Bilkörning, det är min grej!

Skulle till och med vilja påstå att jag är att likna vid en ung och hungrig Schumacher. Skoningslös på pedalen, men med en mjuk smekande känlsa över vägen. Lite som ett vattenfalls mäktiga framfart, som sedan går över till små pårlande bäckar.
Att se mig köra bil är en upplevelse bara i sig. Blicken fokuserad och spänd. Den ena handen med ett kraftig tag om ratten och andra på växelspaken.

Så kommer vi till det där med tankning, och likaså punkten där drömscenariet ovan splittras i miljoner bitar.
Jag kan bara inte tanka. Jag vet inte vad det är som skrämmer mig och får hela proceduren att bli så traumatisk. Bara att svänga in på en bensinmack får mina olustkänslor att dansa Jenka i mitt blodomlopp.
Och idag, dagen då jag pga min sjukdom mår som allra sämst, ska jag självklart ge mig på detta vidriga uppdrag.
In på macken, två hysteriska varv runt tapparna då jag inte hade den blekaste aning om vart på bilen tanklocket satt.

Så tillslut hittar jag rätt. Galen och halvt lamslagen av panik flyger jag ur bilen och emot kortterminalen. Som ett mantra rablar jag högt de fyra siffrorna. Detta får bara inte bli fel !
I med kortet, slå koden….Rycka bensinslangen som jag med skakiga händer lyckas placera rätt. Lyssnar till ljudet av benisinen som forsar ut, likt en hord med vildhästar.
PANG! Nej, det var inte stationen som small i luften, vilket var min första tanke. Tanken var full och proceduren över.

Bara att hoppa in i bilen, vrida om nyckeln och åka vidare….om det inte vore så att jag på ett ofattbart sätt lyckats haka fast bensinslangen i bildörren, vilket man snällt uttryckt kan säga ” fångade en viss uppmärksamhet ” bland de andra på stationen.

Finner inte mycket mer att säga än att det går bra nu!