Livet mitt är helt annorlunda än vad det var, mycket till det bättre. Det bästa och finaste har jag fått i en liten underbar och helt ljuvlig dotter. Hon är mitt allt. Hon har även den bästa pappan i världen. Vi båda är så värda det och allt detta vi har nu idag.

Ändock så går det inte mer än 2dagar max på sin höjd och jag tänker på mitt första barn som ej fick komma till denna värld. Det går inte en dag då det inte finns inom mig. Exet finns där också. Vet nog inte om det någonsin kommer att försvinna mer och mer. Då det fortfarande är så närvarande hos mig.

Det gör inte lika ont men sorgen finns i sin stilla tysthet inuti mig. Smärtan lever jag med sida vid sida. Tänker en del och funderar på barnet som aldrig fick ligga i min famn och barnet som nu ligger i min famn.

Längesedan jag skrev här. Skulle även nu kunna skriva hur mycket som helst om vad som hänt, hur det påverkat mig, biefftekter efter ett sådant trauma och så mycket mycket mer. Men inte nu… å finns det någon som undrar?

Jag minns den värsta dagen i mitt liv mycket klart och starkt idag, 3år sedan… Jag önskar vid min själ att jag hade sluppit uppleva det som då var. Följderna som satt spår och att jag förmodligen aldrig kommer få helt ro i min själ. Jag är en sårad krigare…

Ikväll tänder vi ljus för din skull mitt första barn. Bara för dig. Älskar dig och du finns alltid med mig.

Trots att tiden gått ann. Många dagar har passerat i mitt liv sedan tiden som var då.. Jag har ett helt annat, nytt liv, som är bra och som innehåller så mycket gott. Så mycket fint har har hänt och kommer att hända i år.

Det finns inga direkta bekymmer, problem, olycka i mitt liv. Allt är rätt bra, mycket bra faktiskt. Vem kunde tro att jag skulle vara där jag är idag för lite mer än 2år sedan? För 1år sedan? Inte jag iallafall. Jag kunde inte då se den framtid, det ljus som jag nu egentligen befinner mig i.

Ändå så slog det mig idag att trots allt gott och fint som kommit till mig sen ni försvann så går det inte en dag utan att ni finns i mina tankar, inte en enda dag. Är det märkligt?

Det bara finns där. Jag gör inget åt det. Vad kan jag göra? Än att bara låta det få vara där? Jag funderar vad han gör ibland, hur han mår, hur allt detta har påverkat honom, om det ändrat honom, om han mår dåligt fortfarande, om han känner sorg, skuld och saknad, om han tänker på mig?

Några gånger har jag önskat mig att jag åtminstone skulle få ett brev av honom där han skrivit av sig till mig, om allt. Jag vill fortfarande aldrig se honom igen eller någon i hans familj. Men ett brev hade jag kunnat tänka mig. Där går min gräns. Men jag har aldrig mottagit något brev.

Han vet förmodligen också vad det är som hänt och händer i mitt liv nu. Jag undrar hur han har reagerat på det och hur hans känslor är angående det.

Tro inte att jag sitter och ältar honom, det kanske uppfattas så men så är det icke. Ibland händer det att tankarna går så här beroende på vart jag är och hur jag mår. Han passerar tanken/tankarna varje dag men försvinner lika snabbt. 19år sätter sina spår och de spåren kan man inte soppa under mattan. Det finns på tok för mycket i livet och vardagen som gör sig påmind. Allt från en låt, till en gata å dylikt.

Om jag nu känner så här och tänker varje dag. Då borde nog även jag passera i hans tankar rätt ofta också, tror jag. Fast veta det kommer jag aldrig att få veta…

Varje gång  jag åker förbi kyrkogården, där minneslunden är, där jag var för ett år sedan. Så slänger jag en iväg en handkyss till dig. Ibland även några tankar som sägs högt. Tänk om du hade varit här… Vart hade vi varit idag?

Mitt liv har gått framåt. Mycke bra och goda saker har kommit i min väg och jag är väldigt tacksam på många plan. Samtidigt trots allt detta så är sorgen, saknaden starkt med mig under mitt skinn för jämnan. Jag gråter fortfarande ibland. Jag ältar inte, utan låter sorgen få ta plats och vara där. Välkomnar den. Varför skulle jag inte, då den är en stor del av mig.

