Han nästan dyrkade denna fenomenala uppfinning och tyckte att det var det bästa (och enda) vi behövde till fötterna på vintern.

När jag gick på högstadiet hade alla andra Moonboots eller Snowboots och jag vägrade ta på mej ett par risk-för-mobbing-allvädersstövlar ännu ett år!!! Jag var ju så lycklig att jag lyckats växa ur de gamla o äntligen skulle få köpa nåt nytt…..

Gissa om det blev tjafs om detta hemma!! Hur vågade jag säga nåt negativt om dessa underbara allvädersstövlar??? Jag började nästan tro att det var pappa själv som uppfunnit dem med tanke på hur högt han prisade dem….

Jag sa att jag ville ha snowboots (som faktiskt inte var dyrare än de av mej hatade allvädersstövlarna), de var mkt varmare och framförallt snyggare och t o m moderna.

- NEJ du får inga snowboots! , sa pappa bestämt. Det blir dessa (höll upp ett par hemska bruna allvädersstövlar) eller inget!

- Då skiter jag i stövlar överhuvudtaget!! Jag går i gympadojjor hela vintern istället!!!!!!!!!

- Gör du så! , sa pappa och tänkte säkert i sitt stilla sinne ”hon ger sej nog så fort hon börjar frysa om tårna hehehe”

Jag gick i mina gympadojjor o när det blev mkt snö tog jag vanliga ofordrade gummistövlar (jag kan inte påstå att det var skönt, men envis som man är…..)

Den vintern var en riktig vargavinter o när vi var på Öppet hus när min storebror låg i lumpen var det riktigt kallt och mkt snö. De låg ute i fält så vi var utomhus o traskade i snön o kylan hela dagen (bortsett från när vi åkte nåt militärfordon o kikade in i deras tält). Jag fick fullt av snö i mina gummistövlar o jag frös så jag trodde tårna skulle trilla av!!!

Nu tror ni säkert att jag gick med på att få de där allvädersstövlarna va?? Å nä, jag hade bestämt mej: aldrig mer allvädersstövlar!!!

Pappa insåg att min envishet kunde skada mej (jag höll på att förfrysa tårna den dagen vi var på militärfältet) och han sa när vi åkte hem:

- Du ska få de där förbannade snowbootsen, men då får du banne mej lova att de är lika hållbara som allvädersstövlarna och du får inte gnälla att du ångrar dej o vill ha de fina allvädersstövlarna sen!!!!!!!!!!!!!!

Jag lyckades hålla tillbaks ett triumferande leende (vågade ju inte riskera att han ändrade sej igen….) och kände mej nöjd, mycket nöjd

De där snowbootsen hade jag två eller tre vintrar innan jag växte ur dem o jag lyckades inte ta sönder dem, de såg inte ens minsta lilla slitna ut! Då hade jag dem ändå när jag red oxå! DET var kvalitet det!!!

Behöver jag tala om att jag slapp de förhatliga allvädersstövlarna för alltid efter det…..

Som tonåring hade jag problem med en del finnar på ryggen och det hade syrran minsann bot på!

Hon hade lärt sej att man skulle massera ryggen med havssalt!

Efter hennes misslyckade ansiktsmask, ville hon inte vara offer denna gång, utan det var jag som skulle få den tveksamma äran att få en behandling.

- Jag vet ju hur man gör, så jag kan visa på dej först, använde hon som argument.

Självklart litade jag på storasyrran…. vilket jag kanske inte borde ha gjort…

Havssaltet inhandlades – riktigt grovt och vasst! Sen tog hon en hemmagjord skrubbvante och satte igång med ”skönhetsbehandlingen”

Hon tog en näve av det grova saltet och började brutalt misshandla min stackars rygg. De finnar som fanns trycktes sönder av den omilda behandlingen och du kan ju själv föreställa dej hur det kändes att få grovt salt ingnott i en trasig finne….

Det hjälpte inte att jag skrek i högan sky

- Det här är bra för dej, sa syrran med övertygelse i rösten Vill man bli fin får man lida pin.

Och led det gjorde jag! Efter ca 10 minuters ”behandling” (som kändes som flera timmar lång…), hörde jag ett tyst: 

- Oj..visst ja…., från syrran.

