Idag hävdade jag glatt att jag minsann skulle prova att springa… Jeppe ryknade på ögonbrynen och tyckte att jag var en idiot. Väl nere i spåret så insåg jag att japp, det var en av mina sämre idéer. I stället blev det en power walk som faktiskt var riktigt underbar. Jag blir knäpp av att vara stilla så det här får bli min träning ett tag framöver, jag får helt enkelt börja jogga lite sakta och försiktigt när kroppen vill. Jag kan inte riktigt förklara känskan. Men det är ungefär som att jag inte har några muskler i ryggen och två stenhårda fotbollar i rumpan. Knasigt… Konditionen har dessutom fått sig en rejäl smäll av de senaste veckornas otursdrabbning… Men jag ser ändå ljust på framtiden! 

Happy, happy… Trots allt…

Underbara, älskade vår…