Jag önska mig att livet hade varit annorlunda, att det hade fått tagit den riktningen jag ville, men det blev inte så. Det gör förbannat ont fortfarande vissa dagar. Men jag har och fortsätter gå framåt mot bra saker. Glädjande händelser, nyheter, kärlek, vänskap, familj.

Dessa två år har jag lärt mig så mycket om mig själv. Utvecklats enormt i mitt innre. Blivit sårbarare och starkare. Säkrare på mig själv och står upp till 100% för mig nu. Så många gånger jag önskat att jag hade haft denna kunskap och vetskap om mig själv för 2år sedan, om ni bara visste… Men jag hade inte det och det är nog där det är mest tungt för mig.

Det finns så mycket jag skulle kunna skriva och berätta om det senaste året, som har varit helt fantastiskt på många många sätt, men vet inte vart jag ska börja heller. Bloggandet har avstannat och jag känner mig mer sårbar och naken för att blotta mig. Jag har tagit bort flera inlägg som jag tidigare har skrivit under resans gång. Så det blir nog inte så mycket mera av mig här. Bloggen får finnas kvar för mig själv och för andra. Kan hända att något inlägg trillar in någon gång, förmodligen då jag är starkt berörd av något av det som hänt. När det känns väldigt nära och påtagligt.

Mitt liv är så mycket ljusare och till det mycket bättre och fantastiska, underbara saker är på gång i mitt liv. Trodde aldrig detta för 2år, för 1år sedan. Märkligt vart livet tar en…

Jag jobbar och kämpar trots detta mycket med mig själv och mitt innre, vem jag är och mina demoner. Allt finns där lika starkt och tydligt som för 2år sedan, fast jag har lärt mig hantera det på ett annat sätt än jag gjorde då.

Min älskade J, älskar dig för evigt. Vaka över oss och det nya…

Din mamma

Vi fick allt vi ville ha, allt vi önskade och hade strävat mot.

Du. Din familj. Slet itur allt, lemlästade mig djupt in i min grund. Ni psykade mig till en fruktansvärd, traumatisk abort mot min vilja. Ni döda mig, ni döda mitt barn, ni döda allt jag någonsin trott på.

Trauma.

Att leva med det. Vissa dagar är bättre än andra. Vissa riktigt bra. Vissa är fortfarande hemska.

Jag önskar många gånger att det fanns ett sätt, en möjlighet att kunna förmedla allt jag känt, burit på dessa 2år, allt jag har kämpat med, all gråt,all ångest, all tvivel, allt hat, framför allt all sorg, som du/ni gett mig. Listan kan göras så lång… Önskar att det fanns ett sätt för dig att känna allt detta jag haft och har till 100%. Så att jag kunde få dela detta med någon. Jag har haft allt detta helt ensam. (börjar gråta).

Ensam kommer jag att fortsätta bära detta trauma, den enorma sorgen. Den är en del av mig, så länge jag är i liv. Det gör ont fortfarande. Ibland riktigt ont, för jag kan fortfarande än i dag inte förstå ditt svek efter allt vi gått igenom i 19år. Hur min bästa vän kunde förvandlas till en martyr, en helt främmande männsika för mig. Hur var det ens möjligt?

Jag saknar ibland tiden som var, det som skulle ha varit. Jag kommer på mig själv ibland att jag söker ditt ansikte ute på stan. Undrar vad du gör, hur du mår, hur detta har påverkat dig? Om ens alls! För den du blev i det där ögonblicket… Det var inte en varm männsika med känslor. Jag tappa dig, förlorade min stora kärlek i mitt liv. Jag tänker på dig nästan varje dag och våran son.

Är du nöjd med hur allt blev? Är du nöjd, stolt över dig själv för det du gjorde och sa? Går det bra att leva med dig själv? Hur är det med ditt samvete? Ångrar du dig? Saknar du mig, oss?

Idag är en tung dag. Jag har mina datum..

Dock om jag ser tillbaka med lite distans på dessa 2år så herre min.. vilken resa jag har gjort med mig själv. Vilken berg å dalbana i känslornas och psykets rike. Det har varit fruktansvärt vedervärdigt, så pass att jag velat ta livet av mig flera gånger. Handduken har nuddat golvet många gånger. Jag har kämpat, fallit, kämpat, ramlat, kämpat, snubblat, kämpat ännu mera. Varför?