Då kom hon plötsligt på att det inte alls var så de gjort med saltet, de hade ju – naturligtvis – haft vatten med i behandligen på skolan!

Där låg jag med min sönderrivna rygg och var ungefär lika snygg som hon blivit av ansiktsbehandlingen….

Efter det testade vi bara en enda skönhetsbehandling till. Men den berättar jag om en annan dag!

Jag som alltid är så lättväckt annars, sussade vidare (i rummet intill) utan ha en aning om cirkusen som sambon ställt till med i köket. Det som väckte mej ca 15 min senare, var lillgrabbens lilla ljusa stämma som lekte ambulans ”wiowiowio” i köket…jag är ju MER än tacksam att samme lilleman inte hade fått för sej att klättra upp på stolen vid datorn när pappa rest sej – det brukar han annars vara VÄLDIGT snabb att göra. I så fall hade han garanterat träffats av glaslocket i huvudet o då hade jag kanske istället vaknat av riktiga ambulanssirener…..*ryser vid blotta tanken på det*

Hur det gick för datorn? Det kan du läsa här

Sambon brukar få gå ner o säga till dem (det har han gjort snart TVÅ ÅR, ändå fattar de inte….), men han jobbade, så honom hade man ingen nytta av just då.
Själv kan jag inte gå ner eftersom de röker o när dörren öppnas väller det ut en dimma astmaframkallande giftrök.
Vad skulle jag ta mej till???? Jag höll på att gå i bitar av ilska!!!

Banka i golvet!!! Jag kunde ju banka i golvet!!! Sjukt smart idé tyckte jag!!!

Jag började med en tom Pet-flaska som jag slog i golvet så det tjongade, det lät inte tillräckligt, så jag tog en halvfull Pepsi Max istället. Det skulle nog göra susen!!
*bank bank bank bank PPPYYYYYYYYYYYYYYYYS*, sa det……

Lilleman gav upp ett illtjut o jag tittade upp från mitt ihärdiga bankande o såg honom stå o bli duschad i Pepsi… det hade gått ett hål i flaskan .

*Torka, torka, torka, tvätta, torka ännu mer å så tvätta mej o grabben*.

Jag hoppades att jag skulle städa bort ilskan, men jag blev bara mer sur ju längre jag höll på – och de där nere spelade minst lika högt som innan!
Jag såg mej mordiskt omkring i köket efter ett nytt ”vapen” att banka med. Blicken föll på en pall som mitt ex gjort till mej för att jag ska komma upp lagom högt när jag lagar mat, så jag kan röra i grytor etc (för att minimera onödig värk i axlarna.)

Jag fick offra min älskade matlagnings-pall , men det blev i alla fall tyst där nere till slut….

När vi slappat färdigt i hytten var det dags att klä om sej för middagen.

Ombytta och uppiffade begav vi oss till restaurangen där vi bokat bord och blev väl omhändertagna direkt och placerade vid vårt bord – som naturligtvis låg precis intill köket, så varje gång svängdörren flög upp, var jag rädd att sambon skulle få den i ryggen….

Vi fick menyerna, men väl förberedd som jag var, hade jag redan printat ut menyn och suttit o studerat den noga i hytten. Annars kunde vi suttit där en och en halvtimme innan jag ens kunnat bestämma vad jag ville äta….

Sambon beställde en Entrecôte (200g) med rödvinssky och friterade lökringar, själv valde jag fortfarande mellan det och Helstekt fläskfilé 150/250g med chipotlechilismaksatt (?????) bearnaisesås och kräftstjärtar.

Det tog bara nån minut (faktiskt!! ) för mej att slutligen bestämma mej för det sistnämnda. Då kunde jag ju testa vilket av mitt o sambons som var godast så jag visste vad jag ville ha på hemresan sen

Eftersom 250g’s portionen bara var 18,50 kr dyrare ä 150g kan ni säkert lista ut vilken jag valde (en ledtråd: jag är smålänning )

Kyparen (heter det väl??) tog upp sambons beställning och kom sedan till mej. Jag skulle naturligtvis krångla till det eftersom jag inte gillar bearnaisesås, så jag bad att få rödvinssky – vilket gick jättebra – sa han, men jag undrar vad han tänkte *S*, (För att göra det extra besvärligt, bad vi att få potatisgratäng istället för pommes båda två.)

