Tänk så länge sedan jag skrev någonting. Jag blev trött på alla kommentarer, de blev för jobbiga, för känsliga. Alla tyckte att jag skulle lämna min man. Och förmodligen hade de helt rätt. Men jag stannade. Varför gjorde jag det? Helt enkelt för att jag älskar honom, för att han är en så fantastisk man trots alla fel och brister, för att jag ansåg att han förtjänade en chans, han förtjänade många chanser.

Mycket har hänt sedan jag skrev här. Mycket tråkiga saker, såsom två dödsfall i närmaste familjen. Men Gud hör bön, jag börjar faktiskt tro det. Det har också blivit så mycket bättre mellan min man och mig. Han mors bortgång förra året blev en förlösning. Han var som fågeln Fenix som föddes på nytt från askan. Hon bidrog mycket till att han mådde dåligt och drack, hon var hans främsta medberoende. Hennes död var självklart en otrolig sorg, men också en befrielse. Han behöver inte döva sin ångest inför hennes sjukdom längre och springa hennes ärenden hela tiden och vara arg på att hon inte är som hon var när hon var frisk. Sedan september förra året har han hanterat alkoholen på ett helt annat sätt. Visst, han kan bli full någon helg ibland, men aldrig dum eller arg. Vi pratar på ett helt annat sätt. Som vuxna. Vi har inte bråkat en enda gång sedan hans mor gick bort. Det har inte funnits någon anledning.

Vi har skaffat en hund, en underbar liten varelse som gör vår vardag ännu gladare.

Det är skönt att leva.

Mitt brev hade tagit skruv. Han skickade ett långt sms tidigare idag och bad om ursäkt. Typ att jag förstår väl att han inte menar det han säger och att han mest är besviken på sig själv och orolig för sina pengar och att han är ledsen. Jag svarade att det inte är så lätt att släta över alla elakheter med ett gulligt sms. Han tyckte då att jag var stolt och att han tyvärr inte hade råd att köpa rosor. Jag tyckte att det var jobbigt med en känslomässig berg- och dalbana där han ena dagen kysser mina fötter och andra dagen ber mig att dra. Och att jag var ledsen. Han var ledsen också.

Jag orkar inte vara osams. Jag borde kanske stå på mig och hålla huvudet kallt, men hur kul är det att vara osams när man lever ihop? Jag mår jättedåligt av att vara hemma när stämningen är som det var igår. Jag hatar det. Jag vill bara gömma mig i en håla och sova bort allt elände och vakna upp till en bättre verklighet.

En annan sak som gör allt ännu jobbigare är att vi återigen är mitt i en IVF-behandling. Vi försökte skaffa barn redan i början av vårt förhållande, men det gick inte den naturliga vägen. Hans små fiskar simmade inte tillräckligt snabbt. Vi köpte då ett dyrt paket med flera provrörsförsök på en klinik här i stan. Vi gjorde ett försök för ett år sedan och ett nytt i juli förra året. Båda misslyckades, embryot fäste inte. Nu har det blivit dags igen och jag har börjat ta hormonsprutor för att stimulera äggproduktionen. Nytt försök kommer att äga rum om ca en vecka.

Man kan fråga sig varför jag vill ha barn med honom. Jag ville verkligen ha barn med honom, jag längtade så efter att få bära hans barn och föda något som var en produkt av både mig och honom. Nu har jag blivit mer pragmatisk. Jag vet att jag vill ha barn någon gång i mitt liv och det börjar bli sent för min del. Jag är 38 år gammal och har inga barn sedan tidigare. Jag har funderat på att även om det här förhållandet skulle kollapsa helt skulle ett gemensamt barn ändå vara positivt. Då skulle vårt förhållande och tiden vi tillbringat med varann inte vara så bortkastat. Jag skulle kunna se tillbaka på allt och konstatera att det i alla fall resulterade i en fantastisk liten varelse som vi båda skulle älska. Min man är trots allt en bra människa innerst inne. Utan sina alkoholproblem skulle han vara den perfekte mannen, ja, i alla fall nästan. Är det fel att tänka så? Är det fel att fortsätta med provrörsförsöken när allt är så kaotiskt mellan oss? Jag tror verkligen inte att ett barn skulle ”rädda” vårt förhållande, inte ens jag är så naiv. Men det skulle kanske kunna rädda mig? Göra mig till en bättre människa? Kanske.

