Trött och åter trött

IMGP0238klarlitenliten

Nu är jag så slut att jag knappt vet vad jag gör. Är väl värmen, visst det åskade och regnade förut, men det är ju nästan lika kvavt igen tyvärr. Känns som att jag bara vill sova hela tiden, liksom orka. Ska nog lägga mig väldigt tidigt ikväll, min hjärna vill inte riktigt fungera.

 

En idé

Jag

Man kan se på ögonen att jag va drogad och trött när jag tog bilden. Men det var ändå nåt år efter att alla tunga mediciner hade tagits bort, men ändå ser jag så drogad ut, enligt mig i alla fall. Kanske borde jag lära mig av fotomodellerna att spärra upp ögonen? Hörde det på Top Model någon gång har jag för mig, eller så sa någon modell jag fotade en gång det, minns inte riktigt.

Jag försökte mig på något slags konstnärligt konstverk, vet inte om jag lyckades, men förutom ögonen på bilden är jag sjukt nöjd med den! Jag tycker att jag enbart blir bra på kort när jag själv tar dem, antagligen för att jag har kontrollen själv då.

Skulle någon gång vilja ha en MUA (makeup artist) och hårstylist och sen ta mängder med konstnärliga egobilder på mig själv. Men vet inte riktigt hur jag ska få tag i en eller två seriösa och sen måste jag ju ha ett uppslag på hur jag vill att bilderna ska se ut. Vad jag ska göra med dem vet jag redan, en fotoutställning, har jag klarat det förut lär jag klara det nu med!

Få panik av sjukhus

IMGP2773klarliten

Sånt ger mig ångest, att läsa om psyk och verkligheten på sjukhus även fast det varit mitt liv så många år. Fast numera är jag mer ute än inlagd eller vad man ska säga, men så var det inte för några år sedan.

När jag var yngre fick jag (som jag inte visste var ångest då), panik och gråtattacker så fort jag kom på ett sjukhus och skulle träffa en läkare. Jag föddes svårt sjuk som barn, kan vara därför jag kände denna enorma ångest när jag kom dit. Kan vara alla nålstick jag blivit utsatt för. Stacks 36ggr (om jag minns rätt) inför en handoperation jag gjorde när jag var 12 år en gång. Pappa försökte få dem att söva mig med mask, men personalen på operation påstod att det inte gick. Om det är sant eller inte vet jag helt ärligt inte.

Jag fick panik av sjukhus, men ville samtidigt bara veta mer om allt som hade framförallt blodsjukdomar och handoperationer att göra. Jag var inte rädd för blod, men dock livrädd för skelett. Jag minns ett pussel på lekterapin jag gick på när jag var liten, det fanns ett pussel där man kunde ”se” alla kroppens lager och tillslut kom man ner till skelettet jag blev livrädd av det. Kunde knappt kolla åt den hyllan ens.

Jag tror att dt är svårt att födas som ett svårt sjukt barn och sen bli frisk, eller i alla fall symtom och medicinfri och då bara släppa allt som har med sjukhus att göra. För mig var det väldigt svårt i alla fall, men det hänger nog också ihop med min asperger misstänker jag. Min blodsjukdom blev mitt specialintresse på högstadiet, ja kanske var det redan det på mellanstadiet också. Jag beställde hem journaler från min sjukdomstid och lusläste allt som gick att läsa om sjukdomen, samt om mina händer. Det var så jag kom på att det jag hade med händerna kallades dysmeli.

 

Shoppingbegäret

 

Hej på er!
Vet egentligen inte vad jag ska skriva, kommer inte kunna få ur mg så mycket smart just nu känns det som. Dagarna går väl egentligen mest ut på att jag tittar på kläder på olika sajter och bara dör över allt fint jag vill ha. Men håller desperat i pengarna för att inte falla dig för frestelsen tusen gånger om. Men måste faktiskt säga att just det att stå emot onödig shopping just nu går tydligen väldigt bra!

 

13987585174802355981399963896139177505

 

Kaoset är ständigt

 

Har varit så jäkla trött idag, sådär så att man knappt har vetat vart jag ska ta vägen. Det har varit rent olidligt helt ärligt. Men försöker sitta upp och få i mig alla mål mat eftersom att det är väldigt viktigt nu, samt dricka ordentligt. Men annars ligger jag mest bara i sängen.

Känns verkligen som att jag har förstört allt! Kan inte komma ifrån det, jag har så jäkla dåligt samvete att jag bara vill gråta. Men vad hjälper det egentligen? Skadan är redan gjord och jag får bara acceptera läget helt enkelt. Jag menar man kan ju inte backa tiden direkt.

Idag har jag i alla fall hjälpt, eller ja försökt hjälpa mamma och hennes sambo att packa, men orkade bara vara uppe i typ fem minuter. Men min moster var här också som tur är och hjälpte till. Så de behövde inte riktigt min hjälp heller, vi hade bara sprungit på varandra.

IMGP5246klarliten

 

Skita i alla tvång

IMGP2728klarliten

Då har man vaknat och sitter och väntar med spänning på när mamma och hennes sambo ska vakna så att man kan ta och äta frukost.