- Bra, då tar jag den på 250g, sa jag med ett brett leende.

Han tittade på mej lite förundrat o tänkte nog att han hört fel

- Den lilla ville ni ha eller?

- Nej den STORA, 250g sa jag och log ännu bredare

Med tanke på hur han såg ut då () antar jag att jag är det enda fruntimret någonsin som beställt den stora portionen *asg*. När sedan sambon kläckte ur sej:

- Glöm inte säga till att den ska vara väl genomstekt (varpå jag försökte sparka till honom under bordet, men missade o sparkade till bordet så det small istället…), blev kyparn rätt full i skratt.

- Tack det är bra så, sa jag och log lite generat

När han sedan serverade oss maten, förstod både jag och sambon varför han sett så chockad ut när jag beställt min portion…. Det låg ju typ en halv gris på min tallrik!!

Vi började fnittra lite men försökte se lite lagom värdsvana och ut och jag försökte se ut som om jag självklart både vetat och menat att jag skulle få en sån stor portion… Sambon satte direkt igång med att äta och jag skulle just börja göra det samma, när jag kom på:

- Barnen! Vi har ju glömt hämta deras mat från buffébordet!! (Barnmenyn bestod av buffé specialanpassat för dem o det var toppen!!)

Vilka fantastiska föräldrar vi är va … Att store grabben inte protesterat var inte så konstigt – han protesterade snarare när vi skulle hämta maten, men lillkillen pep till likt en hungrig fågelunge när han såg våra smaskiga portioner….

Jag slet mej från min halva gris och tog store grabben med mej och gick iväg så han kunde välja sin mat själv. Det slutade med att jag trugade på honom minihamburgare, för annars hade han bara ätit pommes o ketchup för sina 55:-…

Lilleman som alltid varit – och fortfarande är – ett riktigt matvrak, la jag upp både lasagne och kokt lax till – hans 18,50 kr’s portion skulle åtminstone bli värd sitt pris tänkte jag. Dessutom lite lagom lätt tuggat för honom tyckte jag

Vi kom tillbaks till bordet och började äta….

Fortsättning följer….

(Tills dess kan du som vill, passa på att läsa ikapp del 1, 2, 3, 4 och 5 av detta lilla äventyr)

Ett gång när vi skulle ”hem” till Småland för att fira jul, fastnade hissen på väg ner till T-banan… Eller rättare sagt: dörrarna till hissen fastnade och gick inte att få upp! Det gick inte heller att åka upp igen med hissen. Den stod bra där den stod tyckte den tydligen .

Vi larmade och en vänlig själ sprang direkt till spärrvakten och sa till. Folk kom och försökte hjälpa oss bända upp dörren – vilket naturligtvis inte gick. Den satt som berget (det är ”gliddörrar” på den hissen) och vad vi än tryckte på inne i hissen, stod den lika stilla och dörrarna ryckte som bäst till lite försiktigt.

Tiden rann iväg och vi blev rätt stressade över vårt tåg som vi visste inte tänkte vänta på oss på centralen. Vi började ställa in oss på att få fira jul i en piss-stinkande T-banehiss, när ytterligare en vänlig själ kom och tryckte på knappen på utsidan på hissen… VIPS så öppnades dörrarna….. Alltså hade ingen tryckt där innan, trots att vi bett den första som kom att göra det….

Nåja, vi hade fortfarande chans att hinna med tåget, så vi tog barnvagnen (store grabben var lite drygt ett år då) och våra resväskor (eftersom det var jul hade vi en stor extra väska bara med julklappar till alla syskonbarn mm ”hemma” i Småland) och rusade iväg så snabbt det nu gick med all packning. Efter ca 20 min inne i den stinkande hissen var det en befrielse att komma ut i friska (eller… njae, kanske inte så frisk, men mindre unkna) luften igen!!

