Yep, that’s it. Slutbloggat för min del, av följande icke rangordnade anledningar:

1. Metro utöver CENSUR! Är inlägget opassande eller känns obekvämt för Metro kommer det inte ens upp på listorna.

2. Det är för svårt att uppnå 5000-gränsen så man kan börja tjäna pengar. För att få tillräckligt många besökare måste man antingen skriva om ämnen som intresserar väldigt många, eller så måste man skriva väldigt många inlägg varje dag. Eftersom mina ämnen inte lockar så mycket, så måste jag skriva fler inlägg men det tar för mycket tid.

3. När man väl uppnått gränsen tjänar man ändå för lite pengar. Vi bloggare gör slitjobbet åt Metro, medan de lägger ut lönsamma reklambanners på våra bloggar. De tjänar storkovan, medan vi får slåss om brödsmulorna som blir kvar.

4. Bloggen fungerar dåligt (tycker jag). Massor av buggar i systemet, topplistorna visar inte de senaste inläggen och de inlägg som visas där visas inte alltid på bloggarens egen sida. Det är även svårt att ha en fungerande kommunikation med folk.

5. Jag orkar inte hålla på och berätta på internet om mitt liv. Jag är nog ingen bloggartyp egentligen men nu har jag ändå gjort flera försök och det känns helt enkelt inte bra. Jag är inte bekväm i rollen som bloggare.

Det var kul ett tag och det var trevligt att prata med er men nu lämnar jag Metrobloggen och återvänder till moderskeppet.

Hamburgare? Kattmat? Bensin?

Nej, det var inte riktigt så jag menade…snarare det att man bloggar av en orsak och oftast har något tema att skriva om.

Vissa skriver om mode (fattar fortfarande inte hur de lyckas, eller för den delen orkar), vissa skriver om sex, vissa om politik…vad skriver jag egentligen om? Allt möjligt, verkar det som…men det genomgående temat verkar vara frustration, en missnöjdhet över hur saker och ting förhåller sig. Det är min irritation som driver mig att skriva om allt möjligt och eftersom det är så mycket jag anser vara fel så har jag en aldrig sinande källa till inspiration. Rätt härligt, på ett sätt.

Samtidigt kan det bli lite jobbigt också…jag har alltså hundratals idéer jag kan skriva om, men hur orkar man få ner allt på papper/tangentbordet? Jag undrar hur länge jag orkar hålla ångan uppe och skriva i det tempo jag gör just nu. Man kan bli trött på att vara en tjurig gnällspik också, tro mig. Det har missgynnat mig flera gånger, men även gynnat mig.

Men ändå…det är sån jag är. Vet inte om jag alltid varit så kritisk men jag lyssnade på fel/rätt personer och lärde mig kritiskt tänkande, nu har det blivit en livsstil.

Whatever, man är väl som man är. Om världen inte tycker om mig så får världen ändra på sig.

Jag vet i alla fall att jag gör skäl för mitt tillnamn, ”Socialt missanpassad”, för jag är banne mig inte den som sitter tyst och snällt för att passa in i någon mall som någon bestämt hur den ska se ut.

Ha en bra dag och en skön helg, vi ses när vi råkas! Titta gärna in här igen, jag kommer att fortsätta skriva lite då och då, det blir ett flertal inlägg varje dag.

SF har på senare tid infört ett litet smart system med en klocksymbol, så när man ser att en film markerats med klocksymbolen betyder det att filmen snart slutar visas, dvs den kommer att visas bara en vecka till.

Det är väldigt praktiskt, för då kan man bättre planera sina biobesök och slippa missa filmer man gärna vill se. Tills nu, tydligen…

Jag ville se Get Smart, med Steve Carrell i huvudrollen. Filmen fick inte särskilt bra betyg men jag har lärt mig att man inte ska lita på filmrecensenter, och jag gillade ju trailern och gillar Carrell som skådis, så jag ville ändå se filmen.

Förra veckan fanns det ingen klocksymbol på filmen, så jag vilade i trygg förhoppning om att filmen skulle finnas kvar även denna vecka.

Men NÄE då, plötsligt har de jävlarna TAGIT BORT MIN FILM! Min och min, men ändå…jag ville se den. Inte fasen hade de satt ut någon klocksymbol på filmen, men lik förbannat är den borta! Nu har de en rejäl utskällning att vänta sig…jag är bra på sånt.

