Klicka på bilden så kommer du dit

Chokladpudding i vinglasen

Känslan måste vara som om att jag vore instängd i en plåtburk. Tänker jag mig. Jag slår med mina händer och sparkar med mina ben mot väggarna, men de är som gjorda av stål. De ger inte vika. Inte en tum.

Jag tror att det är så det måste kännas. Men jag vet ju inte.

Om jag skulle åka med tåget mellan London och Paris så skulle jag kanske veta säkert. Det verkar lite otäckt. Lite värre än att sitta i ett flygplan. Tänk om ett litet hål skulle uppstå. En liten spricka. Vatten börjar sippra in och när det väl börjat så kan det inte sluta. Mer och mer vatten. Litervis börjar fylla upp tunneln. Tågen skulle så småningom sluta fungera. Kortslutning? Bli fast i en plåtburk som vattenfylls med vatten. Det närmaste klaustrofobi jag kan komma nu är att bara tänka denna tanke…

Kanske känna känslan när man vistas i ett tåg som måste stanna i en tunnel? Eller om man färdas i en bil, som ska köra genom en tunnel. Kanske en tunnel likt Tingstadstunneln som faktiskt ligger under vatten.

Detta fotot tog jag under en tur med en Paddan båt. Precis under vattnet här så ligger faktiskt Tingstadstunneln! Jag får en liten oidentifierbar känsla i kroppen när jag ser detta fotot.

                              Klaustrobi?

Alla de olika kommunikationsmedel som oftast också är helt gratis!

Facebook, MSN, bloggar, chattsidor, datingsidor, youtube…

Tidningarna kan vi, än så länge, läsa helt gratis på nätet. Vi kan se på film, följa serier, se nyheter helt gratis.

Vi kan sälja saker på Tradera, e´bay och Blocket och för den servicen, att våra prylar kommer att synas för försäljning över hela världen, endast betala struntsummor i avgift.

Visst är det helt otroligt? Vilken teknik. Vi har den runt omkring oss hela hela dagarna så att vi blir lite blinda. Den ska bara finnas där. Det  ska bara vara. Vi tar för givet!

Mobiltelefonerna fascinerar. Hur mycket mer kan de komma på, funktionsmässigt, att trycka in i denna lilla manick? Som reagerar på ett litet kick och kopplar upp dig mot världen. Helt fantastiskt.

Datorn, hela den, är ju en helt otrolig maskin. Hur kan det vara möjligt, att jag kan sitta här hemma på min stol, i mitt Sverige, och kommunicera med en person i ett land långt långt härifrån och kommunikationen är direkt? Med bara någon sekunds fördröjning. Visst är det fantastiskt.

                    Jag upphör aldrig att fascineras!

Så i stället sprang jag mellan P-platsen och ankomsthallen i mitt anletes svett i cirka en timme.

Man kan lysa upp mörkret om man är alldeles blekvit, men man kan också lysa upp en hel terminal om man är brun. När Fru K visar sig så dras allas blickar till henne. Hon är så brun… som en… ja, brunare än en pepparkaka!

I alla fall, inte dit jag ville komma. Jag kör henne hem, samtidigt som jag får höra om underbara sex veckor i värmen. Fina stränder och äventyr i skuggan.

När vi så ankommer till hennes hem så möts vi av hennes dotter och den underbara hunden Tindra.

Jag sitter kvar i bilen en stund och jag hör hur de talar om att Tindra kanske ska kissa innan vi går in. Detta gör ju naturligtvis inte en hund på beställning. Det är ju där då som jag kommer in i bilden.

Så jag behöver då bara ta ett kliv ut ur bilen. Hälsa på Tindra raringen varpå hon genast sätter sig och kissar. Som på beställning men ändå inte.

Varför kissar hon när hon ser mig? Varför har jag den effekten på henne? Det har varit så ända sen hon var liten. Jag behöver bara visa mig innanför deras tröskel så sätter hon sig och kissar.

Ibland håller de henne i ett annat rum när de vet jag ska komma. Då brukar det fungera när hon sedan får komma ut.

För att ta vara på alla små köttbitar så kan man numera använda köttklister. Som ett pussel ungefär, många små bitar blir till en stor. Jag undrar, vi har ju klarat oss fram till nu utan köttklister. Så är detta verkligen nödvändigt?

Det är svårt nog att förstå ingridienserna i det vi köper. Den simplaste limpan kan tyckas, men läser man innehållsdeklarationen så kan man bli ståendes och klia sig i huvudet. Ibland lurar man sig själv genom att säga tyst Det är säkert bara en krydda som jag aldrig har hört talas om.

Jo, jag vet att det finns en sida på nätet där det står vad alla E:n egentligen är. Det är bara att googla. men om jag inte vill googla då? Om jag vill läsa innehållsdeklarationen på det jag köper och förstå vad som står? I affären!

Varför inte bara göra Kalops på de små köttbitarna? Är det nödvändigt att de från och med år 2010 ska vara en enda stor filé?

Eftersom landet Sverige nu då redan har röstat Ja i denna frågan om köttklistrets vara eller inte vara så är väl det enda vi konsumenter kan göra är att avstå att köpa just dessa hela köttbitarna!! För det måste ju enligt svensk lag vara innehållsdeklarationer på alla matvaror.

