Fan vad härligt det var när seriehysterin infann sig och vi ihop kollade på avsnitten när de rullade i rutan. När Vänner dundrade osett, och inte nio gånger om dagen på kanal 5 som idag. Eller när V gick på tv på riktigt och vi höll på att göra i brallan under vart enda avsnitt. När McGyver var tuff på riktigt – och man trodde på hans trick. Då hände något hos oss. Det fanns något fint där. Nu känns det mer som en ensamkultur. Förut stack vi iväg och handlade pizza, godis och läsk för att ladda upp inför en futtig liten halvtimme. Nu klarar vi knappt se en halvtimme för att vi tror att vi har bråttom till något – typ fetma, för godis och läask och pizza slänger vi gärna i oss. Detta på vägen med en bärbar mini-lap top på magen för att se senaste skvallret om vem som eventuellt har hånglat runt behind the scenes i Lost. Snacka om att vara förlorad. 

Någonting triggade den här tanken i dag. Det kan ha varit en repris på ovan nämnda serier. Det kan också ha varit ej existerande pizza, godis eller läsk. Eller så kan det ha varit att jag under dagen fortsatt tänka på karaktären ”Corkey” som skapades tidigare, som är surfbutiksägare, singel och gillar knarket ganska duktigt. För att inte tala om vilken OC-silare han hittills verkar vara. Men jag vet inte? Det är så mycket nu runt omkring som rör runt i min nostalgigrogg och jävlar vad jag gillar det. Det händer grejer minsann. Fina grejer. Pang på bara! Rubbet ska med från tankar och ord. Ner på papperet. Det är nu det händer, hela tiden. 

Så, vad lär jag mig av det här då?
Jo, att prata med folk och att göra saker tillsammans med dem i kulturens namn och inte hamna där jag alltid hamnar. Ensam, naken och bitter tittandes på ett dubbelepisode av Desperate Housewifes och faktiskt bli lite lite upphetsad av det.

 
Jag vet att det är jobbigt i början, men det går faktiskt att vänja sig vid att vara en värdelös människa. Att vara sig själv blir lite enklare eftersom du helt har släppt kraven på dig själv (inte för att det var speciellt våldsamt höga innan heller) och att hela tiden förlora kommer i längden bara att göra dig starkare. Du kommer inte att slita på dig själv så som Mtv-människorna gör. Ty, det är ett tungt ansvar att bära en metallfabrik på knogarna och samtidigt sjunga ”hora” till dansande tjejer. Sen kan du alltid fråga dig själv; vill du se ut som Eminem gör efter en grandios prozachelg, eller som 50 cent efter ett hallickparty med Hollywoods heroinelit?

En sak kan du i alla fall trösta dig med. Livet som värdelös är troligtvis mycket längre än en känd människas. Du slipper också förföljas av låtsasjounalister som drar tungspetsen brunklumpig i kungafamiljens vallgrav till arsle. För helt plötsligt gnistrar de betydelsefulla människornas EKG tio gånger mer än det två kilo tunga diamanthalsbandet de bär. Då är du på plats. fullt beredd. 
   Vem är värdelös nu, säger du, när du skrattande pinkar på Kanye West begravningsplats och pantsätter hans barn på Hänt Extras redaktion.

Hösten 1990. Grungen hade inte kommit än, min första fylla skulle inom två år stunda och våra föräldrar var fortfarande skitsura för Sveriges mögelinsats under fotbolls-vm i Italien. (Första fyllan var tog för övrigt plats när Toleredsskolans klass 8:a åkte på skidresa till Branäs. Jag drack fyra och en halv folköl och gick sen loss lättklädd i sovsäck på vandrarhemmet i tron om att jag var en ilsk grävmaskin – trots det fortsatta man med skiten.)  Så skolstartens kulturhändelser hade inga vidare förutsättningar för oss. Vi förlorade oss i ett Ronny o Raggestim samtidigt som vi överallt såg pojkar som hängde i kalsonger från krokar, såna som hade fått klotter i pannan (ja, även där var det kukar – som droppade) och såna som bara såg väldigt vettskrämda ut. Nollningen var någonting vi hört väldigt mycket om men aldrig riktigt förberett oss för. Vad skulle vi kunna göra, hänga upp oss själva? Som tur var kände jag en kille som gick i nian på skolan. Han hette Carl och var rasist. Jag är inte kompis med Carl längre. Det var något som inte riktigt stämde. Men hur som helst så lyckades jag slippa de värsta påhoppen tack vare att han hälsade på mig i korridorerna. Sieg Heil! sa han och viftade glatt med näven i luften. Nej, jag bara skojar, det gjorde han inte. Fast en gång hörde jag att han åkt fast för hets mot folkgrupp i stan flera år senare. Att folk inte lär sig respektera andra. Vifta sådär. Man kan ju peta ur ögonen på folk om man inte är försiktig. Nåväl. Högstadiet. En riktig brygga att vandra.

Det går att skriva en roman om det här. Vem vet, det kanske kommer en också. Jag ville bara påpeka att skoltiden och uppväxten hade något fint i samband med den väldigt svikande livskunskapen och att det var okej att balla ur. För det är faktiskt inte så mycket som skiljer en högstadie elev från exempelvis en fullt vuxen byggnadsarbetare egentligen. Den ena pennan är snodd ur en lärarbänk på skolan, den andra är inköpt från en snickerifirma. I övrigt är det bara samma kuk, om och om igen. 

Skål.

Nu är det stormdebatter i och med Pridefestivalen. HBTQ-frågorna dundrar med åska och ljusglimtar i mediaströmmen. Vissa diggar det, andra spyr av tanken. Människor är konstiga varelser. Ska det vara så svårt att förstå att två vuxna människor vill ha den i prutten, att fyra tjejer är ihop eller att folk kör vad fan de vill med sina liv och känslor. 

Så vi bryr oss jättemycket om andra. 
Bara de fyller en funktion som vårt eget liv saknar. 
Ibland är det kärlek. Ibland en egen åsikt. 
Ibland är det en spegelbild av vad vi vill men inte kan. 
Vi bryr oss tillräckligt mycket för att hata någon. 
Tänk då hur det skulle bli om man vände på spettet då och då.