Efter en seljanka* och några blinier** och en kopp te hade de övertalat mig att spela med i laget, om än på korpennivå. Jag fick en uppsättning av lagets tävlingsdräkt; en svart träningströja i polyester och svarta shorts i storlek L. Luftigt och bra! Knähöga sockor i min egen storlek. Det är också bra att ha!

Jag drog på mig utrustningen i ett beckmörkt omklädningsrum, men jag hade åtminstone någonstans att byta om! Kommer man precis när uppvärmningen ska börja så får man skylla sig själv om omklädningsrummet är låst!

Sedan gjorde vi våra styrke- och enhetsdemonstrationer. Petersburgslaget gjorde sina. Vi hälsade motståndarlaget välkomna med tre starka klubbslag och så kunde spelet börja. En tapper publikskara hängde över läktaren från andra våningen och ropade uppmuntrande till oss.

Det gick inte så pjåkigt med tanke på förberedelserna inför matchen. Några improvisationsmatcher på skolgården för tjugo år sedan och två timmars bollövningar för två dagar sedan.

Förra året brukade jag sitta och äta korv på läktaren till Hemmalagets matcher därför att min sambo hade vipbiljetter. Hemmalaget hade en förunderlig förmåga att förlora, men det var ändå okej underhållning. Jag hade åtminstone lyckats snappa upp vilka regler som gäller i innebandy under de där korvmumsarseanserna, så jag lyckades spela några minuter i taget utan att göra något otillåtet.

Men två mål var det jag som var orsak till att vi släppte in. Motståndarlaget klådde oss med 8-2.

Vi ockuperade de flesta platserna på kaféet efter matchen. Det var damkläder och handväskor och sportbagar precis överallt. Jag intervjuade spelarna från St Petersburg.
- Klubben startade för två år sedan. Gymnastikläraren på universitetet gav oss klubbor och bollar och berättade om reglerna. Sedan försvann han, men vi hittade en annan tränare, en gammal hockeyspelare, berättade en av tjejerna i motståndarlaget.

Managern kom fram till mig på kaféet och berömde mig för mitt spel. Men det snacket går jag inte på.
- Ni får helt enkelt lära mig att spela innebandy!

* rysk soppa med lite olika recept. Min favorit innehåller korv, oliver och citron

** ryska pannkakor av bovetemjöl

Till index över Ryska rövarhistorier – episod 4, 2007

Så småningom började både danska, norska och finlandssvenska tolereras på Skruvlistan. Folk sökte ressällskap, diskuterade lingvistiska spörsmål, förhörde sig om detaljer i den svenska äktenskapsjuridiken eller om den ryska visumpolitiken, saluförde böcker och manade till politiskt upprop mot de antidemokratiska tendenserna i intresseländerna.

Småbarnspappan organiserade fler informationsökare som vidarebefordrade upplysningar om akademiska disputationer och föreläsningar, billiga flygresor, intressanta TV-program, konserter med mer eller mindre celebra gäster från intresseländerna och annat som kan intressera e-postlistans medlemmar.

Nyckelpersoner inom herrklubben och dissidentföreningen gick med på Skruvlistan. Det vidarebefordrades jobberbjudanden, efterlysningar och annan information från de hierarkiskt organiserade rysk-svenska intresseföreningarna.

Folk började höra av sig till småbarnspappan för att få hjälp. Han förmedlade annonser om nyanlända utbytesstudenter som söker bostad, tolkhjälp till en arbetssökande rysktalande man med uppehållstillstånd.

Statsvetaren Robert Putnam [2] skulle ha spruckit av stolthet om han hade sett det sociala kapitalet som förökades genom den febrila ickekommersiella aktiviteten i Europas norra utkanter.

När föreningen Skruv höll sitt första möte i Murmansk var det två medlemmar och tre inbjudna vänner som var med. Vi körde några varv med radiobilarna i stadens kultur- och vilopark som ligger vackert belägen på fjällsluttningen. Sedan fick vi en guidad visning i stadens barn- och ungdomsbibliotek. Mötet avslutades på stadens enda restaurang med utsikt över staden. Persiennerna var dock fördragna.

