Vad sjutton håller polisen på med egentligen? Den yrkesgrupp man trodde skulle skydda medborgarna, förhindra brott och jaga brottslingar, ägnar sig istället åt olagliga metoder för att sätta dit folk, vare sig de misstänkta är skyldiga eller oskyldiga. Fullständigt omoraliska metoder används och det finns tydligen ingen gräns alls för vad som är tillåtet. Polisen har en idé om vad de vill uppnå och sedan gör de tydligen allt de kan för att uppnå detta mål, utan att sky några medel.

Inte för att jag hade något högt förtroende för farbror blå sedan tidigare, men nu sjönk det banne mig till botten…hur ska man kunna eller ens våga lita på dem igen? Någonsin?

Tittar just nu på Uppdrag Granskning och det handlar om en gammal tant som under elva år fick medicin som gav henne svåra biverkningar och gjorde henne sämre och sämre.

Flera av hennes läkare hade misstänkt att hennes medicin kunde vara orsaken till att hennes hälsa försämrades men INGEN gjorde något åt medicineringen!

Tanten blev till slut så dålig att hon inte längre kunde ta sin medicin, men istället för att dö blev hon betydligt bättre och då plötsligt förstod man att det var hennes medicin som hade gjort henne sämre. Nu lever hon och har hälsan, hon tar ingen medicin och mår betydligt bättre, men hon har i princip förlorat nästan elva år av sitt liv och läkarjävlarna vägrar att ens be tanten om ursäkt. De hävdar att de inte har gjort något fel, för de har ju gett henne rätt medicin! Okej, det kan jag köpa, men de misstänkte ju att något kunde vara fel med hennes medicinering men de kollade alltså aldrig upp dessa misstankar och där har de helt klart gjort fel men inte ens DET kan de be om ursäkt för!

VILKA…JÄVLA…GUBBJÄVLAR!!! Fega djävla SVIN!!!

Fan, vad förbannad jag blir…ska man aldrig kunna utkräva ansvar av någon? Hur länge ska myndigheterna kunna skylla på varandra?

Men jag är glad också, för tantens skull (hon heter Gulli, förresten).

Till Gulli vill jag bara säga: Välkommen tillbaka till livet! Hoppas du får leva länge till och vara frisk och kry!

Någon frågade om jag tagit paus från bloggandet, och just nu stämmer det väl ganska väl in på min verklighet. Har varit jätteförkyld, höll på att bli frisk, men åkte på en förkylning till. Någon sa att det är 200 olika virus som far runt i luften samtidigt, svårt att stå emot alla på en gång då, men det är ju maximal otur att åka dit på en sak till när man precis blivit frisk.

Så därav orkar jag inte blogga så mycket just nu, och när jag väl råkar ha lite energi över så finns det massor av andra saker som ropar på att åtgärdas, så jag får nog lägga bloggen på is i någon vecka till…sen återkommer jag förhoppningsvis igen.

Till dess: Ha det bra, alla där ute!

Vad tycker du ska göras för att minska skadegörelsen? Här är min analys av problemet, med några förslag på lösningar. Jag tror att skadegörelsen överlag utövas av ungdomar, i dessa uppdelningar:

*En grupp är besviken och frustrerad på samhället, och förstör saker medvetet, i nyktert tillstånd, som ett sätt att få utlopp för denna frustration och besvikelse, ungefär som en deprimerad person kan skära sig i armarna med rakblad för att slippa smärta för en stund. Dessa personer är i stort behov av hjälp, men hur hittar man dem?

*En annan grupp är rastlösa ungdomar som ”vill ha något att göra” och ägnar sig åt skadegörelse ”som en kul grej”. En åtgärd jag direkt kan se här är att vi måste ordna fler fritidsgårdar, som är öppna när ungdomar är i rörelse ute i samhället, ca 16.00 till 02.00. Det skulle minska en del av skadegörelsen, men det skulle också krävas stora mänskliga resurser för att möjliggöra en sån sak, så många arbetslösa skulle kunna få heltidsjobb på fritidsgårdar. Om bara politikerna ville erkänna detta som en tänkbar lösning.

*En tredje grupp är dem som under påverkan av alkohol eller droger förstör saker på ren impuls. Här finns det egentligen bara en sak som kan hjälpa och det är att försöka arbeta förebyggande och minska tillgången på droger, vilket väl får ses som en smärre omöjlighet idag, när droger är så lättillgängliga bland annat genom internet.

Helt klart är i alla fall att skadegörelsen är ett stort samhällsproblem, som skapar mycket ilska och frustration, samt kostar samhället enorma summor pengar i reparationskostnader. Fritidsgårdar må kosta mycket att driva, men nog måste väl ändå skadegörelsen kosta mer att åtgärda?

Vad tycker du?

Är du sjuk eller mår dåligt på något sätt? Gör något åt det, vad som helst. Jag blir bara så trött på alla människor man hela tiden måste tycka synd om. Självömkan leder ingenstans. Alla har ett ansvar för sitt eget liv, man har på ett eller annat sätt själv bidragit till den situation man lever i, men man KAN förändra sin situation!

