Idag är dagen då ni kanske kommer få vissa svårigheter i att finna den röda tråden i nedanstående inlägg. Idag är även dagen då jag fyller 25,5, och det är i samband med denna halva födelsedag, som jag nu ska göra ett försök att förklara hur jag känner inför att vara just halv.
Jag är i den där mellanåldern nu. Ni vet när man varken vet ut eller in eller om man är mest vuxen eller mest bebis. För man känner sig både och. Mellanåldern är en förvirrad tid med ett visst antal ihopsamlade vuxenpoäng i bagaget. Dessa vuxenpoäng ligger och skvalpar tillsammans med en hög högst oönskade bebispoäng, vilket således skapar en identitetskris.
Bebispoäng? Vad är det egentligen, undrar ni kanske? Enligt min definition kännetecknas bebispoängen av diverse former av oönskade tankegångar, kombinerat med irriterande beteendestörningar av varierande grad hos den egna personen. Gemensamt för alla bebisar är att personen som är deras förälder, inte älskar sina barn och därför önskar att de hade aborterats i embryostadiet. Låt mig dra några exempel på mina egna bebispoäng: Jag är fortfarande ett osäkert rodnande UFO i vissa sammanhang, och jag tror ännu allt för ofta att jag inte kan klara saker och ting. Dessutom jämför jag mig ständigt med andra människor i min omgivning och sätter dem på pidestal samtidigt som jag känner mina egna fötter sjunka ner i kvicksand. I övrigt vet jag fortfarande inte vad jag vill bli när jag blir stor. Inte heller känns det som jag någonsin kommer att lyckas med konststycket att få ett fast jobb. Dessutom anser jag att mitt liv inte är tillräckligt intressant och innehållsrikt, och att jag inte särskilt bra på någonting alls.
Mina bebispoäng skapar en konflikt mellan hur jag känner mig, och hur jag anser att jag borde känna mig när jag nu har uppnått den akningsvärda åldern 25,5, dvs lite mer vuxen. Lite mer mogen. Lite mer självsäker. Lite mer vis. Och lite mindre ångestfull över framtiden.
Det är lätt att känna sig identitetsförvirrad i den gyllene mellanåldern. För jag är ju vuxen på vissa plan, mina bebispoäng till trots: Jag har ett bra förhållande med en underbar man (som till och med är min fästman). Jag äger min (vår lägenhet) och jag är en seriös myndighetsperson på (mitt tillfälliga) jobb. Dessutom innehar jag ett körkort (även om vi inte behöver prata om att jag faktiskt aldrig kör bil). Mitt högsta vuxenpoäng måste dock vara att jag innerst inne finner mitt liv vara alldeles helt fantastiskt bra. Man skulle till och med kunna säga att jag är lycklig. Det är inte illa att kunna känna så innan fyllda 30 antar jag. Särskilt inte när man är pessimist!
Kanske är det som min käre far säger; att man aldrig känner sig äldre än 25? Bebispoäng kommer säkerligen följa mig under livets gång, och en mogen identitet är förmodligen något som man inte kan skaffa sig.
Well, bebis eller vuxen – det kanske spelar mindre roll trots allt så länge man är glad? Jag säger väl skål och grattis till mig själv och min kluvna personlighet!
