betala. Vi vill bli visade barmhärtighet när vi gjort något fel, men när någon gör något mott oss vill vi ha rättvisa. När rättvisa skipas får vi en känsla av lycka. När det inte finns rättvisa känns något fel och livet känns som om något fattas. Och det är inget fel på rättvisa om vi inte låter rättvisa ändras till hämnd. När rättvisa skipas här på jorden kan det verka som om man får ett slut på den traumatiska upplevelsen som ledde fram till att man ville ha rättvisa. Vi sätter högt värde på rättvisa.

Men Jesus värderar barmhärtighet ännu högre. Välsignade är de barmhärtiga, säger Jesus. Jag tror inte att Jesus menar att rättvisa inte har någon plats i samhället. Men jag tror att Jesus ser bortom rättvisa till en högre och bättre väg att gå. Senare i kapitel 7 säger han ”Döm inte på det att ni inte själva blir dömda”, och i Lukas säger han ”Visa barmhärtighet så som er Fader visar barmhärtighet”. När vi läser Jesu ord, när vi ser hur han agerar, så ser vi att Jesus ser bortom rättvisa, han väljer en högre väg. Han värderar barmhärtighet mer än rättvisa.

Jag tror att vi kristna ibland missförstår vad barmhärtighet är. Ibland blandar vi ihop barmhärtighet med nåd. Nåd är en fri gåva som vi inte förtjänar. Barmhärtighet är att inte utmäta ett straff vi förtjänar att få. Barmhärtighet hör ihop med förlåtelse. Barmhärtghet är att förlåta när någon syndat mot dig istället för att ge dem den rättvisa de förtjänar. Det är att inte utmäta ett straff. Att förlåta de skyldiga, det är vad Jesus pratar om. ”Saliga är de som kan förlåta även när rättvisa är förtjänad.” Det är vad barmhärtighet är.

Vi har alla blivit visade den sortens barmhärtighet. Vi kanske inte har erfarit den från en annan människa, men vi har erfarit den från Gud. Vår synd har sårat Gud mer än något annat. Några av oss har sårat Gud genom att leva i alkoholism, droger, sexuell orenhet, lögn, och stöld. Vi förtjänar rättvisa på grund av våra synder. Men de flesta av oss har levat vad folk kallar ”normala, goda liv”. Men i våra hjärtan är vi ändå syndare. Det fanns lusta, det fanns hat, det fanns hämndlystnad, och det fanns fördomar mot andra. Ingenting som får dig kastad i fängelse, men ändå synder mot Gud. Och vi kastade oss själva på Guds barmhärtighet, vi litade på Jesu ord, och Gud visade sin barmhärtighet och förlät oss. Vi vet vilken sorts barmhärtighet Jesus talar om, vi som kristna har upplevt den själva. Gud har förlåtit oss även fast vi egentligen inte förtjänar det.

Om nu Gud kan visa oss barmhärtihet, ska inte vi visa barmhärtighet mot andra? Det är svårt att förlåta. Men hur kan vi inte förlåta om vi inser hur mycket Gud har förlåtit oss? Kommer ni ihåg den mannen som gick in i ett Amiskt sammhälle här i USA och sköt tio småflickor i en skola, och minst 5 av dem dog? Dessa oskyldiga småflickor blev nedskjutna, och det fanns ingen orsak till detta hemska brott. Alla sörjde vi över detta, men vad som verkligen fick världen att reagera var hur det Amiska samhället reagerade.

När de frågades om de var arga sa de nej, men de var sorgsna. Inom några timmar av vad som hänt gick flera av de Amiska kristna till huset där han som gjorde brottet hade bott, inte för att begära rättvisa, men för att trösta frun och barnen till brottslingen, för de hade förlorat någon de älskade också. De kom med mat, men mer än mat, de kom med kärlek och förlåtelse. De kom till hans begravning. När hans hustru sa att hon skulle flytta, bad de henne att stanna kvar. De förlät honom! Det är vad det är att vara en Kristen! Det är vad det är att visa barmhärtighet. När resten av världen såg barmhärtighet praktiserat på detta vis, så noterade de det, för världen har inte sett sådan barmhärtighet på länge.

Jag undrar hur världen skulle vara om alla Kristna praktiserade barmhärtighet på det sättet Jesus ville att vi skulle? Skulle inte världen lägga märke till Jesus om Kristna slutar att strida för en gångs skull? Tror du inte världen skulle förändras om Kristna slutar att klaga på att deras rättigheter har blivit trampade på, deras känslor är sårade, om vi slutar att dra varandra inför domstol och kräver hämnd varje gång någon syndar mot oss? Om kristna överallt reagerade mot oförrätter med barmhärtighet skulle stridigheter i världen snabbt försvinna. Det Amiska folket visade världen vad det betyder att vara kristen, för de visade världen vad det betyder att visa barmhärtighet. Och Gud välsignade dem.