Den som inte vill eller orkar förändra sin situation förtjänar inget medlidande. Det är kalla, hårda ord, men varför ska man tycka synd om och bry sig om någon som inte gör något själv för att påverka nuläget?

Om ditt problem KAN lösas: Varför oroa dig?

Om ditt problem INTE kan lösas: Varför oroa dig?

Som min sambo så kraftfullt uttryckte det, nu på morgonen. Bakgrunden är denna: Hon har Parlino (de gula tomtarna) som mobiloperatör, för hon tyckte det lät vettigt att kunna ringa ”gratis” (nothing is ever completely ”free”) till så många andra. Dock visade det sig att Parlino jätteofta har problem med sitt nät, så ofta kan man inte ringa överhuvudtaget för att nätet är överbelastat, och när man väl kan ringa så bryts samtalen flera gånger, så man måste ringa upp igen.

Alltså inte alls ”obegränsad prattid för en krona” utan snarare ”OM du lyckas ringa, så bryter vi ditt samtal fem gånger, så du får betala fem kronor för att prata i tio minuter. Hah!”.

Därav ”jävla tomtar”. Hon lade också till ”Sugparlino”.

…åt miljöhot/djurplågeri/brottslingarnas framfart, osv, osv in absurdum…

Listan på saker som måste ”åtgärdas” kan göras sååå lång så det är banne mig helt otroligt.

Det finns tusentals problem som ”måste” åtgärdas och ingen verkar göra något åt problemet. Listan är lång men listan över folk som inte orkar bry sig är fan ännu längre!

Själv känner jag engagemang och orkar hojta om både det ena och det andra, sen hur mycket jag kan göra för att faktiskt lösa problemen är en annan femma, men jag kan åtminstone försöka dra upp problemen i ljuset så att andra också blir medvetna om problemen. Men hur långt räcker vanligt, simpelt engagemang? Man måste göra mer än så för att komma någonstans, och det är väl här det största problemet av alla dyker upp, nämligen:

TIDSBRIST!

Folk idag har inte tid att engagera sig i något men om de ändå har tid så ORKAR de inte engagera sig. Jag talar nu givetvis om den där stora, härliga ”gråa massan” som är ”folk”, för jag är ju inte på det viset, och inte du heller, och inte våra kompisar…det är ju bara alla andra som hinner eller orkar engagera sig…eller? Nej, vi är faktiskt inte så duktiga vi heller, jag, du och våra kompisar.

Vill man ägna sig lite åt konspirationsteorier skulle man kunna säga att världens ledare vill att folk ska vara stressade och inte orka engagera sig, för tänk så mycket världens fattiga människor skulle kunna uträtta om de slöt sig samman…då skulle t.ex. de löjligt rika snabbt som attan bli avsatta från sina maktpositioner och bli av med all sin rikedom, osv. Det vill de ju inte, så alltså ser de till att folk har fullt upp ändå med att orka leva, så det gör ingenting om världen är full av fel för ingen kommer ändå att orka fixa felen.

Nej, ärligt talat tror jag inte själv på den konspirationsteorin, så låtom oss ägna oss åt något annat. Men faktum kvarstår: Världen ÄR full av fel som behöver fixas.

Vem ska hinna/orka/kunna göra det? Du och jag (och våra kompisar), var och en på sitt eget sätt. Jag bara önskar att jag hittade lite fler frustrerade människor som orkade engagera sig i något, för på egen hand är det väldigt svårt att lösa stora, feta samhällsproblem och världsproblem.

Att jag skriver detta inlägg beror på att jag nyss läste en blogg där en kvinna kritiserat en annan kvinnas klädval (dumt) men den andra kvinnan svarade då med att kritisera den första kvinnans utseende (ännu dummare). Sånt beteende blir jag förbannad på. Jag förvånas mer och mer över hur folk beter sig mot varann. Varför är det okej att mobba och frysa ut folk?

Jag vill inbilla mig att små barn inte gör så här mot varandra, men någonstans inom mig säger en liten röst att mobbningen börjar redan i sandlådan. Det spelar ingen roll vad föräldrarna säger (men tyvärr är väl sanningen att vuxenvärlden inte lägger sig i och säger ifrån när barnen börjar mobba varandra), det verkar som mobbningen är någon slags inbyggd överlevnadsfunktion i oss alla. Heder åt dem som kan ställa sig över denna ”instinkt” men tyvärr verkar alltför många ge efter för detta inbyggda beteende.

Så redan i sandlådeåldern, med fortsättning på dagis och förskola, för att sedan fortsätta i lågstadiet, mellanstadiet, högstadiet, gymnasiet (för att inte glömma högskola och universitet) och sedan går det vidare ända upp i arbetslivet och vuxenlivet i övrigt.

Jag FÖRSTÅR inte detta och jag VILL inte förstå det heller, för vad finns det att förstå? Än mindre accepterar jag det! Barnen beter sig som skit mot varandra och lär sig att det är okej, för vuxenvärlden säger inte ifrån. Varför säger vi vuxna inte ifrån? För att vi själva gör likadant, vi mobbar också! Och det är FEL!

