P.S. Kollade på att flytta alla inlägg från i höstas till den gamla bloggen, men det är helt enkelt omöjligt jobbigt att göra det tyvärr. De olika bloggarna använder nämligen lite olika teknik, så det går inte att kopiera inläggen och rakt av publicera dem, utan man skulle manuellt vara tvungen att lägga in varje länk, bild och video i varje inlägg. Har skrivit ca 100 inlägg sedan jag flyttade bloggen hit i höstas, så både ni och jag får helt enkelt stå ut med att min höst i Berlin ligger på ett annat ställe…

Om ni förresten lyckats missa en av de roligaste minimala hemsidorna som finns så råder jag er att kolla in Svenpanelen här. ”It´s all about gute laune, maaan”.

Råkade flippa på tv:n precis när Kindergarten Cop började i går (är hemma hos min bror i Åbo), vilket jag såg som ett tecken på att jag ska se om den. Och herrigud vad roligt det var. Det är helt fantastiskt hur usla men ändå roliga filmerna var på den tiden (den är från 1990). Själva premissen är löjlig (Schwarzenegger är en undercover polis som tar ett jobb som dagislärare för att hitta en droghandlare) och de flesta karaktärerna är totalt over the top (inkl. biroller som rektorns hjälpreda med överdimensionerade glasögon och för stor tantklänning). Situationerna de hamnar i är osannolika och dialogen skrattretande. Men att se filmen genom det nostalgiska och ironiska filter som nästan tjugo år och en jävla utveckling av smaken ger, är faktiskt ett nöje. Det är så ostigt och crap att man bara måste njuta för fulla muggar (vad är det för uttryck egentligen?).

Och det hela blir bara ännu roligare av att huvudrollen görs av The Guvernator, ledaren för världens femte största ekonomi. Snälla, snälla lagstiftare i USA, kan ni inte ändra på lagen så att Arnold kan bli president trots att han är född i Österrike? Jag vill leva i en värld där han är ledare och på riktigt säger saker som han gjorde i egenskap av president i Simpsonlångfilmen (”I was elected to lead, not to read”). Det skulle vara lika roligt som det varit nu när Bush varit president. Började kolla på Bill Mahers dokumentär Religolous i går (mer om den senare) och där fanns ett kort klipp där Bush sade: ”I believe God wants people to be free. And that´s part of my foreign policy”. Så sjukt roligt alltså. Obama är inte alls lika humor ju, han är alldeles för smart och vettig. Inte för att jag tror Arnold är dum, tvärtom, men vad han än säger är han komisk (lyssna bara när han säger hurt eller bird). Det är faktiskt jätteroligt.

Har på något jävla vänster lyckats missa att läsa journalisten Johan Hiltons bok No Tears for Queers trots att den kom ut redan 2005 och behandlar ett ämne jag tycker är intressant och viktigt, nämligen hatbrott mot bögar. Nu har jag i a f köpt och läst den och är mäkta imponerad, Hilton skriver så otroligt bra. Han tar upp tre olika fall av bögar som blivit mördade p.g.a. sin sexualitet och använder dem som språngbräda för en diskussion kring manlighet, klass och förtryck. Väldigt läsvärt! 

En liten kul detalj som inte egentligen har med temat att göra: i boken intervjuas en tjej som bor i Katrineholm och ogillar den inskränkta attityden som råder där. När Hilton frågar henne vilken stad hon skulle vilja bo i, om hon fick välja helt fritt svarar hon: Säffle. Säffle! Ja, horisonten ser olika ut för oss alla.

Har precis blivit intervjuad av Mats Almegård, som gör radioprogrammet Ström på P2. De håller på med ett specialprogram om Björk och jag var med och snackade om hennes skådisprestation i Dancer in the Dark (fan vad jobbigt att se den igen förresten, minnet av mina hulkningar från första gången jag såg den på bio sitter fortfarande i min kropp). Meddelar här på bloggen när datum för sändningen är satt. Intervjun gick väldigt bra och vi kom också in på Berlin Calling (se mitt tidigare inlägg om filmen här), där det också är en musiker som skådespelar och har skrivit musiken. Och så snackade vi förstås om technokulturen i allmänhet, Mats har varit i Berlin och upplevt atmosfären där. Så jävla kul att snacka med en likasinnad i ett slags professionell situation, vid sådana tillfällen brukar mina tankebanor och känslor struktureras på ett sätt som gör att jag formulerar mina åsikter exakt och konsist. Ett bra sätt att inleda denna semiarbetsdag! Nu gäller det bara att få iväg de där mejlen och fixa allt det där andra som legat nere sedan julen…

