Det är bara någon dag sedan fröken låg utslagen på träningsgolvet. Ur högtalarna strömmade en magisk låt och redan efter andra ackordet hörde fröken den.
Rösten.
Den talade direkt till henne och genast förstod hon vad hon hade att göra – Hon skulle lära sig spela gitarr.
Det var det rösten sa.
Sagt och gjort – hon kastade sig över telefonen och ringde till Ungdomskärleken som alltid varit en tvättäkta gitarrkille och han var genast med på noterna.
Ungdomskärleken; ‘ - Självklart kan jag lära dig och det kommer nog gå ganska lätt med dina långa fingrar?’
Fröken; ‘ – …’
U; ‘ – Hallå?’
F; ‘ – Hrm.. Jag är lite osäker på hur jag skall ta det där..’
U; ‘ - Öh.. Men jag menar bara att det inte är så lätt om man har korta och korviga fingrar. Öh. Du förstår va? Långa fingrar är mycket bättre.’
F; ‘ – Okej. Så jag har de fysiska förutsättningarna då menar du?’
U; ‘ – Javisst.. Och sen.. Ehm.. Du har ju en annan fysisk fördel också fast.. Fast den kanske jag inte borde.. eh.. nämna..’
F; ‘ – Grrrr..’
U; ‘ – Eller det borde jag givetvis ja.. Jo, en annan fördel du har är ju.. Tja, om du tänker Dolly Parton - för henne är det ju inte så lätt. Eller.. Ja.. Inte lika, eh, lätt, hrm, som.. Som det är för dig. Hrm.. Ja.. Hm..’
F; ‘ – … (Prickarna skall här utläsas som isande kyla)
