Idag är det ett år sedan mina barn såg sin far sist…vi fick fly hemifrån i smyg, köra till en annan stad, och sätta dem på flyget till farmor och farfar, för att någon anonymt ljugit om mig till barnavårdsnämnden. Undersökningen som följde visade att allt som sagts var lögn, barnavårdsnämnden erkände det, men tänkte ändå ta mina barn, ”för säkerhets skull…” Vems säkerhet? Efter de fick reda på att jag skickat iväg mina barn tänkte de sätta dit mig för kidnappning. Hur tokigt är det? Min advokat fick dem snart på andra tankar…

När jag tänker tillbaka på allt som hänt det senaste året tror man inte det är sant…värre än en såpopera…saker som gjorts och sagts…saker folk sagt de inte tror kommit ut, de inte tror vi vet…men allt kommer fram till slut, det är bara så.

Vissa dagar känns allt så tungt, man undrar varför man inte ger upp…varför går man vidare? Varför inte bara dra täcket över huvudet och inte komma ut mer, kasta in handduken? Ibland vill man bara skrika, man vill veta, varför?

Utan Gud hade jag inte varit kvar här på jorden idag…endast genom Hans nåd har jag orkat gå vidare. När det känns som om jag vill flytta ut i obyggden och aldrig behöva ha att göra med en enda människa mer igen får jag gå till Gud och få styrka och tröst.

Men ibland känns det som om himlen är stängd, och det känns som om man dras åt alla håll, alla frågor, allt man ska göra, borde gjort, inte orkar med, man vill bara inte tänka, inte prata, bara få vara ifred…

När tårarna tar slut och hjärtat är söndersmulat, det finns inget kvar, bara smärtan och tomheten, allt det svarta…vad gör man då? När det känns så, men man inte kan få känna det, bearbeta det, för man måste vara stark, alltid vara stark, för andra?

Men idag orkar jag inte vara stark, inte för andra, inte för mig, idag vinner tårarna, idag kan inte sorgen lyftas så lätt…

Idag är sorgen för stor…