Det är sant faktiskt. Och det är skrämmande.
Förra veckan var jag på kören. Inskeppandes kommer jag och känner att jag är kissnödig. Drar mig mot toaletterna och hejjar med ett leende på läpparna, lite käckt på en dam som står utanför. ”Heejheej” (vad kul att du är här typ) och så går jag in på muggen. Är väl där inne 2- 3 minuter och när jag kommer ut kör jag samma grej igen ”Heejheej” med ett léende på läpparna. Vad kul att du är här typ. Hennes hejjande var inte lika hejjigt den gången kan jag få meddela. Och det var då jag förstog att det var samma käring som jag hälsat på 2 minuter tidigare.
Skulle nyss fylla min vattenflaska som jag alltid har brevid sängen när jag ska sova. Sköljde ur den några gånger sådär som man gör, satte på korken och gick in och la mig. Utan vatten i flaskan..
Förra veckan när jagi vanlig ordning kokade jag te, slängde jag tepåsen, alltså självaste papperspåsen som tepåsen ligger i, i tevattnet och tepåsen med teet i, i papperskorgen.
Någon dag senare stog vattnet och puttrade som vanligt på spisen. Och medans det puttrar tar jag fram en tepåse ur skafferiet och ställer mig hysteriskt och trycker ner den i ett gammalt glas med gammalt vatten i. Bråttom? Törstig?
För någon månad sedan när jag kokat upp vatten till mitt te, gick jag raka vägen och hällde ut det i diskhon istället för att hälla ner det i koppen som stog på diskbänken. Vad är det med mig och te? Eller med mig och tevatten?
Kanske bara är någon form av svacka det här, men det är ju lite skrämmande måste jag påpeka.
Idag var det kör igen. Väldigt kul! Nya låtar och ny lokal och… lite nya människor kanske!
Jaha, nä det var mest det jag ville säga. Att jag har gått och fått en släng av demens! Se upp!
Heejheej! Med ett léende på läpparna.