Idag är jag så där sur, bitter och ledsen. Orättvishetskänslan ligger hårt över bröstet… P.g.a felbelastning är min höft inte att leka med, ska väl erkänna att det är hela låret som gör ont, men vissa muskelfästen har surnat till rejält och är ju värst. Sen är den andra sidan på god väg att bli likadan och i ländryggen (SI-leder) är det inte heller på topp. Igår fick jag cortisoninjektioner på båda ställena, skulle ha fått det för länge sen sa läkaren… Ok men ingen (inte jag heller) har ju tänkt på det… Nåja minimal (ingen) belastning på 24 h, inga längre promenader före helgen och ingen träning förrän nästa vecka. Fine eftersom jag hade löjlig tillit till sprutorna… Men att vakna på morgonen med apont, trots en Dolcontindos i går kväll, är inte på min pluslista, inte heller att jag inser att mina planer på stilla aktiviteter med läsning och playtv inte kommer att funka p.g.a mitt psyke, jag måste göra saker… Så jag ska gå igenom kläder för det kan jag göra sittande, jag ska stryka i namnlappar i barnens omärkta kläder och sen ska jag göra en plan för hur livet ska bli om detta jävla skit tänker fortsätta… Jag hade planer på att få ner min vikt en hel del till lillasysters bröllop, nu blir det inte så. Jo lite är jag ju på väg men eftersom träningen hela tiden får stå tillbaka blir det inte riktigt samma fart. Jag blir bitter, mest för att jag inte styr över att träningstillfällena minskar, men också för historien bakom min stora viktökning. Jag skriver inte den här men det är en sorglig blandning av självutplåning, psykisk misshandel och hopplöshet som vävs samman.
Nästa helg kommer nog pappa, det ska bli nice! Kanske slipper laga mat till och med
För att sammanfatta dagens text vill jag säga att det är bra, det är helt ok. Men jag var tvungen att få ur mig!
Puss och kram