Kommer det nagonsin en tid nar tankarna inte ar fyllda av vad som hant? Kommer det nagonsin en tid nar man kan skratta helhjartat, utan en tagg som svider under allt? Kommer det nagonson en tid nar man kan ga mer an tva dagar utan att grata? Kanske inte…blir man nagonsin van att leva pa det sattet? Troligtvis aldrig…
Man fragar sig om och om igen: hur kunde det ga sa har, hur kunde det handa? Allt man hor pa omvagar sagt om mig, och man undrar, ar det verkligen sa de tycker om mig? Ar det sa de sett mig hela tiden? Varfor har de da velat vara med mig? Varfor har de kommit over om det ar sa de ser mig?
Nar barnen har mardrommar och inte kan sova, nar de grater kvall efter kvall for en stor bit saknas i deras liv, hur trostar man dem? Vad sager man da? Hur bevarar man deras sma hjartan rena och utan bitterhet? Hur bevarar man sitt eget hjarta?
Utan Gud ar det omojligt…vissa dagar kanns det som om inte ens Gud racker till…smartan ar sa stor, ett brustet hjarta helas inte sa latt…tiden kanske laker alla sar, men arren lever kvar…
Ibland maste man stanga av fragorna, dra ner en gardin och koncentrera sig pa att ta hand om barnen, om livet…men Gud ser allt, Gud vet allt, och allt kommer fram i ljuset. Man kan inte fly fran sanningen…
Ibland kan en bit av dig do fast du lever vidare…och den relationen som dog, den biten av dig som forsvann, den kommer inte tillbaka. Nar broarna blivit branda kan man ibland inte bygga upp dem igen…