Till och från händer det att jag läser att folk efterlyser personer de flörtat med, eller kanske bara har sett på stan. Då kan jag inte låta bli att fundera på följande:

1. Hur jävla troligt är det att den efterlyste får syn på efterlysningsannonsen?

2. Om den efterlyste får syn på efterlysningen, hur troligt är det att denne då svarar på annonsen? Vill man ha med så desperata personer att göra?

3. Hur i helsefyr orkar folk bry sig om att jaga folk de bara sett eller sagt några få ord till? Gör nåt vettigt med era liv istället. Be om personens nummer istället för att efterlysa, era nötter!

Och slutligen, den kanske viktigaste punkten av alla:

4. Varför är det aldrig någon som efterlyser mig?

Ja, som ni ser handlar det alltså bara om att jag, precis som alla andra, vill bli sedd och uppmärksammad. Skulle faktiskt vara kul att få veta om man blivit efterlyst nån gång (inte av polisen, dock) men det troligaste är väl då att man missat efterlysningen, för återigen: Hur stor jäkla chans är det att den efterlyste får veta att han/hon är efterlyst?

Nej, det bara måste finnas bättre sätt att få kontakt med folk…eller?

En nisse vinner 50 miljoner. Hur koko i huvudet lär han inte bli då?

Själv vet jag bara att det är totalt omöjligt att vinna mer än 50 kr på en trisslott.

Varför så otroligt svårt att vinna högre summor?

Varför ska EN människa få mer pengar än han behöver i resten av sitt liv?

Varför kan inte FEMTIO personer få vinna en miljon var istället för att en dryg jävel ska gynnas och bli nyrik och odräglig?

Svenska Spel kan ta sig i häcken…

Okej, jag hade redan läst på Wikipedia att säsong 3 av mitt efterlängtade Heroes skulle börja idag men jag blev mäkta förvånad när jag såg att de redan hunnit visa avsnitt två!

Som jag har längtat efter denna serie, nu blir det fyrkantiga ögon hela kvällen och natten!

Söker man jobb i butik blir man bara erbjuden massor av jobb som säljare:

Telefonförsäljare, uppsökande säljare, företagssäljare, resande säljare…men några butiksjobb får man inte.

Platsbankens sida för butiksjobb svämmar över av säljjobb, det är 95% sånt och de övriga 5% är, tro det eller ej, faktiskt butiker som söker personal, men dessa platser är med största sannolikhet tillsatta redan innan de hamnar i Platsbanken. Det brukar vara så.

Varför är säljare så efterfrågade? Särskilt med tanke på att det är riktiga skitjobb? Leva på provision, jaga ihjäl sig varje dag för att få sälja och överleva. Been there, done that, no thanks.

Hur orkar företagen hålla på? Kan de inte sälja sina produkter på nåt annat vis, måste man ha envisa säljare som tjatar ihjäl sin omgivning?

Kom nyss in från tvättstugan och hälsades välkommen av en jättepilsk hund som inte vill något annat än att få gå ut och sniffa på tikpiss…samtidigt skriker magen ”SVÄLT!!!” och kräver mat, och jag behöver duscha och dessutom avsluta mitt åtagande i tvättstugan, och de där jävla ögonen längst ner i vänsterhörnet (reklambanner uppslängd av Metro) psykar ihjäl mig, jag klarar inte av saker som rör sig i mitt perifera synfält (utkanten av synfältet alltså) och där stängde micron av sig själv också minsann, då har jag väntat alldeles för länge med att stänga av den, så nu måste jag gå och äta och sen gå ut med hunden, fast först måste jag ner i tvättstugan, och så skulle jag vilja duscha också men hunden måste ju ut så det får vänta och det är väl lika bra det för solen skenar som ett helt kärnkraftverk och då blir man ju assvettig och då måste man ändå duscha när man kommer in igen men hur fan ska man hinna det för det var ju den där jävla tvättstugan som skulle avslutas också och så har jag massor av andra saker att göra också och huvudvärken försvinner inte och…AAAAAAAAHHH!!!!!

JAG BLIR GALEN!!! (Man kan inte bli nåt man redan är…)

Lät det där väldigt förvirrande? Ja du, det är precis så det känns för mig just nu…som sagt:

INGEN PANIK, ALLT PÅ EN GÅNG!!!!

Jo, jag är också arbetslös och jag ger inte mycket för att springa runt och presentera sig för företagen. Jovisst, man märks ju mycket mer, men oftast verkar de inte vara intresserade av att träffa en, de är så stressade. Sen orkar jag inte hålla på och springa runt och presentera mig heller, jag är liksom inte lagd åt det hållet. Mer inåtvänd. Hur som helst, jag har redan testat den där taktiken och det enda det leder till är slöseri med tid och energi.