Vid föreningens andra möte i Murmansk låg staden inbäddad i ett 15 cm djupt snötäcke, så den självklara aktiviteten var snöbollskrig. Först därefter gick vi på kafé och besökte Sagolandet i stadens lekborg för barn.

Fotnötter:
[1] dissident = person vars åsikter ogillades av den sovjetiska regimen
[2] Robert A Putnam, professor i statsvetenskap på Harward Univerity i USA, slog igenom 1993 med sin avhandling Den fungerande demokratin, där han med statistiska metoder ledde i bevis att föreningslivet är nyckeln till ett vitalt politiskt liv i en demokrati.

Till Ryska rövarhistorier 57 -Det svenska intresset

Till index över Ryska rövarhistorier – episod 4, 2006-2007

Till index över mina bloggar

Till index för Ryska rövarhistorier – episod 5, 2007

– Du skriver att ”lektorn i svenska aldrig ska konkurrera med infödda svensklärare om undervisningstimmar”.
- Nej, just det. Och det är viktigt att det står med i strategidokumentet. För de ryska svensklärarna handlar det ju om att de ska ha tillräckligt många undervisningstimmar för att kunna försörja sig. Men alla, såväl studenter som institutionschefer och kollegor, anser att en modersmålstalande språklärare ör böttre ur alla aspekter. Förra året rådde rena hetsstämningen mot den ryska svenskläraren på en av utbildningsinstitutionerna, där studenterna krävde att få ha mig som lärare och institutionschefen trodde att det var så enkelt att han bara kunde be mig ta över undervisningen.
- Och varför är det fel, om nu studenterna vill ha en modermålstalande lärare, sa djävulens advokat.
- Därför att svenskämnet måste ha en ämnesansvarig lärare som tänker arbeta på institutionen under en längre tid, och inte bara så länge som Svenska institutet delar ut ett rese-och expensbidrag till en lektor i svenska. Men det hindrar ju inte att lektorn i svenska är med och genomför vissa moment i utbildningen och ställer sig till förfogande för läxläsning. Men ansvaret för planering och genomförande av svenskutbildningen måste ligga hos en rysk svensklärare. Annars har svenskämnet ingen framtid på institutionen.

————————————————————————–
[1] Opponent = den person som agerar som ”djävulens advokat” i presentationen av en akademisk avhandling

Till Ryska rövarhistorier 58 – Min hemstad Murmansk – Stad i ljus

Till index över Ryska rövarhistorier – episod 4, 2006-2007

Till index över mina bloggar

Mediekommunikationsövningen ”Baka lussekatter och koka glögg” började med att den vresna portvakten inte ville släppa in TV-teamet i studentbostadshuset utan särskilt tillstånd från universitetets rektor. Fastighetsförvaltaren, som är mer bekymrad över lägenhetens eländiga tillstånd än jag, tillkallades.
- De ska inte filma tapeterna utan hur Wictoria förbereder sig inför den svenska högtiden Lucia, förklarade studenterna. Fastighetsskötaren såg lite mildare ut när hon fick höra lösenordet ”högtid”. Ryssar i gemen blir mycket hjälpsamma när man använder lösenordet. Hon plockade upp mobiltelefonen och störde rektorn efter arbetstid. Tillstånd medgavs när studenterna bedyrade att TV-inspelningen skulle genomföras i mörker med levande ljus.

Men så ville inte programledaren ha det. Kökslampan tändes och svensklektorn ställdes framför linsen för att baka lussekatter och koka glögg med hjälp av de få köksredskap som fanns till hands. Studenterna hade själva organiserat fram en kastrull och ingredienser. Det blev glögg i snapsglas och lussekatter med mandel istället för russin. Efter fem timmars fokuserat arbete och tre timmars filmande såg mitt kök ut som ett slagfält.