Jesus vänder alltid upp och ned på saker. Vi kräver rättvisa och tror att om rättvisa skipas som vi tycker att det ska, då blir allt bra och vi blir lyckliga. Jesus vänder på det hela och kräver barmhärtighet. Hur kan någon kalla sig själv kristen och inte visa samma barmhärtighet mot våra medmänniskor som Gud visat oss? En dag snart ska vi alla stå inför Guds tron och dömas. En dag snart ska vi bli påminda om våra synder och komma ihåg att vi förtjänar rättvisa. Vad kommer att göra oss lyckliga på den dagen? Jag tror att vi skulle bli gladare över barmhärtighet än över rättvisa.

Låt oss visa barmhärtighet i denna världen, för Jesus sa: ”Saliga är de barmhärtiga, de skall möta barmhärtighet.”

Gud välsigne er alla!

Maria

Det är tur att jag vet att Gud är större än alla omständigheter…annars hade jag nog brutit ihop för länge sedan…

När jag inte hör från min man på en vecka vet jag att något inte är rätt…idag ringde han äntligen, och även om det är underbart att höra hans röst brister hjärtat varje gång jag får reda på vad som hänt…hur länge ska vi behöva leva med möjligheten att han kanske inte överlever en dag till? Att han lever bland människor som inte skulle tveka att slå ihjäl honom, och redan har försökt flera gånger? Och att myndigheter inte bryr sig, snarare tycker det skulle vara bra, då är han ju inte ett problem för dem längre?

Om de en dag ringer mig och säger att han är död, vad ska jag säga till mina barn då? Hur ska jag förklara för dem hur alla inblandade i detta har agerat?

Jag kan förstå vissa handlingar i allt detta, men jag kan inte förstå hämndlystnaden, jag kan inte förstå hur de kunde säga en sak till familjen och sedan vända sig om och säga en helt annan till myndigheterna, och inte tro att vi skulle få reda på det?

Jag var också i rättsalen och hörde med egna öron åklagaren säga ”familjen stöder detta straff till 100 % och har även pushat för ett strängare straff än vi var villiga att ge från början”, när domaren frågade om familjen verkligen ville detta straff eftersom det gick emot brevet de skrivit tidigare.

Men jag får prisa Herren att min man lever en dag till, och om han skulle dö i morgon vet jag att han går hem till Gud, och då får vi mötas där. 

Jag älskar HELA min familj, ALLA mina syskon och deras familjer, och när jag säger detta så menar jag det också. Jag vet att det finns personer i min familj som tror att detta inte är sant, att jag ljuger när jag säger detta, och det finns inte mycket jag kan göra åt det. Jag vet att jag talar sanning, och om folk väljer att inte tro på mig kan jag inte tvinga dem till detta.

Jag älskar också min man och mina barn, och folk får bara acceptera och leva med det. Jag tänker inte be om ursäkt för det.

Kram, Maria

Kommer det nagonsin en tid nar tankarna inte ar fyllda av vad som hant? Kommer det nagonsin en tid nar man kan skratta helhjartat, utan en tagg som svider under allt? Kommer det nagonson en tid nar man kan ga mer an tva dagar utan att grata? Kanske inte…blir man nagonsin van att leva pa det sattet? Troligtvis aldrig…

Man fragar sig om och om igen: hur kunde det ga sa har, hur kunde det handa? Allt man hor pa omvagar sagt om mig, och man undrar, ar det verkligen sa de tycker om mig? Ar det sa de sett mig hela tiden? Varfor har de da velat vara med mig? Varfor har de kommit over om det ar sa de ser mig?

Nar barnen har mardrommar och inte kan sova, nar de grater kvall efter kvall for en stor bit saknas i deras liv, hur trostar man dem? Vad sager man da? Hur bevarar man deras sma hjartan rena och utan bitterhet? Hur bevarar man sitt eget hjarta?

