Känns som om det var en hel evighet jag var inne här. Gjorde ett försök igår men så kom nåt på Tv, och ganska skönt var det. Dagarna sedan Ida dog har kännts oändliga, samtidigt som tiden gått så fort. Den här veckan har varit känslomässigt jätte jobbig. Det är precis som att nu, nu börjar det sjunka in att Ida inte finns mer. Allt vi har gjort tillsammans har kommit över mig genom minnen. När jag gått in i garderoben så har byxorna jag fått av henne legat där… Dolce Gabbana glasögonen, allt… Vart enda ställe jag varit på har påminnt mig om, minnen som vi tillbringat tillsammans just där. Fan, jag är så besviken, ledsen o arg över att jag inte fått någon möjlighet till att ta farväl. Sen har de vidriga tankarna varit o hälsat på… Är hon bränd nu, liggen hon i en kista under marken o ruttnar…. Lilla vackra ängel!!! Jag sa så många gånger att jag visste att du skulle dö. Du var destruktiv som bara den. Så som jag själv var då jag var i din ålder. Just pga det kom vi varandra nära, trots ålders skillnaden. Men så sist gången när vi träffades på Metadonmottagningen , såg du så fräsch o fin ut. Ett par dagar senare skickade du över ditt nya nummer. Jag hann inte svara förrän det var försent. Du ville säga mig något, där nere på kliniken. Jag höde det mellan raderna… Men vi hannn att ge varandra en kram. Hade jag vetat att det skulle bli den sista, så hade jag aldrig släppt. Självklart har jag rannsakat mig själv, vad kunde jag jort annorlunda?? Men jag är inte Gud, bara en människa. I miss you Sis!!! Om inte annat så lär vi ses i Änglarnas stad!! Men jag vet att när det är min tur, men då kommer jag att känna mig trygg. Du finns ju där o tar hand om o möter mig. Hälsa till de andra änglarna… Vi möts igen när tiden är inne !!! Du är för alltid en del utav mig… ÄLSKAD och SAKNAD!!! Jag vet att du håller ett öga på mig, det känner jag….Jag glömmer aldrig dig, dockan!!! Med all min kärlek!!!!!