Vi fick tre minuters medieexponering och journalisten gav i det närmaste felfri information om det svenska luciafirandet. En del av pressmeddelandet lästes upp ordagrant. Men mina egna skådespelarinsatser var minst sagt mediokra och ingenstans i inslaget fanns spår av våra ansträngningar med budskapet att sverigekompetensen förspills i Murmansk.

Några dagar senare genomfördes mediekommunikationsövningen ”Luciaceremoni” under samma glada och fokuserade stämning som de två tidigare övningarna.

Minuterna innan ceremonin skulle börja stod jag och levererade TV-intervjuer i en rasande fart. En reporter ville att jag skulle berätta om luciafirandet framför den svenska flaggan. En annan ville att jag skulle förevisa den unika luciakronan i Murmansk. Reportern hade läst på om luciamyten och ställde detaljfrågor om symboliken i lucians klädsel, som jag besvarade så gott jag kunde på ryska. Men den eländiga reportern var inte nöjd med svaret utan bad mig tala engelska, som om hon skulle få ett annat svar då.
Vår Lucia var en av medlemmarna i pressgruppen och gjorde en professionell insats framför kameran. Hon levererade klar och tydlig information och ett vackert leende in i kameran.

TV-lampor förstörde en del av den mysiga stämningen under luciatåget, kameramän sprang in i varandras kameravinklar, föräldrars och vänners kameror blixtrade. Kameramännen packade ihop redan innan tomtarna och pepparkaksgubbarna framförde sina teaternummer.
Mellan julfikat och julklappsutdelningen var det dags för mitt framträdande.
- Jag är stolt över Olga Ivanitjevas studenter! ropade jag för att höras utan mikrofon. Inte bara därför att de sjunger klara svenska långa vokaler… (en applåd briserade i salen) … vilket i och för sig kan glädja vilken svensklärare som helst, utan också därför att de har visat att de har de personliga egenskaper som krävs av de personer som ska organisera murmanskregionens sverigekontakter i framtiden.
De beslutsfattare som ännu inte hade ursäktat sig och lämnat salen gav mig uppmärksamma blickar. Jag lyfte handen som en estradör och ropade:
- Grattis Murmansk! Vi ses i de kommande förhandlingarna!
De sista orden dränktes i en dånande applåd.

Fan, det här var inte riktigt bra… Festligheterna och mediejippot hade tagit fokus på mig personligen. Men det var ju studenternas kompetens som skulle vara i fokus! Och här stod några av de studenter vars organisatoriska förmåga jag just hade berömt och fumlade bort avslutningen på showen.
- Och så vill vi tacka alla som har varit med och arrangerat firandet av den svenska högtiden lucia…
De som fick sina namn uppropade tog emot applåderna sittande i publiken. En del namn glömdes bort.

Men att döma av de lycksaliga leendena, de varma tackorden och blomsterkvasten som sträcktes fram till mig efter ceremonin tyckte alla att det var en strålande, glittrade, underbar föreställning.

Plötsligt kändes det mycket ensamt. Det var bara jag i hela Murmansk som visste hur duktiga studenterna hade varit, och hur mycket det kan komma att betyda för deras och stadens framtid att de så framgångsrikt lyckades tomta i TV.

Till Ryska rövarhistorier 61 – Pang på nyåret

Till index över Ryska rövarhistorier – episod 4, 2006-2007

Till index över mina bloggar

Inlägget börjar här

Termen ”nya ryssar” uppfanns av tidningen New York Times för att beskriva den nya ekonomiska klassen som uppstod i Ryssland till följd av marknadsreformerna. Numera har termen smugit sig in i det ryska språkbruket och betecknar alla människor som går omkring med mobiltelefon och har, vad vi skulle kalla, en dräglig bostad (utan doft av mögel men med prydligt upphängda tapeter och diverse bekvämligheter såsom diskmaskin, tvättmaskin och en toalettstol utan ”uppläggningsplats” för avföringen innan spolingen).

