Det var länge sen jag skrev här på min blogg… Livet är inte rättvist.

Jag som för första gången på 8 år kände en längtan efter julen. Jag köpte nya gardiner, stjärnor och tomtar. Som redan i oktober började köpa julklappar… Men det blev inte riktigt så lung o fint som jag hade önskat… 

Den 4 december fick min sambo en akut hjärtinfarkt. Vi hade precis bestämt att Sara och hennes pojkvän skulle komma och fika. I samma stund som Sara och Sead stiger in genom dörren så ser jag att Thomas har ont. Han hade ju haft det till o från i 2 dagar, så jag tänkte först att det går snart över. Men något är annorlunda, frågar om vi ska åka in på sjukhuset. Han nickar men har svårt att svara. Jag sa, kanske vi ska ringa en ambulans istället? Sara tar telefonen utan att invänta svar från Thomas. Hon ringer 112. Thomas får nu bara ondare och ondare. Sead och jag får hjälpas åt att hålla honom. Jag biter ihop och försöker att inte börja gråta. Får en massa ”flash backs”.

Ambulansen kommer och i samma stund släpper jag taget om Thomas och rusar in på toa för att gråta. Går sen ut igen, då ligger Thomas i ambulansen, dem tar EKG, skickar resultatet trådlöst. Vi får genast veta att det är en hjärtinfarkt. Thomas vill att jag ska åka med i ambulansen, men jag klarar det inte. Jag klarar inte av synen av ambulanser, det sätter igång en massa onda känslor.

Jag tar bilen och kör en stund senare, väl nere i Lund får jag veta att Thomas är på kranskärlsröntgen och jag ombeds komma tillbaka en timme senare. Jag går ner och möter upp Sara och Sead, vi tar en fika medan vi väntar. När vi kommer upp på avdelningen är Thomas redan opererad.

Han får stanna på sjukhuset i 5 dagar. Jag var hos honom så mycket som jag kunde. Inbillar mig att om jag är med och får så mycket kunskap som möjligt om det som händer så känner jag mig mer säker. En alldeles underbara man som arbetade på avdelningen kom och informerade oss. Han hade all tid i världen för oss. Jag hade ju en hel del frågor.

Thomas mår bra efter omständigheterna, men är fortfarande väldigt trött. Han har mer förträngning som skall åtgärdas när det andra har läkt.

Det tar hårt på energin när sånt här händer, och jag kan inte låta bli att fundera över hur orättvist livet är. Det räcker nu, min familj klarar inte mer.

Min högsta önskar är att bara få ett lugnt o stilla liv.

GRATIIS PÅ 25-års dagen min älskade änglason

                                 

Den 20:e November för 25 år sedan var jag den lyckligaste kvinnan i världen, då föddes mitt första barn. Min son, Mattias.

Idag fick jag gå de tunga stegen till hans grav för att gratulera honom. Jag saknar min älskade son, det värker i hela kroppen. Sorgen har tagit en annan form, den lämnar mig inte men den går att leva med. Min längtan däremot den bara växer. Tiden mellan nu och då, när jag kunde krama Mattias, säga att jag älskar dig. Tiden då han sa Mamma jag älskar dig…

Dagen har trots allt gått bra, var på kyrkogården på morgonen och gjorde fint efter stormen. Efter jobbet åkte jag tillbaka igen, Thomas kom också dit. Efter en stund kom även Sara o Sead, när vi stod där så kom även Bodil…

Här kommer lite bilder från graven idag

Idag fyller min stora flicka 22 år.

Jag  minns den dagen som om det var igår. Dagen jag födde min första flicka. I dag är hon stora flickan.

Stort Grattis till min Linda idag, hipp hipp hurra

Älskar dig /Mamma

Fy vad det är trist att vara hemma och vara sjuk. Ligger mest på soffan och gör ingenting. Bara massa dåliga såpor på TV.

Diskade på förmiddagen sen var det liggande läge igen.

Ja roligare än så här blev det inte idag. Skriver mer när jag är på benen igen 

 Kram på er

Som jag skrivit innan så har jag inte konnat lägga ut bilder för att jag har glömt att fråga… men nu kommer ett par av mina bilder som togs på min lilla semesterresa. Hemma i Oxelösund…

Detta är Anette, min gamla klasskamrat. Anette är den som jag är jag ALLTID hälsar på när jag är hemma.

Det här är Tommy, Anettes äldste son. En himla glad och härlig kille.

Detta fotot togs när Jerker kom till min räddning och startade min bil som inte ville starta. Jerker hängde jag ihop väldigt mycket under moppe tiden.

Ska försöka få tag på några andra som var på klassfesten, och isåfall återkommer jag med fler foton.

