Jag ber att få lämna över ordet
…till min älskade kusin Arvid.
Hans ord – Hans tankar – Hans…….snö
Jag minns snö från min ungdom.
Kom ihåg hur man förväntansfull glodde ut genom fönstret. Hur man studsade runt mamma som en loppa. Fort ner i källaren och gräva fram Snowracern som alltid låg längst in i hörnet, under gästsängen. På med den vadderade helkroppsstrumpan, stickade vantar och en mössa som slutade någon centimeter över näsborren så man hade sikt likt en full mullvad.
Backen full med ungar. Ångan från munnen bevis på liv. Ingen visade någon som helst hänsyn, såg man inte upp kunde dom komma från höger, överljudshastighet, och klippa dig runt knäskålarna så du for som en skogsslända genom luften.
Snowracern hade två styrverktyg. En ratt och en broms. Båda helt värdelösa. Du snurrade på ratten och drog i bromsen men inget kunde hindra den spikraka färden mot lyktstolpen i slutet av backen.
Kom och tänka på detta när jag stod och vänta på den inställda spårvagnen i morse. Hur mycket jag älskade snö…..förr i tiden.
• ? •
