Det är tur att jag vet att Gud är större än alla omständigheter…annars hade jag nog brutit ihop för länge sedan…
När jag inte hör från min man på en vecka vet jag att något inte är rätt…idag ringde han äntligen, och även om det är underbart att höra hans röst brister hjärtat varje gång jag får reda på vad som hänt…hur länge ska vi behöva leva med möjligheten att han kanske inte överlever en dag till? Att han lever bland människor som inte skulle tveka att slå ihjäl honom, och redan har försökt flera gånger? Och att myndigheter inte bryr sig, snarare tycker det skulle vara bra, då är han ju inte ett problem för dem längre?
Om de en dag ringer mig och säger att han är död, vad ska jag säga till mina barn då? Hur ska jag förklara för dem hur alla inblandade i detta har agerat?
Jag kan förstå vissa handlingar i allt detta, men jag kan inte förstå hämndlystnaden, jag kan inte förstå hur de kunde säga en sak till familjen och sedan vända sig om och säga en helt annan till myndigheterna, och inte tro att vi skulle få reda på det?
Jag var också i rättsalen och hörde med egna öron åklagaren säga ”familjen stöder detta straff till 100 % och har även pushat för ett strängare straff än vi var villiga att ge från början”, när domaren frågade om familjen verkligen ville detta straff eftersom det gick emot brevet de skrivit tidigare.
Men jag får prisa Herren att min man lever en dag till, och om han skulle dö i morgon vet jag att han går hem till Gud, och då får vi mötas där.
Jag älskar HELA min familj, ALLA mina syskon och deras familjer, och när jag säger detta så menar jag det också. Jag vet att det finns personer i min familj som tror att detta inte är sant, att jag ljuger när jag säger detta, och det finns inte mycket jag kan göra åt det. Jag vet att jag talar sanning, och om folk väljer att inte tro på mig kan jag inte tvinga dem till detta.
Jag älskar också min man och mina barn, och folk får bara acceptera och leva med det. Jag tänker inte be om ursäkt för det.
Kram, Maria
