Usch vad ”The Butterfly effect” är bra. Och gripande. Jag känner mig helt emotionell åt alla håll och kanter. Vill mest bara gå och lägga mig och gråta lite och släppa på alla spänningar. Tror jag ska passa på att buhua lite av lycka också, för att jag har tillbringat helgen med att umgås med mina kära vänner och lyssnat på massa bra (och en del mindre bra) musik. Jag talar såklart Way Out West: Regina Spectors söthet och talang – Ola Salo och hans avsmittande preacherglädje – Lalehs äkthet och flummighet – godisremmar i smak sur jordgubb – glada människor – Eryka Badus hår – lika stort som hennes utstrålning… Det enda som var lite bajamaja var ockerpriserna på mat, och att Lilly Allen ställde in. Och killarna i The Pouges vet jag inte riktigt vad de sysslade med. Hur som helst var det en väldigt trevlig festival i det stora hela. Jag återvänder mer än gärna om fortsättning kommer följa.