http://www.aftonbladet.se/nyheter/vbstv/article3998477.ab

Kan inte låta bli att få otroligt dåligt samvete när jag ser den här filmen, men det var nyttigt att se den. Särskilt nu när vi har ett blöjbarn så bidrar vi alltför mycket till sopberget, får en att tänka efter. Men se det här!

Trots pissigt väder var det rätt skönt att promenera fram och tillbaka till stan. Det enda som fattades var julkänslan, svårt att få den att infinna sig när det ser ut så här ute.

Alfred skötte sig exemplariskt när vi gick på affärer. Han babblade på i provrummet när jag provade kläder och utanför provrummen charmade han folk. Jättemånga som stannade och sa att han var gullig:) Han fick lunch och jag drack kaffe på ett fik och sedan gick vi hem. Vi hann inte gå långt så somnade han. Perfekt!

Jag köpte ett par brallor som jag tänkte ha tillsammans med den vita t-shirten om jag kommer till final imorgon. Köpte ett armband till också.

Usch, blåser jättemycket ute. Jag som måste gå ner på stan idag, har lite jag måste köpa innan jag åker till Stockholm ikväll. Stackars John också som jobbar ute i det här vädret – med trög-Bengt dessutom.

Var och hämtade Alfred vid lunch idag, natten har gått jättebra och sötnosen tycks inte ha saknat sina föräldrar någonting. Han hade väckt sin mormor och morfar fyra på morgonen, lite väl morgonpigg kanske.

Ni anar inte vilken känsla det var imorse när jag vaknade klockan halv åtta och kunde vända mig om och sova en stund till. Har inte snoozat sen Alfred kom till världen och jag var en mästare på att snooza – ibland höll jag på i en timme.

Nä, nu ska jag fortsätta att kolla på Dödsdömd, en ny brittisk kriminalserie (tre avsnitt).

John och jag har precis kommit hem från mamma och pappa där vi har ätit middag. Alfred är kvar och ska för första gången sova över där utan att jag är med. Inatt blir första gången sedan Alfred föddes som vi är ifrån varandra. Jag litar naturligtvis fullt ut på mina föräldrar (de har ju faktiskt uppfostrat tre barn) men gick ändå därifrån med en klump i halsen.

Jag har längtat efter att han kan börja sova borta så att John och jag kan hitta på lite roliga saker och få vara lite för oss själva, men det är ändå lite småjobbigt. Hoppas att det går bra och att han inte gråter så mycket.

Lägger in en bild från igår. Jag lagade middag och Alfred rev ut från köksskåpen – som vanligt

Har läst ut ”Färden genom mangroven” nu och trots alla lovord på bokomslaget så tyckte inte jag att den var särskilt bra. Den var rörig och ytlig. Man fick möta flera spännande karaktärer men inte lära känna någon på djupet, då blir det ointressant för mig.

Ska nu sätta tänderna i tredje, och vad jag vet, sista boken om Odd Thomas. Jag har gillat de första två böckerna. På baksidan av den här kan man läsa:

Berätta för mig Oddie. De orden, uttalade mitt i natten av ett sovande barn, får nackhåren att resa sig på den unge mannen som vakar över henne.

Sankt Bartolomeusklostret reser sig i ensamt majestät bland de vilda bergstopparna i Kaliforniens High Sierra, en fristad för övergivna barn, och en tillflyktsort för dem som söker insikt. Odd thomas har kommit dit för att lräa sig leva sitt liv fullt ut igen, och bland de excentriska munkarna, de övriga gästerna, och nunnorna och studenterna i den intilligande klosterskolan, har han börjat finna sin väg. De tysta andarna som besökte honom i hans tidigare liv är barmhärtigt frånvarande.

Men bekymmer har en förmåga att hitta Odd Thomas, och de halkar in på han stig i form av de olycksbådande bodacherna han mött tidigare, de svarta skuggorna som förkunnar död och förödelse, och som kommer en sen decemberkväll för att sväva över klostrets mest värdefulla skyddslingar. Odd står mot en fiende vars styrka han aldrig tidigare mött, och han inleder en mystisk resa, som överglänser allt han förur varit med om.

Nu börjar inspelningen av ”Vem vet mest” närma sig. På tisdag åker jag ner till Stockholm och på Onsdag spelas programmet in.

Mitt hår har varit en enda oreda i flera veckor nu, så det har länge varit dags att klippa det. Svårt att veta vilken frisör man ska välja när man flyttat till en ny stad, men jag litade på mamma och valde frisersalongen hon går till, Hårizont. Hon lovade att hon sett många unga tjejer klippa sig där och jag måste säga att jag är nöjd med resultatet… Bokade tid över internet och där hade de bilder på sina frisörer så jag valde hon jag tyckte var snyggast i håret och som verkade ha en schysst stil.

Så här ser jag ut nu

Japanska forskare spelar in drömmar (metro.se) 

Det här är ju hur coolt som helst, men känns som att det hör hemma i en sci-fi film! Tänk när de kan börja spela in hela drömmar inte bara enstaka bilder. Snacka om att det borde bidra till psykoanalysen, drömtolkning får ju liksom en helt annan innebörd! Sånt här tycker jag är häftigt. Skulle under min livstid gärna få uppleva att mina drömmar spelades upp så att jag fick kolla på nån dagen efter!

Var hyfsat trött när jag klev upp i morse, sömnen hade strulat för Alfred så jag var vaken rätt mycket under natten. För ett par veckor sedan bokade jag klipptid till den 13 december (måste ju vara fin i håret när jag ska vara med på TV). Nåja, när jag klev upp och slog på TV:n – vakna med the Voice – så surrade de om Luci och Luciatåg så jag fick för mig att det var den 13:e idag och inte imorgon som jag trott.

Ringde till mamma och pappa för att få hjälp med barnpassning, men de är råförkylda så det gick inte. Ringde till frissan för att se om jag fick boka om…Allt detta utan att kolla datumet på tidningen som låg framför mig…lite pinsamt blev det när hon som svarade upplyste mig om att den 13:e är imorgon… 

Igår gick Alfred och jag på stan med mamma. Fick en jättefin skjorta av henne (julklapp i förskott) och köpte en tröja till mig själv från John. Detta för att ha på mig på Onsdag när ”Vem vet mest”spelas in. Jag räknar ju med att hamna i final så då måste jag ju ha ombyte med mig…

I förrgår dog vår microvågsugn. Där stod jag och skulle värma middag åt Alfred och den bara dog. Jag blev helt ställd. Vad gör jag nu, tänkte jag…ska pojken svälta? Men det är klart, sneglade mot spisen och tänkte att den kanske går att använda till det är.

Gud, vad löjlig jag är, vad fort man vänjer sig vid att snabbt kunna värma saker i micron. Jag levde faktiskt ganska många år utan att äga en micro och det gick ju hur bra som helst, men nu när man vant sig så känns det som att det inte går att vara utan.

Som tur är så behövde jag bara vara en dag utan micro. Igår kväll var vi och köpte denna:) Snygg va!