Jaha, då var det dags för nytt bråk. Det började redan i söndags kväll när jag försökte att prata om ekonomi med min man. Jag var orolig över att vi hade ont om pengar och att han måste tänka på det när han är på puben, köper vin mm. Jag märkte att han tog illa vid sig, men jag tyckte att han behövde veta att vi var fattiga och ta sitt ansvar. Han blev tyst och vi sa knappt något till varann på hela kvällen. Vi gick och la oss, jag på soffan och han i sängen.

Jag kom hem från jobbet igår ca 18.00 och hittade honom full och sovandes på toaletten. Jag väckte honom försiktigt och han gick ut för att ta en cigarett. Han frågade mig varför vi bara hade 40 kr kvar på kontot. Jag förklarade att det är för att han denna månad inte fått sin sjukpenning som är ca 7000 kr. Vi hade alltså bara min lön och den är nu slut efter att alla räkningar är betalda. Han ville inte tro mig utan antydde att jag hade gömt undan pengar på något annat konto. Jag sa att jag gärna redovisar för honom alla våra kostnader och att vi gärna kan sitta ner och prata om vår ekonomiska situation. Då blev han förbannad och tyckte att det var väl en tråkig diskussion. Fine, tyckte jag. Klart att det är tråkigt. Han fick ingen sjukpenning denna månad eftersom psykiatern som tidigare sjukskrivit honom blivit av med sin legitimation och hade inte hunnit förlänga sjukskrivningen. Och det fanns ingen annan läkare som min man kände förtroende för som kunde ta emot honom på så kort varsel. Vi sitter alltså i skiten denna månad och det hade jag flaggat för min man länge. Nu var han alltså arg och tyckte att det var omöjligt att alla mina pengar var slut eftersom jag ju tjänade så mycket som 23 000 kr i månaden. Det är en sanning med modifikation eftersom jag ofta är sjuk och får inte ut hela min lön. Men skit samma.

Jag lät honom sitta ute på uteplatsen och tog ett bad. Medan jag badade hörde jag att han gick ut. När jag var klar med badet och satt i köket och läste kom han hem med en liter vin och ett paket cigaretter. Efter en stund tyckte han i alla fall att vi skulle prata ekonomi. Det kändes inte helt rätt att göra det med honom när han var onykter, men ville han så var det OK med mig. Jag tog fram alla papper och fakturor och började redovisa för honom vad vi betalar varje månad. Våra fasta kostnader inkl lån och räkningar uppgår till drygt 14 000 kr i månaden. Då tillkommer mat, kosmetika, tidningar, medicin, kläder, skor, underhåll för hans dotter, vin, cigaretter m.m. Jag började räkna hur mycket vin och cigaretter kostar och hans dagliga besök på puben. Bara vin, cigg och pub kostar ca 8 700 kr i månaden lågt räknat. Hur trodde han att vi skulle få det hela att gå runt, särskilt denna månad när vi var 7 000 kr kort? Han blev urförbannad och tyckte att vi skulle skita i allt eftersom jag minsann inte visste vem han var. ”Du fattar inte vem jag är!” Jo, jag fattar visst. Frågan är bara om han själv har förstått vem han är. Till saken hör att min man var ganska ”känd” en gång i tiden. Han var jättepopulär på 80-talet och alla visste vem han var. Inte minst hans mamma har odlat i honom en helt otrolig självkänsla och alltid sagt hur fantastisk han är oavsett vad han gjorde, vilket i och för sig kan vara bra, men det har fått honom att ibland bete sig som en självgod despot. Nu satt han alltså vid vårt köksbord och tyckte att jag skulle ta mitt pick och pack och dra och att han var trött på att jag varannan vecka är på honom om allt. Att jag minsann hade ett betalkort så att jag klarade mig alltid. Ja, jag har ett Eurocard via jobbet och har utnyttjat det till våra privata inköp när det varit dåligt med pengar vid månadssluten. Jag förklarade att varenda krona ska lämnas tillbaka eftersom det kommer räkning på allt efteråt. Jag sa att han var löjlig och att jag inte fattar vad han egentligen vill att jag ska göra. Han vek ihop min uträkning och slängde den mot mig och sa att det lika gärna kan vara. Han var på sitt trista, fulla och arga humör. Vanligtvis blir jag ledsen och börjar gråta när han är på det sättet. Nu tyckte jag att det hela var löjligt, att han var löjlig. Jag gick därifrån och sa ”surfitta”. Ja, jag vet det är hemskt, jag brukar aldrig säga så, men det var exakt vad han var. Han frågade argt vad jag sa och jag upprepade klart och tydligt ”surfitta” och satte mig framför tv:n. Han satt kvar vid köksbordet och somnade så småningom.