Kollade äntligen på kultförklarade dokumentären Grey Gardens igår. Vår kompis Vinca har kittat upp något sinnessjukt mycket i sin renoverade vindsvåning, så vi var åtta pers som låg på bean bags och madrasser och åtnjöt projektor och surround sound. Fan vad gött. Anyway, tillbaka till dokumentären. Den är gjord av brorsorna Albert och David Maysles (som bl.a. gjort Rolling Stones-dokumentären Gimme Shelter) och handlar om Big Edith Beale och Little Edith Beale, två extremt galna kvinnor (mamma och dotter) som bor i ett förfallet 28-rumshus i East Hampton. Eftersom de var moster och kusin till Jackie Bouvier/Kennedy/Onassis blev det stor uppmärksamhet när hälsovårds- myndigheterna hotade att vräka dem och deras katter på grund av att det var så snuskigt i huset. Jackie fick sin dåvarande man, den grekiska skeppsredaren Aristoteles Onassis, att betala för storstädningen som bl.a. innebar att en städfirma bar bort 1000 sopsäckar från huset!!! Som en bisats kan tilläggas att jag i en av min brorsas yachtmagasin har sett bilder från baren i en av Aristoteles lyxbåtar där skinnet i barstolarna var det dyraste som går att få tag på: valförhud.

Nåja, dokumentären skildrar det extremt manipulativa förhållandet mellan mamman och dottern och misären de lever i. Little Edith misslyckades med det som mamman klarat av, nämligen gifta sig rikt, och hade en kort karriär som modell i NY innan morsan tvingade henne att flytta till Grey Gardens och ta hand om henne. Den bisarra bitterhet som fanns i deras relation är inte av denna värld. Sök upp den och se den! Det finns hur många artiklar som helst om dem och Little Ediths status som modeikon, men det är bättre att ni ser filmen först och börjar googla sen. Här är i alla fall en från SvD.

Sedan dess har jag knappt rört mig utanför vår lilla bubbla i Hornstull. Det är fyra kompisar till mig som bor i samma trappuppgång (jag med nu under min vistelse i Sthlm) och några kvarter bort bor det ett tiotal till. Så vi har hängt hemma och hållit hov hela helgen, polare har kommit och gått med mat och sällskap. Genom att göra en långpromenad per dag (Årstaviken runt rules!) känner man sig så duktig att man tycker att man legitimerat ett totalt slackande resten av tiden. Najs!

Om du sitter och funderar på vilken biofilm du ska ta med familjen på såhär i mellandagarna, tycker jag du ska välja Baz ”Moulin Rouge” Luhrmanns Australia. Jag greps av en häftig längtan efter att gå på bio med min filmälskande morsa när jag såg den förra veckan. Den passar också bra som dejtfilm. Den är inte lika genialisk och speciell som Moulin Rouge, men som episk juldagsfilm funkar den alldeles underbart. En bitterljuv kärlekshistoria, vackra skådespelare (Jackmans kropp gör inte direkt ont i ögonen att se på), tydligt onda och goda biroller och helt fantastisk kostym. Allt presenterat som en tre timmar lång reklamsaga för det storslagna australiensiska landskapet (det är mycket stråkar i soundtracket). Och ja, den innehåller minst en scen där de kysser varann i regnet (se bilden) och en scen där de tror att den andra dött tills de möts i dimman. Vad mer kan man begära?

God jul alla kära läsare, vänner och släktingar! Utan er hade jag aldrig klarat det här konstiga, spännande, jobbiga och roliga året. Hoppas att ni alla får en lugn och skön jul fylld med kärlek och omtanke. Själv firar jag ute på lande med pappa, fastrar och en kusin med familj. Saknar brorsan med familj (som firar med svärföräldrar) och kära mamma enormt. Ta vara på era närmaste.

Det perfekta paret Kristian Luuk och Catharina Berg gifte sig för några helger sedan. Grattis till dem, de är båda koola och roliga och verkar passa så bra ihop! Med anledning av giftermålet citerade Expressen ur en intervju som Berg gjort med tidningen Plaza Kvinna. Så här sade hon:

”Det finns inte någon som jag skrattar mer åt än honom. Jag skrattar så mycket åt honom för han är den sjukaste person jag träffat. Och han skrattar så mycket åt mig. Jag känner mig aldrig så jävla snygg och rolig som jag är med honom.”

Citatet ovan är enligt mig själva definitionen av hur det borde kännas att vara tillsammans med någon. Kan man inte få det där så känns det liksom inte värt. Kanske man borde försöka ragga upp någon komiker…