Sitter och tittar på Rosa Bandet galan

Tankarna far tillbaka till mellandagarna 2005, plötsligt kände jag en knöl i bröstet. Åkte till en vårdcentral, läkaren kände också min knöl och tyckte att vi borde kolla upp det för säkerhets skull. Det var svårt att hitta tider för mammografi. Många hade stängt och skulle öppna först en bit in i januari. Körde ifrån läkaren med en tid för vidare undersökningar i Januari. Redan på vägen därifrån ringer min mobil, det är läkaren som säger att han hade hittat en tid i Malmö om jag ville ta den.. Spelar ju ingen roll var man gör det. Sagt o gjort jag åkte några dagar senare till mammografin. Tiden i väntrummet var låååång. Kvinnan som skulle göra min mammografi var INTE trevlig… hon ifrågasatte  vart jag skulle ha känt knölen, suckade och tyckte nog att det var jobbigt att jag var där…

Inom mig började en gnagande tanke, tänk om jag bara inbillar mig, tänk om jag upptar denna dyrbara tid istället för någon som verkligen behövde den… Tillbaka till väntrummet, sedan in igen för att göra ultraljud. Här var det en mjuk och varm kvinna som tog hand om mig. Hon såg knölen direkt och beställde tid till punktion. Det tog ca 1 vecka innan jag fick tid till punktion. Efter provet tog det ytterligare 1 vecka innan svaret skulle komma.

Det var en fredag kväll klockan var halv 6. Sara och jag satt och åt middag, då ringer min mobil. Det var läkaren som sa att svaret hade kommit och tyvärr var det en elakartad tumör.  Efter det var det totalkaos i vårt hem. Rädslan växte och frågorna hopade sig inom mig. Flickorna blev såklart jätte rädda, tänkom dem skulle förlora sin mamma.

Fick operation i februari 2006. Strålbehandlinen utfördes i maj-juni. Tabletter i 5 år, sen ska jag vara frisk. En lång väg, men jag mår bra och hoppas och tror att detta är över nu.

                                    

Så är då dags igen för Alla Helgons dag, en av de dagar då jag bara inte klarar av att gå till kyrkogården. Den dagen då vi i Landskrona i alla fall har parkeringsvakter på kyrkogården. Folk fullständigt vallfärdar till kyrkogården. Ja jag vet att många anser att det är fint med en dag då vi ska minnas våra nära o kära.

 Jag minns Mattias varje dag…    

Så min tanke är att jag ska hinna iväg lite tidigare från jobbet i morgon och köra till blomsteraffären för att handla lite blommor som jag kan göra nåt fint av i morgon kväll. Sen åker jag till Mattias på lunchen på fredag, så jag slipper trängas med alla som ska dit på lördag.

Visst är det fint när alla tänder ljus och smyckar sina gravar, men vart är alla dessa människor alla andra dagar på året. Nu är jag ju inte hos Mattias lika ofta längre, men när jag är där så ser man inga andra. Det är riktigt öde.

                     

Dagen efter klassfesten, då var man inte så tuff. Kan det bero på åldern? Jag är inte alls van att vara ute och festa, ändå drack jag inte så mycket.

Satte mig i massagefåtöljen, somnade visst en stund. Mamma frågade när jag skulle vara hos Anette. Då blev det bråttom värre, hade bara en timme på mig. Missade tiden medca 10 min. Rätt bra jobbat tycker jag själv.

Känner mig alltid lika välkommen närjag kommer hem till Anette och hennes familj. Tommy, stora killen som har flyttat hemifrån kom också för att träffa mig. Det tycker jag är såå gulligt. Vi fikade och pratade en massa. Det är ju inte så ofta vi ses så vi har ju en del att ta igen.

Sen var det dags att gå hem och packa. Måndag morgon,går ut till bilen för att åka hem mot skåne igen. BILEN ÄR STENDÖD !! Hade lite problem med bilen på lördagen också, men då hade jag sån tur att Jerker kunde komma och hjälpa mig att starta.

Gick upp till mamma igen, tur nog så ringde en granne så mamma passade på att fråga om hjälp. Grannen kom snart och hjälpte mig att starta bilen. In med ALL packning, sen bar det iväg till Skåne. Varje gång jag har varit hemma så brukar jag bli ledsen vid Nyköpings Bro. Jag har ju lite separations ångest, men jag var inte ledsen när jag åkte den här gången.

Jag tror att det beror på att jag brukar bara vara hemma några dagar. Mamma och Pappa har haft butiken. Så den här veckan hemma var rena medicinen för mig.

Så till sist vill jag tacka alla jag har träffat under mina dagar i Oxelösnd (och Maria o Jonas i Nyköping).Tack för all god ”önskemat”,mamma.