Jag tittade på tv och funderade på mitt liv. Hur många gånger ska jag tåla att han kör ut mig i fyllan och villan? ”Ta dina jävla soffor och flytta!” Hur har han mage att bli arg på mig för att vi inte har några pengar när det är han som inte har något jobb och som gör av med en massa på vin och cigg? Hur kan en man som ena dan är urgullig och kärleksfull bli så korkad och elak nästa dag?

Han sov ganska länge. Han satt på en stol vid köksbordet och sov som en sten. Jag hoppades nästan att han skulle ramla av stolen och slå ihjäl sig. Tills slut hörde jag hur han började röra på sig och skramla med tallrikar och kastruller. Efter en stund kom han ut med en pannkaka till mig. Jag blev glad och tackade för den och gick till köket för att hämta något att dricka. Han hade plockat ihop saker och rört ihop en pannkakssmet. Det var väl det som fanns kvar hemma att äta. Det var snällt av honom att göra pannkakor åt oss. Vi hade ju inte ätit någon middag. Jag plockade ihop lite tallrikar, städade på diskbänken och satte på diskmaskinen. 

Jag satt kvar framför tv:n hela kvällen. Vi utbytte några enstaka ord med varandra om det som var på tv. Han gick och la sig så småningom och jag gjorde detsamma. Jag ville gräva ner stridsyxan och kröp upp i sängen. Det skulle kännas så demonstrativt att sova på soffan. Jag hoppades på att vi kanske skulle bli sams, dvs åtminstone säga god natt till varann. Han låg vänd mot väggen med en kudde över huvudet. Jag pussade på hans axel och sa god natt. Han reagerade inte. Jag somnade efter en stund.

I morse skrev jag ett brev som jag lämnade på köksbordet. Jag skrev att det var anmärkningsvärt att han var arg för det här med brist på pengar, att han körde ut mig osv. Jag grät lite när jag skrev brevet. Det kändes så trist, så onödigt med allt bråk. Är jag verkligen så hemsk? Vad gör jag för fel?

Jag har legat däckad i någon hemsk virusinfektion i en vecka. Min man tog hand om mig på bästa sätt. Han sprang till apoteket, gjorde te, fixade till täcket och kuddarna, pussade på mig, köpte godis och tidningar. Jag flyttade ut till soffan i vardagsrummet och bodde där i en vecka. Jag gillar inte att sova med någon när jag är sjuk. Jag hostar och snorar och vill vara själv. Han var dock hela tiden där om jag behövde något och tog verkligen hand om mig. Det är kanske självklart att man gör det när man är gift, men han gjorde det verkligen för att han ville, inte för att han var tvungen. Och det är ju den mannen som jag älskar, inte den där fulla idioten som dyker upp då och då. Det är nog lika svårt att leva med en schizofren person som med en alkoholist.

Han har hållit sig lugn. Han har druckit vin varje dag, men inte varit alltför full eller dum. Han kom iofs hem full en kväll efter att ha varit uppe hos sin mamma tillsammans med en väninna till henne. De hade pratat och druckit vin i ett par timmar. Han somnade på soffan, snäll som en kattunge. Även om det inte är kul att se sin man däcka på en vardag var jag glad att det inte blev några konstigheter eller bråk. Jag hade inte orkat med det med min feber.

Känlsan av vilsenhet är kvar. Jag borde bestämma mig för vad jag vill. Ska jag kämpa för vårt förhållande eller ska jag lämna honom? I dagsläget är det bara en väntan på att något ska bli bättre, men jag gör inget aktivt val. Vi kommer ingenstans med våra liv. Hur länge ska man leva i denna väntan? Kommer jag att vakna upp, 60 år gammal och bitter, och undra vart livet har tagit vägen?

Jag är så vilsen. Å ena sidan vill jag kämpa för min man och å andra sidan vill jag bara ge upp och gå min väg. Han har hållit sig lugn den sista tiden. Han har inte lyckats undvika vinet, men det har inte blivit ”för mycket” (ja, allt är ju relativt…). Han är snäll och så otroligt bekräftande nu. Jag får så mycket kärlek att det nästan blir för mycket. Jag har ju tyvärr inte lika mycket att ge tillbaka. Han har tagit upp sin bok igen. Ja, han skriver. Han har ett par olika projekt påbörjade som han aldrig blir klar med. Men nu har han i alla fall kommit en bit till med sin lilla bok. Jag tror att det har en bra chans att bli publicerad, bara den blir klar någon gång.