Inte fan får man fler jobberbjudanden om man springer runt och visar upp sig. Det funkar säkert för ett fåtal, utåtriktade jäklar som lyckas med allt här i livet, men i slutänden handlar det oftast om att ha tur eller att känna rätt personer.

Jag tycker heller inte om att söka jobb hos företag som inte annonserat efter personal. Det är drygt både när man själv söker på det viset och när man jobbar någonstans och folk kommer och tjatar om jobb. Jag tror faktiskt inte det ger något, men ams påstår ju att det är så man har störst chans att få jobb. Men nej, jag orkar faktiskt inte hålla på och tjata ihjäl mig, jag söker de synliga, utannonserade jobben istället. Men inte får jag nåt jobb för det.

Konkurrerar med typ 300 andra sökande varje gång jag söker nåt jobb. Det är ju för att jag inte har någon vettig utbildning i bagaget, så jag söker de jobb jag kan, dvs de jobb där det inte krävs så mycket förkunskaper, dvs de jobb som ALLA kan söka (och det GÖR alla också). Den utbildning jag har efterfrågas aldrig och är inte värd något i konkurrenssammanhang. Så tråkigt som det bara kan bli. Man har slösat bort sina tre år på gymnasiet…och nu har jag inte råd att försämra min ekonomi genom att börja plugga igen.

Så för mig känns det som jag sitter fast i en hopplös återvändsgränd…fattar inte hur man ska hitta något jobb, men inte kommer jag att få jobb pga det där jobbskatteavdraget i alla fall. Det hjälper säkert för en del som har möjlighet att få jobb men som hittills har sagt nej för att de hellre legat hemma…men hey, jag har inga alternativ. Jag kan inte välja, så jag blir inte hjälpt av jobbsubventioner!

Dags att vara envis och samla besökare igen då. Tusentals idéer far omkring i huvudet, men det gör även en envis huvudvärk, samtidigt som många andra saker måste fixas.

Just nu är det tvättstugan som kallar, när jag kom ner dit var den ena maskinen full med vatten, den hade inte tömt ut nånting så jag fick börja min tvättid med att stå och bråka med en envis tvättmaskin i ”femton minuter, en kvart”.

Haha, skitkul. Att jag dessutom fick springa runt i lägenheten och aktivt leta upp tvätt som skulle tvättas gjorde inte saken bättre. Ska det vara så svårt att lägga tvätten i tvättkorgen? Vad? Suck. Som vanligt är ingenting mitt fel. Förutom huvudvärken då, vilket antagligen beror på min allerstädes närvarande irritation över allt och inget, samt att jag som vanligt sumpat min frukost. Finns inget gott att äta men jag har ändå ingen aptit. Får gå direkt på lunchen.

Har varit rätt snål med mat senaste tiden, dock inte snål med godis. Hade varit bättre att snåla på rätt saker, men jag har åtminstone spontant lyckats gå ner ett par kilo i vikt. Yes, bara 18 kr kvar till maxvikten då…den tillåtna maxvikten alltså, som jag nu alltså ligger 18 kg över. Horribelt. Det tycker även min rygg, mina leder och mina fötter. Samt mina ögon, som varje dag måste se på den här jämra fettomagen.

Nämen se där ja, en liten hund kommer och piper! Han är pilsk för att det är en massa löptikar i området, så han vill gå ut med två timmars mellanrum, typ. Det får han inte, men det blir ändå fler promenader nu än det brukar bli. Totalt hopplös är han, man får ingen ro alls. Och jag som redan har så mycket att göra och är sååå pigg…not! Som sagt, huvudvärken plågar mig men jag måste ändå tvätta, och gå ut med hunden och helst fixa lite till. Hade varit trevligt att äta nåt också…om det funnits något gott att äta.

Måste verkligen åka iväg till ”ICA Nazi” (man bara måste älska mobilens ordlistefunktion) och handla hem en massa saker. Man tänker inte så mycket på att allt har blivit dyrare men när man ser kvittot inser man att det är så. Tidigare kostade det ca 1000 kr för att storhandla, nu går det på minst 1200 kr. Lagom upplyftande, och som arbetslös har jag inte fått ta del av några skattesänkningar. Inte får jag något jobb heller, så det är lite lagom småjobbigt…nej, det är inte lagom småjobbigt, det är väldigt storjobbigt!

Så, nu har man fått tömma hjärnan en stund, dags att gå ner till den hemska tvättstugan igen, sen får jag väl vara barmhärtig djurvän och rasta hundskrutten igen…