Utan Gud ar det omojligt…vissa dagar kanns det som om inte ens Gud racker till…smartan ar sa stor, ett brustet hjarta helas inte sa latt…tiden kanske laker alla sar, men arren lever kvar…

Ibland maste man stanga av fragorna, dra ner en gardin och koncentrera sig pa att ta hand om barnen, om livet…men Gud ser allt, Gud vet allt, och allt kommer fram i ljuset. Man kan inte fly fran sanningen…

Ibland kan en bit av dig do fast du lever vidare…och den relationen som dog, den biten av dig som forsvann, den kommer inte tillbaka. Nar broarna blivit branda kan man ibland inte bygga upp dem igen…

…jag skrev pa denna blogg! Vintern har sa sakta krypit in har i vara liv. Bergen ar halvtackta med sno, och det ar nog bara ett par veckor tills vi har fullt med sno har nere i stan. Barnen ser fram emot att aka pulka och kasta snobollar pa varandra, och det blir nog mycket roligt framover.

Jag jobbar pa som vanligt, Walmart saktar aldrig ner. Men det ar ju bra att jag har jobb, suverant att de vagrade att lata mig sluta, och sag till att jag fick jobba kvar…Det ar skont att kunna jobba hemifran ocksa, sa man har tid for allt man vill gora med barnen.

I morgon ska jag pa lunch med Alex’ klass, vi ska till en filippinsk restaurang, foraldrarna till en av hennes klasskompisar ager den. Det ska bli roligt. Natanael ska pa kalas igen pa lordag, ett cowboy kalas, det blir ju roligt ocksa, och vi ska ha kalas for Caleb nasta lordag. Han fyller 10, tanka sig.

Hade te med en god vaninna idag, roligt att traffas som vanligt. Hon bor bara en kort bit fran oss, sa jag fick mig en trevlig promenad ocksa i kylan. Det var riktigt friskt och skont att komma ut lite grann.

Sean mar bra ocksa, och vi saknar ju honom enormt alla har. Vi tror och ber att han ska snart fa komma hem. Han halsar alla sa mycket och tackar for alla boner och halsningar han fatt.

Ha en underbar fortsattning pa allt ni gor!

Kram, Maria

I går hade vi Alex’ födelsedags kalas. Vi hade mycket roligt, och jag har nu en tonårig dotter…skrämmande. Men roligt på samma gång.

Idag ska jag träffa en god vän till mig och Sean, Alan Ross från Skottland. Han är här uppe i Alaska och predikar, och är en underbar gudsman och han är en man vars karaktär jag beundrar storligen.

http://www.alanross.org.uk/

Igår träffade jag en annan god vän till mig häruppe, Jacqui, och vi tillbringade flera timmar med att prata om allt som hänt medan vi varit borta från Alaska…roligt att träffas igen. Visar sig att vi bor i samma kvarter så vi kommer att träffas ofta.

Nu ska jag göra i ordning luncher till barnen och ta dem till skolan, så ha en underbar måndag alla.

Every day I question events in my life, but there is never a day when I question God.

Maria

Nar bordan du bar blir for tung, och du gratit tills du inga tarar har kvar…vet att Jesus raknar alla tarar och bar dig tills du ar stark nog att ga sjalv. Manniskor kan rattfardiggora sina handlingar, ha ursakter och orsaker for allt de gor, men om det inte stammer med Guds bud och Hans ord, sa ar det bara tomma ord och garningar.

Det storsta budet – Alska Gud av hela ditt hjarta och alska din nasta som dig sjalv. Be for dina fiender, valsigna dem som hatar dig…forlat, visa nad och barmhartighet. Om du inte kan gora det…har du da Jesu sinnelag? Lever du som han gjorde? Eller tror du att Han kommer att forsta att du maste ju fa vara arg, hamnas, inte forlata helt och fullt? Jesus, sager du, du vet inte vad de gjorde, du forstar inte…det ar du som inte forstar. Han gav sitt liv for ALLA, hand forlater ALLA, och den storsta synden mot Gud ar olydnad…att inte folja det enkla bud Gud har givit oss – Alska Gud av hela ditt hjarta och alska din nasta som dig sjalv.

Varje dag bar Han mig, varje dag styrker Han mig, varje dag bygger Han mig upp…och jag vet att det som ar nu ar bara for en liten tid, och sedan kommer upprattelsen…och min familj kommer att vara tillsammans igen. Djavulen kan forsoka splittra, slita sonder och sara pa oss…han har ingen makt over oss. Vi kan vara ifran varandra 1 ar eller 100 ar, spelar ingen roll. Vi kommer att tillbringa evigheten tillsammans. Om ni vantar pa att jag ska ”kasta in handuken”, ”ga vidare med mitt liv”, ”borja om pa nytt”, sa har ni ingen aning om vad livet gar ut pa…da tycker jag synd om er.

Jag ber som min fem arige son ber varje kvall:

”Jesus, var familj ar inte komplett, en bit fattas. Tack att pappa snart far lov att komma hem igen”.

Maria