För jag är en sårad krigare. Starkare än någonsin, mer sårbar än någonsin. Det är bra egenskaper men det finns även biverkningar av detta som inte alltid är till godo. Tilliten till andra  är förstörd. Litar inte på någon, släpper inte in någon igen på det sättet. Det är ett problem för mig och jag jobbar hårt och mycket för att återfå tilliten till mina medmänniskor i alla möjliga realtioner.

Livet är en resa med ett ständigt mål att utvecklas. Jag har kommit jättelångt med mig själv,om jag tänker till. Jag är en annan människa idag, på ett sätt. Mitt ex skulle aldrig känna igen mig, i mitt inre iallafall. Till det yttre är jag nog det samma.

Jag stöter fortfarande på motgångar i mitt liv, det är jobbigt att tackla, men jag reser mig betydligt fortare än jag ens trodde var möjligt. Det är framgång det, för mig.

Livet just nu är rätt bra. Det händer mindre bra saker och det händer stora härliga saker. Det är så livet är, varken mer eller mindre.

Rent fysiskt så är mitt ex och hans familj ljusår ifrån mig, men psykiskt så är de läskigt nära.

Jag bär fortfarande på en mycket stor och tung sorg. Den finns där och det har jag accepterat. Den får vara där också. Saknaden får också vara där. De går med mig hela tiden och det är okej att det är så. Det är en del av mig. Inget jag önskade men det var inget jag kunde styra och rå över.

Något som jag inte startade slutade med att bli min kamp. Inte deras. De kom billigt undan, gratis. Jag förtjänade verkligen inte något av det trauman du gav mig.

Undrar om jag någonsin kan förlåta? Ibland kan jag önska dig gott, men ibland (oftast) önskar jag dig samma du gav mig och mer där till. Önskan från mig är så stark att du en dag kommer att förstå till 100% vad du orsakat mig, all smärta, all sorg, sveken, förlusterna mm.

Tänker du någonsin på det som var, mig, din son? Aldrig har jag fått en ursäkt ens, inget brev, ingenting som visar på att du var min bästa vän i alla lägen.

Hur kan en människa efter 19år försvinna poff?

Vilket som.. Jag sörjer J, dig, oss, Livet vi skulle få, ALLT du svor och lovade men som du aldrig gav och stod upp för. Ett enormt ärr i själen för alltid…

Livet mitt har gott vidare och jag mår bättre och bättre ju längre tiden ger med sig. Allt bär jag med mig i min ryggsäck. Den blir inte lättare men tyngden av styrka, kraft och vilja gör det lättare att bära med sig. Jag ger inte upp, aldrig någonsin. Då hade jag lämnat in för längesedan.

*Jag är och förblir en sårad krigare!*

Varit sjuk i en vecka. hemma hela veckan från jobbet, suger så djävla håååårt att ni inte fattar. inget känns bra just nu. Bara helt djävla nedstämd, arggghhhh, fy fan vad skit det kan kännas ibland. Ruttnar hårt bort här..

Tänkte gå imorse men kände mig dålig igen. Hur kul känns denna? Att glida in på jobbet imorgon med en veckas sjukfrånvaro och bara ”sträck på kroppen” -Åhh, vad skönt det är med fredag! Ehhh, inte mycket va!!!!

Jag har ju efter min kris fått det sämsta djävla imunförsvar som finns i välden. Så känslig och sjuk tamefanimig en gång i månaden. Tror ni att prestationskraven ökar? Att självkänslan stärks? Att jag känner mig som en i gänget och att mig går det att lita på och räkna med? Att jag fylls av dåligt samvete och samvetskval? Att jag känner mig HELT djävla världelös och TOTALT djävla misslyckad?

Tacka mitt djävla hor-ex till pojkvän som sabba hela mig!!!!

Har googlat runt en hel del för att försöka hitta en som påminner om den gamla i sin enkelhet, men nä! Verkar rätt omöjligt!!

Har någon något tips så ja tack, jag tar emot! För denna spyr jag på nu!!!

Du är för alltid i mitt hjärta, min tanke och i min själ.