När jag vaknade kändes inte allt lika hopplöst som igår, men de känslorna börjar tyvärr komma igen. Jag önskar att jag kunde vara bestämd i min vilja, men det verkar jag tydligen inte kunna vara, ena sekunden det, andra det. Men som en väldigt nära vän sa igår,

Det kanske är dags att börja tänka på alla andra runtomkring” (nåt i den stilen sa hon) jag tror det är så just nu. Jag måste verkligen börja tänka på alla andra nu för att inte gå under. Det är svårt att inse, jag trodde jag hade kommit till den punkten för länge sen då jag bara tänkte på att jag måste överleva allt för min egen skull! Men ibland måste man nog gå tillbaka några steg för att sedan komma framåt igen.

Allt känns liksom som ångest nu, men antagligen är det mycket fysiska symtom också just nu. Jag tror att det helt enkelt är min kropp som säger ifrån, att den inte orkar hur mycket som helst. Och jag måste verkligen börja lyssna på det nu och skita i alla tvångstankar.

 

Osorterade tankar på kvällen

IMGP1231klarannanfarg IMGP1231klarannanfargsunspotsiten

Försöker bara andas och vara sådär klok som man alltid borde vara. Har väldigt ofta fått höra:
Ja du verkar ju väldigt vettig och rådig” precis som att det har förväntat världens mest utflippade person liksom. Visst min hjärna kan vara det ibland, men jag visar det sällan utåt. Det är mer i mig själv det blir ett sådant gapande och skrikande om vad som är rätt och fel hela tiden.

Det är inte alltid jag klarar det tyvärr, men folk ska veta ur mycket jag kämpar hela tiden mot det här!

Men utåt är jag en väldigt lugn person faktiskt. Hetsar sällan upp mig över saker som händer, eller jo, men liksom allvarliga saker kan jag nog ta lite för lätt på ibland, eller så kommer reaktionen senare.

 

 

My heart is my life

 

Är så jävla trött just nu, känns som att det inte finns något som helst sammanhängande i min hjärna just. Alla resonemang slutar jätte konstigt och jag har väldigt mycket ångest nästan hela tiden känns det som, plus mängder med tankar jag verkligen inte vill ha! Vill bara skrika åt dem och få dem att försvinna, helst av allt så tankarna sönder och samman också, för de är inte funktionella i mitt liv!

Men sover hos mamma inatt i alla fall, vilket är väldigt skönt då slipper jag vara ensam med alla jävla tankar som försöker första mitt liv.

kiwi_life_2_by_dimalim-d46fn2i

 

Märkliga drömmar

 

Det är tidigt på morgon, eller ja tidigt och tidigt kan ju faktiskt diskuteras. Men för en lördag på sommaren är det ju nästan sjukt tidigt.

Jag har varit frånvarande här ett tag, men nu är jag tillbaka igen, i den mån jag orkar vill säga.

Har vaknat hela natten av sjukt märkliga drömmar som jag inte förstår. Inte så läskiga egentligen utan bara väldigt röriga och underliga.

IMGP5015klarliten IMGP5016klaliten

 

Måste våga bli snäll mot mig själv igen

Orange art

Jag är tom på ord, men ändå så full av dem! Jag vet inte vad jag ska skriva men samtidigt vill jag skriva allting som ploppar upp i huvudet. Men får absolut ingen ordning på mina tankar just nu. Ena sekunden känns allt bara fel och hemskt och andra svävar jag på små rosa fluffiga moln och älskar livet! Nu är typ varannan minut helt olika rent känslomässigt. Men som tur är ska jag ju börja med min medicin igen, men på en rätt låg maxdos, håll tummarna för mig att det kommer gå bra dne här gången och att jag slipper alla jobbiga biverkningar.

Jag saknar något, men vet inte vad det är! Jag vet bara att jag saknar som in i helvete!

Hade ett väldigt bra samtal med en av mina teaterledare idag, vi pratade om mitt liv och om vad som triggat igång allt och jag tror jag vet mer om mig själv nu efter en timmes samtal än vad jag har vetat om mig själv på hela min livstid. Jag börjar se saker klarare nu, jag ser orsaker till mina beteende plus att jag förstår varför jag har så sjukt svårt att bryta dem. Men det är inte någon ursäkt till att fortsätta med det här beteendet, snarare tvärtom! Första steget måste ju vara att få upp ögonen och se vad som kan ha orsakat allts början! Och jag tror jag har svaret nu, nu gäller det bara att börja arbeta med det på riktigt. Och framförallt att våga, våga fatta rätt beslut och våga se mina styrkor. Visst jag ser dem nu också, men jag måste våga lita på mig själv och mina styrkor och kämpa på för att låta det bra ta över och inte allt dåligt.

Sen som hon påpekade att på grund av mina diagnoser (asperger och bipolär typ 2) gör det ju svårare för mig att bryta allt. Men jag vet att jag måste bryta allt. Annars kommer varken min själ eller kropp att orka livet ut! Det är den bittra sanningen, jag måste lära mig att bli snäll mot mig själv igen!

Här återigen!

Hejsan!

Jag heter Amanda och är 26 år, jag har precis skaffat den här bloggen. Men sanningen är att jag har haft en blogg här tidigare, fast när jag var typ 18 år eller några år yngre, minns inte riktigt!
Jag bestämde mig för att testa blogga här igen efter att min vän Erica har återupplivat sin gamla blogg igen!

Tänkte först designa den lite innan jag skriver mer!

Above the sky