För en tid sedan var jag nästan redo att ta livet av honom eftersom han var så dum och sårade mig. I mina tankar grävde jag ner honom i rabatten. Nu hatar jag inte honom längre, men vad känner jag egentligen? Jag vet inet vad jag känner. Jag gjorde ett test på Dr Phils hemsida där man kunde mäta hälsan i sin relation. Inte så oväntat ligger den illa till. Om man inte gör något åt det finns en risk att det hela går åt skogen. Säg mig någon jag inte vet, dr Phil. Fast det var nyttigt att få det svart på vitt.

Usch… tänk om livet vore lika lätt som jag trodde att det var när jag var barn. Varför var det ingen som sa att det skulle bli så här svårt?

Som sagt, min man mår bättre. Igår när jag kom hem stod han i köket och lagade mat. Han hade dukat upp och gjort det mysigt med ljus. Han hade köpt vin, en flaska, som vi drack till middagen och senare under kvällen. Lugnt och fint. Vi delade en flaska vin i tisdags också. Han dricker mycket vatten och te. Vi borde förmodligen inte dricka någon alkohol alls, men jag måste erkänna att det är väldigt trevligt att ta ett glas vin till maten och smutta på resten under kvällen. Jag önskar att han kunde hålla den nivån varje dag.

Jag pratade med honom nyss och han var på väg till sin lokala pub, första gången sedan i lördags. Han är ju där annars varje dag, i ur och skur. De måste ha trott att han var död eller liknande eftersom han varit borta så länge. Jag blev genast orolig. Jag tänker att det nu är dags för drickande igen. Han mår bättre fysiskt efter ett par vita dagar och känner att han nu kan tillåta sig ett sitta på puben igen. Trist. Han kan ju faktiskt göra något annat, något nyttigt. Jag ser nästan ner på mig själv för att jag tolererar detta. Jag borde verkligen sätta ner foten eller lämna honom. Problemet är att han är så älskvärd och bra när han är nykter. Mitt förnuft och mina känslor är i ständigt krig med varandra.

Jag har stått i bostadskö ganska länge. Jag tittar varje dag efter nya lediga lägenheter som jag har chans att få förstahandskontrakt på. Det känns som att en bra lägenhet på hyfsat avstånd till jobbet kommer att konkurrera ut min man. Jag är mycket bekväm av mig och det passar mig att bo där vi bor. Centralt, uteplats, nära till allt. Jag vill egentligen inte flytta därifrån. Jag vill bara flytta ifrån honom om han inte bättrar sig. Jag kan drömma om att jag ringer en flyttfirma som kommer och hjälper mig att packa alla mina saker. Jag har stenkoll på vad som är mitt, dvs vad som jag hade med mig när jag flyttade in till honom och vad som jag har köpt. Ibland när jag går runt i lägenheten kan jag tänka: ”Det här är mitt, det får följa med. Det här är också mitt, men jag behöver det inte, det får han behålla.” Sjukt, eller hur? 

Idag är det tredje dagen som min man har avhåller sig från alkohol. Vad jag vet i alla fall. Jag tror att han blev rädd av att må så dåligt. Jag vet inte om han dricker något när jag är på jobbet, men jag har utvecklat en blodhundsbeteende och känner genast om han druckit på hans andedräkt. Det har jag inte känt nu under dessa två-tre dagar. Han är fortfarande lite darrig och svag. Han håller sig hemma. Annars kan ingen stoppa hans dagliga pubbesök. Jag är naturligtvis jätteglad, men har inga större förhoppningar om att denna plötsliga nykterhet är något som kommer att fortsätta. Jag vet bara att min smärtgräns är nådd. Om han fortsätter på samma sätt som förut kommer jag att lämna honom. Just nu känns det bara att jag avvaktar tills jag har fått tag på ett hyfsat boende som inte ligger för långt bort från jobbet.

Jag älskar honom, men jag är inte längre förälskad i honom. Jag kan inte riktigt förklara hur jag menar, men jag känner en grundkänsla av lojalitet, värme och omtänksamhet gentemot honom. Däremot kan jag inte känna mig lika attraherad som förut. Jag ser inte honom längre som ett ”sexobjekt”. Det är synd. Han har blivit för mycket av en missbrukare i mina ögon. Man hanterar dem annorlunda. Man tar hand om dem. I ett friskt förhållande tar man hand om varandra. Jag tar hand om både honom och mig själv nu. Jag har blivit den starkare i vårt förhållande. Jag vill inte vara det. Varför jag blev kär i denne man i första taget var att han just var min jämlike. Han kunde fronta mig, en stark och självständig kvinna som skrämde bort de flesta snälla män. En sådan kvinna vill gärna känna sig svag ibland, bli omhändertagen. Det är borta nu. Jag är återigen ”ensam och stark”. Det är trist att vara det.