Älskar dig för evigt J <3

Drömde att jag var med exet i ett rum, jag gav efter för att få vara i hans närhet, trots att jag hade min pojkvän. Vi rörde inte varandra, men han ville ha mig där, ville ha mig, jag var hans kvinna. Jag satt naken under täcket och kände mig oehört osäker, rädd, men var tvungen till att utforska detta. Det var som om vi smög för hans familj för hans mamma och ena syster kommer in och blir  chockade och förvånade att jag är där. De är glada på ett sätt, lättade, det är ¨åter balans typ, det är de här två som ska vara tillsammans, inget kan skilja dessa åt, det är kärlek. De går ut. Jag och exet talar  ansikte mot ansikte, några centimetrar ifrån varandras läppar. Han pappa kommer in, säger ingenting, men blir/är så ursinnigt arg/ilsken att han när som exploderar. Han har bara mord i blicken och tankarna. Han går ut. Jag är livrädd nu, fasar för min egna säkerhet. Exet lugnar mig säger att han inte kommer att göra något, att jag ska försöka slappna av och somna. Han ska göra mig sällskap med ska kolla något på datorn först. Jag försöker blunda, slappna av där jag ligger naken och blottad under täcket. Det går ej att få någon ro. Jag är misstänksam, så rädd, känner inte tilliten till mitt exet, det är något som inte stämmer. I min känsla så planeras det att ta mitt liv när jag somnat. Hans pappa är den som bestämmer och exet kan inte säga emot, han kan inte rädda mig. Hans ena bror kommer in och han ser lika missnöjd ut som deras far. Han hälsar inte, ser bara tom ut i blicken. De sätter sig vid datorn och exet försöker få mig att somna om och om igen. Det rörde sig också om i drömmen om olika vapen, kniv, gevär. Något om en tupp som exet sköt kallblodigt.

Ett tu tre så ligger jag, exet och min nuvarande i sängen. Hur kom han dit? De försöker prata med varandra. Deras totalt olika personligheter talar för sig själva. Jag fattar ingenting, ligger där med stort obehag och mitt emellan dessa. Känslorna är djupare, starkare, mer förstående för mitt ex, men jag känner inte tillit utan stor osäkerhet. Känslorna för min nuvarande är av godo, han skämtar men är fullt närvarande och redo i givakt under ytan. Känner trygghet, värme, tyr mig mer ditåt. Det är honom jag ska leva med, vill leva med. Men sorgen är så enorm inombords för exet, saknad, fylld med kärlek som inte går att nå.

Vaknar.

Efter att stött på hans ena bror i veckan så har inte jag kunnat kontrollerat mina tankar riktigt. De svävar tillbaka till mötet med hans bror om och om igen, trots att det bara var för några sekunder. Tankarna tar mig även till allt som varit och allt som är nu. Känslorna jag känner idag. Hmm, det är inte fjäderlätt direkt. Det finns mycket sorg kvar. Grät en del igår kväll över det jag aldrig fick, det som var min största dröm, över mitt barn, över exet.

Att jag fortfarande gråter ibland, vad ska jag säga om det. Sorg är den värsta känslan som finns. Det tar lång tid och den kan vara för evigt. Beroende på hur djupt det sitter. Hos mig sitter det djupt.

Känner mig helt fucked up idag och kroppen är som ett massivt betongblock.

Den här veckan har verkligen varit så extremt påfrestande, privat och jobbmässigt.

Nästa vecka kommer bli bättre. Måste ha den inställningen.

Funderar allvarligt på att lägga ner denna blogg, bloggandet överhuvudtaget. Det känns för blottande idag. Rädd att någon jag känner läser. Nu finns det ingen som vet att jag bloggar, men någon kan dra paraleller med händelser och dylikt. Det är nog dags att släppa detta. Det är dock med blandade känslor, då denna blogg är så stor del av mig och jag vet att jag har kunnat gett stöd, kraft och förståelse för/till  andra fantastiska kvinnor i samma/liknande situationer.

Detta är den dystra sidan av mig och mitt djup, på denna blogg. Det är inte hela tiden det känns så här. Det var så förut.. Men jag ser framåt i mitt liv, försöker bygga upp mig mer och mer (det går långsamt men det går). Har fått nya drömmar och framtidsplaner, men jag vågar inte ge dem all kraft och styrka, som jag en gång i tiden gjorde. Då jag gav och satsade allt av hela mitt hjärta och själ. Jag är mer försiktig, avvaktande, observerande idag på det mesta runt omkring mig i mitt liv.

Fifan för att sova illa!!!