Just då vi skulle passera spärren i T-banan, kom spärrvakten krypandes ur sin bur, sakta masandes och jag blängde surt på honom:

- Är du på väg att släppa ut dem som sitter fast i hissen nu??, fräste jag

Han blängde lite halvt ointresserat på mej och svarade med ett släpigt:

- Ööööh… jaaa??

- Då kan du glömma det. Det var nämligen VI som satt fast där och nu har vi redan fått hjälp ut av några andra – vi har larmat i ca 20 minuter redan!!!, spottade jag ilsket ur mej. och fortsatte kämpa med all packning genom spärren.

Eftersom vi inte hade lust att riskera fastna i ytterligare en hiss, fick vi ta ner allt via trapporna till spåret istället. Sambon sprang och bar på resväska efter resväska och sen tog han ner barnvagnen på spåren i trappan som är avsedda för det. Stackarn vad han slet!! (Så är det när man bor tillsammans med en med fibromyalgi – då får man bära själv! Tack o lov så har han aldrig klagat. I och för sej visste han vad han gav sej in på redan när vi flyttade ihop, men ändå.

 ”Älskar man någon så är det inte jobbigt att leva med den personen – no matter what” svarade han mej när jag nu precis  i skrivande stund frågade honom om det inte är jobbigt att leva med mej och min värk. Vilken drömprins va )

Åter till julresan: vi kom med tunnelbanan och den höll – tack och lov – tidtabellen.

Det var planerat att vi skulle köpa mat på centralen och ta med oss, men det fanns ingen tid till det, utan vi fick kliva på tåget  hungriga utan resekost. Där försvann drömmarna om pizza-slice från Pizza Hut för min del och Plus-meny från Mc-donalds för sambons del…. Nåja, Sj sålde mackor på tåget och det var bättre än inget och det viktigaste var ju trots allt  att vi faktiskt hann med tåget med drygt 5 minuters marginal – trots allt stul med hissen! Så vi fick fira jul tillsammans med min mamma, mina syskon med familjer, min svägerskas syskom m fam och hennes föräldrar och mormor. Det var betydligt trevligare än att fira jul ensamma i en piss-stinkande T-bane-hiss – TACK du vänliga själ som släppte ut oss i friheten igen!!!!!!!!!!

(Och en spark i skrevet på den surmulna spärrvakt som väntade 20 min innan han orkade lyfta sin feta röv från stolen för att masa sej ut till oss )

En ansiktsmask som skulle vara extra bra, var en gjord på honung och jäst  (minns inte om det var fler saker i). Syrran rörde förväntansfullt ihop sörjan och jag fick den stora äran att kleta ner hennes ansikte (eller ”lägga masken” som hon uttryckte det) - nu skulle hon blir fin minsann!!

När hon legat med masken en liten stund, tyckte hon det började klia och svida. Men ska man bli fin får man ju lida pin! Så hon stod tappert ut med obehaget.

När det var dags att tvätta av masken, fick hon en chock – och jag ett gott skratt!!! …. Så hon såg ut!!!!

Hon var alldeles rödflammig och svullen i ansiktet och personligen tyckte jag att hon såg bättre ut före ”skönhetsbehandlingen” än efter…..

Det var första och enda gången hon testade den masken. Vet inte om hon vågat sej på nån annan hemmagjord sörja efter detta (tror knappast det), men den ansiktsmasken glömmer vi aldrig…

- Lukas-kukas!

Syrran – som var helt säker på att hon hört fel – frågade vad han sagt.

- Lukas-kukas!, upprepade sonen med samma självklarhet som om han sagt ”katt-hatt”

- Så får du ju inte säga!!

- Varför då? Det rimmar ju! Lu-kas – ku-kas, hör du inte det??, sa han lite högre och med varje stavelse extra tydligt uttalat för att understryka att det verkligen var sant att det rimmade.

- In i bilen omdedel bums!!! Röt hon

Syrran jagade snabbt in sonen bilen o körde hem. (Hon ville inte riskera att den stackars klasskompisen med namnet Lukas -eller nån annan heller för den delen - skulle höra rimmet om honom ) Väl hemma frågade hon:

- Vet du egentligen vad det där ordet betyder som du säger att rimmar på Lukas??

