Året var 2002.

Solen sken över soltörstande turister på en strand på Korfu. (otippat)
I sådana här lägen vet man hur otroligt viktigt det är med vätska. Har man dessutom lågt blodtryck och en fantastisk fallenhet för att svimma är man än mer mån om att dricka. Vilket jag gjorde…i mitt tycke.

Dagen gick och på eftermiddagen var det dags att gå tillbaka till hotellet. Vi stannade snabbt till vid ett snabbköp för att inhandla lite mer vatten och frukt. Redan vid ingången såg vi kön ringla sig lång, varpå jag satte mig på en pall och D plockade åt sig varorna och ställde sig i kön.

Sittandes där på pallen kände jag en konstig känsla av illamånde.
Den märkliga känslan eskalerade snabbt till panikst illamående och yrsel. Sikten blev suddig och alla ljud omkring mig försvann som i en dimma av bomull. Jag tittade emot D men såg bara en suddig blandning av färger. Det sista jag hinner tänka, innan ljuset släcks fullkomligt är:
” Oj vad jag är varm. Men titta, här står ju en frysbox med glass. Jag stoppar ner huvudet.Jag stoppar ner huvudet.Jag stoppar ner huvudet. ”

Efter det är allt svart.
Det första minnet jag har är hur 5 personer står lutade över mig, en av dem häller iskallt vatten över mitt huvud och ropar oavbrutet:
- Whats your name. Can You tell us your name ?! Min blick är oförmögen att fokusera och det enda jag uppfattar är det iskalla vattnet som rinner över min hud och händer som klappar i luften.
Jag försöker forma mitt namn, men läpparna är bortdomnade.
Min mun värker. Känner försiktigt med tungan och upptäcker att tänderna sitter löst. En varm västka strömmar ner i min hals. Jag gissar att det är blod. Någon smak känner jag inte.

En bil svänger in och tumultet är totalt.
Nyfikna människor trängs för att få en bit av kalaset. Jag lyfts upp av en enorm man. Han bär mig till den väntande bilen. Hela tiden pendlar jag mellan vaket tillstånd och medvetslöshet. D följer chockad efter och bilen far iväg med ett ryck.

Sjukhuset är litet och ser mer ut som en ombyggd lägenhet i ett hotell.
Rummet är vitt och doftar friskt av rengöringsmedel.
I min arm har dem fäst ett dropp vars stramande väckte mig ur min koma.
En läkare kommer in, presenterar sig som Nikos och förklarar vad som hänt. Jag har svimmat pga uttorkning och näringsbrist. Sittandes på pallen föll jag, utan att ta emot mig, med ansiktet ner i stengolvet. 
Mina tänder har gått rakt igenom läppen och lämpat ett öppet spår. 
”- De främre tänderna är lösa, med med lite tur sätter dem sig igen.” Upplyser Nikos, samtidigt som han räcker mig en spegel.

Jag tar emot den med en skakig hand och riktar den emot mitt ansikte.
Förödelsen är ett faktum. Mina läppar och min mun är en enda blodig röra. Försiktift lyfter jag på överläppen och upptäcker att mina framtänder inte bara lutar, utan även ger ifrån sig ett svagt gurglande ljud.
Ber till gud att jag inte ska komma ur det här som en tandlös stackare.

Men tänderna satte sig. Nikos lappade ihop mig och på 3 dagar var jag tillbaka på en hyfsat normal nivå. 

Kvar finns nu ett ärr som varje sommar påminner mig om att dricka 3 gånger så mycket som man själv tror är tillräckligt.