Igår natt mådde min man mycket dåligt. Han hade frossa, kallsvettades och skakade i hela kroppen. Det var värst tidigt på morgonen. Han bara skakade. Min tolkning av det hela var att det var alkoholrelaterat. Han mådde urdåligt hela söndagen, åt knappt och drack bara lite te och vatten. Han skakade nästan hela dagen, hade kramper i benen och först mot kvällen gick det över. Vi ringde till och med till Sjukvårdsupplysningen. De sa att det vore bra om han kom in och undersökte sig. Han vägrade. Jag envisades inte heller eftersom det för mig var ganska uppenbart att det var pga hans drickande. Han fick tag på en bekant sjuksköterska som höll helt med mig om att det var alkoholrelaterat. Jag hittade dessutom en massa info på nätet och kunde visa honom att hans symptom var en slags abstinens.

Han var svag och låg i sängen hela dagen. Det enda positiva var att han inte drack någon alkohol alls. Han var talbar, dvs han blev inte upprörd när vi pratade om alkoholen och hans vanor. Han sa att han mycket väl vet att han dricker alldeles för mycket och att det är därför han mår dåligt. Jag föreslog att han i alla fall skulle hålla sig borta från vinet i en vecka. Börja med en vecka och kanske avhålla sig längre. Hans kropp håller ju på att få spader. Han höll helt med. Det är märkligt hur annorlunda han är när han är helt nykter. Så medveten och insiktsfull vad gäller hans missbruk. Jag undrar hur det blir. Jag tror inte att han håller ut att vara utan vin en vecka. Vi får väl se.

Snart dags att gå hem från jobbet. Klumpen i magen är tillbaka. Den var borta ett tag.

Tack för alla kommentarer, jag uppskattar dem verkligen. Jag klipper in ett tänkvärt citat från Nelson Mandela nedan.

Ta hand om er, ni alla fina människor där ute.

”Vad vi fruktar mest är inte att vi är otillräckliga. Vår djupaste rädsla är att vara omåttligt kraftfulla. Det är vårt ljus, inte vårt mörker, som skrämmer mest. Att spela obetydlig förbättrar inte världen. Det finns ingenting upplyst med att förminska sig för att andra inte ska känna sig osäkra. När vi låter vårt eget ljus lysa, ger vi omedvetet andra tillåtelse att göra detsamma.”

Jag har varit borta från bloggen ett tag. Julen har varit relativt lugn. Min man mådde bättre efter sin semester. Vi försökte hitta tillbara till varandra igen. Han drack mindre. Det verkade finnas hopp för honom, för oss. Jag höll tummarna och bad till Gud att det skulle bli en förändring. Nu är karusellen igång igen. Jag var bortrest en vecka och han började dricka rejält igen. Han vänder helt på dygnet, han säger att han mår dåligt och är ledsen. När jag kom hem från min resa för ett par dagar sedan möttes jag av en berusad man. På något sätt visste jag att han inte skulle överraska mig genom att vara fräsch och nykter. Vi bråkade istället för att vara glada för att se varann igen. Vi blev sams igen dagen därpå och han var ledsen för att han varit oförstående. Vi älskade till och med, det var länge sedan det hände sist. Inatt hade han nästan inte sovit alls. Jag märkte vid 12.00-tiden idag att det var knappt något vin kvar i 3-literskartongen och den var halvfull när vi gick och la oss. Han hade alltså druckit på natten och på morgonen. Jag har aldrig sett det hända förut. Han satt på uteplatsen när jag skulle till jobbet vid 12.30-tiden. Jag sa att han måste skärpa sig och förstå att han är alkoholiserad. Han sa återigen att han kan sluta när som helst. Så dumt. Vem tror han att han lurar? Han blev sur och gick sin väg, förmodligen till sin mamma.

Han vägrade prata med mig när jag ringde på hans mobil från jobbet. Vi är alltså tillbaka i samma sörja som för att par månader sedan. Jag är inte ens ledsen. Jag sökte återigen lägenheter på nätet. Det börjar bli dags att klippa av den här relationen. Jag har så svårt att förstå varför denne man, som är intelligent i grund och botten, förstör så för sig själv och för oss. Jag vet att alkoholism är en sjukdom och förnekelse är en del av den, men är jag inte värd att kämpa för? All den kärlek som fanns, och som kanske delvis finns kvar, håller på att dunsta ut. Han gör det allt lättare för mig att lämna honom. Kärleken håller på att dö.