Fan, varför gör ingen något åt detta världsomfattande problem? Varför måste det hela tiden utses hackkycklingar? Den som klär sig annorlunda, den som inte är med på de aktiviteter som resten av ungarna ägnar sig åt…så fort det finns en liten skillnad så dyker mobbningens fula ansikte upp:

Nej, det är ingen slump att jag valde Göran Persson för att symbolisera ”mobbningens fula ansikte”. Det har ingenting med politik att göra, mer det faktum att han under sin politiska karriär blev känd bland annat för att han aktivt mobbade vissa meningsmotståndare (och även folk inom partiet), genom så kallade ”härskarmetoder”. Det är ett välkänt faktum att så skedde, så han har gjort sig förtjänt av att synas i det här sammanhanget.

Men tillbaka till ämnet igen då. ÄVEN om det inte finns någon i en grupp som uppvisar skillnader man kan attackera, så kommer gruppen att ”uppfinna” nånting hos en person som sedan kan attackeras. Någon kommer att ställas utanför gruppen. Det är den grundläggande regeln, vad det verkar. Sen finns det faktiskt grupper som inte mobbar men då är det antingen för att:

1. Gruppen består av mobbade personer.

eller

2. Personerna i gruppen har lite vett i huvudet och klarar att ställa sig ovanför den här ”mobbningsinstinkten”.

Men trots det finns det jättemycket mobbning, i alla miljöer, samhälsskikt och samhällsklasser, och man undrar VARFÖR det godkänns och varför ingen gör något för att stoppa det?

Igår (söndag) eftermiddag gick vårt internet ner, utan vettig förklaring. Mycket svärande och muttrande, och en stund misstänkte vi routern (vilken har bråkat med oss förut, till och från, fast vår gamla router var ännu bråkigare). Nästa ”usual suspect” var stadsnätet, men inte heller det stämde, för idag visade det sig att det var vår interleverantör Adamo som hade haft någon driftstörning ”som skulle åtgärdas nån gång under dagen”.

Detta resulterade för egen del i ivrigt nagelbitande och stor nervositet, då jag hade en auktion att bevaka på Tradera. Som tur är kom internet igång igen nån gång efter halv fyra och med tio minuter kvar tills auktionen slutade kunde jag ta mig en sista titt på den och, efter att ha läst mailet från säljaren, konstaterade jag att nej, den auktionen skulle jag inte bjuda på.

Vad jag är ute efter nu? En mobil av slide-modell, dels för att jag är nyfiken på hur jag trivs med en slide, dels för att jag åter vill stifta bekantskap med Samsung (hade en Samsung-mobil tidigare men den var väldigt ålderdomlig och jag vill se hur mycket som har hänt med deras menysystem och sms-system). Eventuellt kommer jag även att köpa en vikbar Samsung, återigen för att känna efter hur jag trivs med en sån mobil.

Alla modeller har ju sina fördelar och nackdelar, och jag längtar efter förnyelse men den mobil jag siktat in mig på släpps inte förrän nån gång i slutet på året och kommer säkert att kosta ganska mycket vid lanseringen så jag räknar med att inte ha råd med den förrän nån gång nästa år. Under tiden vill jag ha nya ”leksaker”, så då blir det alltså en slide-mobil och kanske även en vikbar. Mest för att testa och leka lite men trivs jag väldigt bra med någon av dem kanske jag behåller den. Eventuellt säljer jag då den mobil jag har för tillfället, Sony Ericsson K610, en av de bästa mobiler jag någonsin haft, men som sagt…omväxling förnöjer och jag kommer ju ändå att byta mobil när jag bedömer att den mobil jag väntar på (Sony Ericsson T700) är tillräckligt prisvärd. Eller så kanske jag bara testar de här andra mobilerna ett tag och säljer dem vidare sedan. Jag räknar med att få igen nästan hela summan jag betalar för dem, kanske ännu mer. Det beror förstås på hur försäljningen av mobilerna avlöper.

Just ikväll är jag dock inte så lockad av internet överlag. Flyttade lite filer mellan min dator och vår externa hårddisk, för att ha ”rätt” saker i min bärbara dator (vilken har rätt liten hårddisk, så jag har fått vänja mig vid att flytta filer lite då och då, för att kunna ha tillgång till det jag tycker att jag behöver för stunden).

Min bärbara är lite av ett kapitel för sig…köpte den för lite mer än ett år sedan för 5000 kr och fick då 1 gigabyte ram och 80 gigabyte hårddisk, vilket var en väldigt bra deal just då. Sen hände nånting, jag vet inte riktigt vad, men plötsligt fanns det bärbara datorer för 4000 kr med 2 gigabyte ram och 160 gigabyte hårddisk. Dubbelt så mycket godis för 1000 kr mindre. Snacka om att känna sig blåst! Så när ekonomin blir lite bättre lutar det åt att sälja den nuvarande bärbara för ett par tusen på Tradera (borde väl kunna få det, kan man tycka) och sedan uppgradera till en bättre bärbar. Det kan dock ta ett tag, men ändå…den som väntar på något gott…väntar alltid för länge.

Nu ska jag spela Nintendo DS! Har ett gäng spel som väntar på att testspelas.