- Betyder?? Näeee, det är ju bara ett rimord jueee!

- Det är ett mycket fult ord för snoppen!!

Sonen spärrade förskräckt upp ögonen , svalde hårt och sa med darrande röst:

- Du mamma… jag ska aldrig mer säga Lukas-…. (en stund tystnad)… eh, det där äckliga ordet du vet!

Syrran drog en lättnandens suck och kände att faran var över – för denna gången! Tills grabben hör nåt nytt rim-ord han inte vet vad betyder….

(Hon hoppas i sitt stilla sinne att det aldrig någonsin börjar en flicka i klassen som heter Britta….)

Första gången vi var ute och handlade med vår rätt nyfödde son (den förste), kom vi hem, upp med hissen kånkandes på bilbarnstol och en massa matkassar. Jag gick först in och sambon – som satt ner både bilbarnstol och matkassar när han skulle låsa upp dörren - började plocka ihop sakerna igen. Sen klev han in i lägenheten och stängde dörren efter sej.

Jag tittade förvånat på honom:

- Öööhhh du glömde möjligtvis inte nåt va??

Han kollade det han hade i händerna, räknade kassarna och svarade:

- Nää, jag hade bara 4 kassar. Jag har alla här, se!

Då bad jag honom öppna dörren till trapphuset igen. Han fortsatte envisas med att han inte glömt nån kasse där ute.

- ÖPPNA DÖRREN, sa jag lite skarpare, varpå han gjorde så (för husfridens skull, antar jag, för han hade ju ”rätt”….)

Den minen han fick när han såg vår lille bebis sitta där ute i sin bilstol, helt övergiven, var obetalbar… A kodac moment!!!

Det är nu ca 6,5 år sedan det hände, men jag låter honom aldrig glömma att han lämnade kvar sin förstfödde son i trapphuset utan att reagera när jag påpekade att han glömt nåt. Maten hade han koll på, men inte grabben….

Läste i Metro att han dock inte var värst… följ nedanstående länk så förstår du vad jag menar…..

Flög iväg- glömde sonen på marken  (metro.se) 

- Hjälp, jag har kört på nån!!!!!!!! , tänkte jag förskräckt. Men såg ingen i backspegeln. Då blev jag rädd att det låg ett barn under bilen… med darriga ben gick jag ut för att kolla, Syrran kom samtidigt tillbaks och undrade vad jag sysslade med. Hon såg hur chockad jag såg ut, men hon fattade absolut inget.

Jag berättade vad som hänt o hon gav till ett skri:

- Miiin maaaaat, skrek hon

Jag stod som ett frågetecken, kikade under bilen och konstaterade att där varken låg nåt barn eller nån pensionär, bara en tillplattad plastkasse Med en lättnadens suck reste jag mej upp och såg syrrans högröda ilskna ansikte med en blick som kunde döda.

- JAG SA JU ATT JAG STÄLLER KASSEN DÄR, fräste hon

Jag fattade nada, hade inte hört nåt om nån kasse. Hon visade upp sin matkasse och när jag såg innehållet i den, vek jag mej dubbel och skrattade så jag tjöt. Tårarna sprutade o syrran blev förstås ännu surare då, vilket fick mej att skratta ännu värre. Det blev bara för mycket… först chocken när jag trodde att jag kört på nån, sen lättnaden när det inte var så och så hennes matkasse….. där var bla tomater, päron och en stor konservburk. De är de enda sakerna jag minns. Päron och tomater var totalt sönder mosade som en enda sörja, konservburken såg ut som…. som om den blivit påkörd av en bil! Tror aldrig hon lyckades öppna den burken… den var rejält tillknölad!!

Det var rätt många år sen det hände, men än idag kan jag känna guppet när bilen mejade ner hennes mat….skrattet bubblar i mej varje gång jag tänker på den mosiga sörja jag förvandlade hennes mat till (och hennes skrik när hon förstod vad jag gjort….) Jag erbjöd mej att in och köpa nytt till henne, men hon ville bara hem, sa hon surt och satte sej i bilen. Tack o lov så förlät hon mej rätt snabbt och skrattar själv gott åt den historien nu!