Lyckan var stor när faster Fanny var här, ni skulle ha sett vad Alfred var glad och vilka kramar han gav henne. Jag är imponerad av att han kände igen henne, det var så fint att se. Men så skulle hon ju åka också…Vi ställde oss vid dörren och vinkade, när Fanny gick ut så började Alfred att storgråta och sträckte armarna efter henne, kastade sig i hennes famn och bara låg där. Jag tror att vi alla hade en liten tår i ögat.

Nu är det knäck på gång, något juligt måste jag ju göra… Ska dricka glögg sen också:)