Det har man ju hört talas om. Och faktiskt för min del så kan jag idag, skriva under på  det. För ca. 1 år sedan behandlades jag med Suboxone, för mitt Opiatberoende. På något märkligt vis tålde jag nu inte detta preparatet… Förrutom en massa fysiska biverkningar, som absolut gick att leva med även om det var jobbigt, fick jag Ångestattacker. Och jag som trott mig veta vad ångest var… Det e stor skillnad på ångest o ångest o ånger. Nu pratar jag om 25-30st attacker per dygn… Från en timme till en annan förvandlades jag från en glad o öppen, till livrädd o gråtande. Åkte i skytte trafik till sjukhuset. Alla prover, förutom väldigt hög puls var bra. Men det e ju inte konstigt att pulsen är hög, när man kämpar för sitt liv. Jag glömmer aldrig den skräcken jag kände när jag låg i ett rum på Akuten o fick attack efter attack, men ingen hjälpte mig…..Fattade dom inte att jag höll på att dö??!! Hur som helst så vågade jag till slut inte sova, även om jag behövt det. Så nätterna använde jag till att göra smycken o måla tavlor. Efter att ångesten försvann o jag fick bytt till mitt Metadon, har jag fortsatt m mitt skapande. Ibland så känner jag behov av att låta kreativiteten flöda. Och faktiskt blir jag riktigt förvånad över resultaten ibland. Nu e jag ju ingen ny Da Vinci, och strävar inte efter att bli det heller. Det jag tänkte på är, att mitt i livets mörkaste o farligaste hittade jag något som höll mig vid liv…. Och det kom faktiskt ifrån mig själv….Njut av en härlig lördag, det ska jag!