Fast jag måste ju här erkänna att jag då inte varit med och röstat om något köttklister, och som konsument av kött så borde jag ju varit med?

Visst jag älskar glass, men det finns ju gränser vad jag vill betala. Men jag antar att det är på impulsköparna de går runt…

Varför köper jag då glass för 49:95??

Jag kan ju säga så här Den var god men inte godare än ett GB glasspaket för tolv spänn!

Jag är ju inte så mycket med märken. Jag handlar gärna på LOPPIS och jublar då jag finner något, som ingen annan mig veterligen har! Givetvis handlar jag i vanliga klädbutiken också, MEN de riktiga fynden köpes inte där.

Jag tänker som så, samtidigt som jag försöker att gå lite finare med denna fina väska, att ÄR DET EGENTLIGEN NÅGON MENING ATT ÖVERHUVUDTAGET KÖPA EN ORIGINALVÄSKA DÅ DET FINNS KOPIOR? Jag menar Vem tror ändå, att det är äkta och inte kopia?

När jag sedan lämnar över Jimmy Shoo så får jag höra att det ÄR en kopia! 500 kronor kostade den . Köpt i Kina!

Jag känner mig lite lättad av någon anledning.

€1295

Jag bodde hos en fin familj i Southgate. Broadwalk om jag inte minns fel. Mamman berättade om gamla tider, precis som jag gör nu, att hon minsann varit förlovad med en av grabbarna i Beach Boys, hade levt livet som discodrottning i Schweiz och även varit klubbägare. Numera var hon en parant överklasskvinna som blivit mamma på lite äldre dagar. Hon shoppade på Harrods en dag i veckan, torsdagar, och hon hade en frisör som kom hem för att lägga hennes hår varannan vecka. Däremellan minns jag inte vad hon gjorde. I alla fall spenderade Au Pairen tid med barnen vilket hon inte gjorde.

Jag gjorde frukost varje morgon. Lunch då de kom hem ifrån skolan i sina fina uniformer. Smörgås med Marmate. En svart illaluktande sörja! Ugh. Minns lukten än idag.

Någon enstaka gång tog jag Nicholas, den lille i armen och drog med honom till en lekplats. Med uppspärrade ögon fyllda av äventyrslust och glädje, åkte vi rutschkana, gungade och klappade främmande hundar. Trots att jag fick skäll då jag återvände till huset så var det värt det. Att gå till parken, det kunde ju vara farligt ju sa Mamman och gav mig en läxa!

Nicholas 5. Sorry Nicky, but you got to borrow my lipstick remember… So you owe me one therefor this picture…

Jag putsade mässingknoppar, skurade badkar och toaletter, dammsög heltäckningsmattor och torkade glasbord.

Jag hade min egen lilla lya, ovanpå garaget. Inte en egen ingång men ändå avskilt från resten av huset. Jag hade soffgrupp med bord, TV, vattenkokare och en stor säng. Väldigt fint för en Au pair minsann.

På kvällarna tog jag tunnelbanan till Oakwood där jag träffade mina galna Au pair kompisar. Vi käkade nudlar ur plastbyttor som man tillredde på det enkla sätt att man enbart tillsatte varmt vatten. Vi hade en Au pair klubb, som ägdes av den intill liggande kyrkan. Men de la sig aldrig i att vi spelade för högt på stereon eller blandade drinkar och drack cider. Senare på kvällen tog vi bussen till vår stammispub, The Jolly Farmers. Där dundrade vi in, Au pairer från Sverige, Danmark, Norge. Vi hade vår egen hörna bredvid de coola killarna Steve, Bill, Carl… Vi flirtade och blev bjudna på snakebite. Inget mer. En glad stämning helt enkelt.

Jag stannade ett halvår. Blev utkastad av elaka Mamman en vecka innan jag skulle fara hem. Anledningen? Jo, jag och mina vänner skulle på en stor utomhuskonsert en lördag. Planerat sedan länge och elaka Mamman hade veckor innan lovat mig att jag skulle få sluta vid 12. När lördagen så kom hade elaka Mamman ont i sitt lilla huvud. beodrade den svenska Au pairen att jobba över. Passa barnen då de skulle bada i poolen. Den svenska Au pairen vägrade och blev så tillsagd att då lämna huset.

You might as well leave then.

Den elaka Mamman ringde efter sin Mamma som kom, och gav mig elaka blickar. Jag packade min väska, ringde efter Luni som kom i en TAXI och hämtade sin vän. Gråtande satte jag mig i taxin utan att vända mig om! En stor utomhuskonsert Against apartheid fick mig att glömma elaka mammor och deras mammor.

Denna sista vecka träffade jag kärleken. En amerikan, vid namn Curtis. Åh, vad kära vi blev. Han renoverade hus och skulle snart återvända till USA. Han var en cool kille i scarf och gitarr runt axeln. Vår plan blev att jag skulle fara hem för att snart återvända igen. Jag fick i och för sig ett dygn extra i London då jag missade färjan hem till Sverige. Min mamma undrade hur det kunde komma sig… Minns inte vad jag sa till henne.

Men jag återvände aldrig. Till London jo, men inte till Curtis. MEN jag har kvar kärleksbrevet som han skickade till mig. För övrigt det enda kärleksbrev jag någonsin fått. Spontant kan jag tycka att det cirkulerar för få kärleksbrev!