Inom folkhumorn har det uppstått en typ av Bellmanhistorier om de nya ryssarna, där dessa karaktäriseras av att vara smaklösa, obildade och ha så mycket pengar att de inte vet vad de ska göra av dem. Här är en sådan historia:

En nyryss säger till en annan:
- Titta! Jag köpte den här slipsen för 50 dollar i affären därborta.
- Vad dum du är! I affären rakt över gatan kan du köpa en likadan för 100 dollar!

Här är en annan:

Två nya ryssar sitter på en restaurang.
- Vad brukar du göra du när du är ledig? Brukar du resa till Spanien med någon vacker kvinna?
- Nej.
- Brukar du cruisa runt på Krim i din Jaguar?
- Nej.
- Men berätta då vad du gör när du är ledig!
- Jag flyr inte.

PS. Hittills under min vistelse här i St Petersburg har jag inte hört en enda ryss använda ordet « nyryss ». En vän till en vän till mig menar att den sociala kategori som länge kallats «nyryssar» nu har börjat kalla sig «medelklass» för att slippa bli brännmärkta som nyrika, smaklösa, obildade och kriminellt belastade. Av det jag har sett sedan jag kom hit så verkar det också vara möjligt att genom hederligt arbete eller relativt hederliga affärer tjäna så pass bra att man kan unna sig en hyfsad levnadsstandard.

Det sägs att det sakta är påväg att växa fram en ekonomisk medelklass, åtmindstone i de ryska städerna. Men det är en svår sak att avgränsa den ekonomiska medelklassen, eftersom att 90 % av lönerna i Ryssland beräknas vara svarta. Man använder sig av ett spann på 500 till 1500 dollar i månadsinkomst, vilket gör begreppet «medelklass» till en slasktratt.

Till Ryska rövarhistorier 6 – De gamla ryssarna

Till index för Ryska rövarhistorier – episod 1, 2003

Till index för FAQ – Frequently Asked Questions

Efter ytterligare två timmars halvslummer i bussätets obekväma liggställning var vi framme i St Petersburg. Det faktum att klockan var sju på morgonen, att det var 15 minusgrader och att jag hade tungt bagage gjorde att jag lät bli att pruta till normalpris för taxin (en uppgift som jag i vanliga fall utövar som en sport). Jag betalade hissnande 120 kronor för färden till studenthemmet.

Portvakten på studenthemmet skrattade åt mig när jag i etapper släpade in mitt baggage genom den alltför smala ingången. Jag hade god lust att skratta åt honom (och hans arbetsgivare!) när han förklarade att hissen bara gick till våningarna 5-18, och att jag skulle bo på fjärde våningen. Jag valde att släpa bagaget nedåt.

Det ryska klansamhället satte genast klorna i utbölingen från Norden.

Alla utlänningar som vistas i landet längre än tre månader måste visa upp ett negativt HIV-test, dels för den ryska ambassaden som utfärdar visumet och dels för den organisation som har bjudit in utbölingen till landet. I mitt fall är det filologiska fakulteten på St Petersburgs Statliga Universitet, som också har köpt en licens för att registrera utlänningarnas visum från den ryska migrationsmyndigheten. Naturligtvis måste denna registrering ske enligt ett av migrationsmyndigheterna fastställt reglemente. Bland annat föreskriver detta reglemente att HIV-testet ska vara utfärdat av en speciell medicinsk klinik i St Petersburg. Jag, som tycker att allt som har med sprutor att göra är äckligt, hade förberett mig inför visumregistreringen genom att noga se till att resultatet från läkarmottagningen i Malmö var översatt till engelska och hade erforderlig stämpel och signatur.

Detta dokument imponerade dock inte på tjänstemännen i detta land, där olika småpåvar och wannabe-påvar härskar i administrationen. Fakulteten vet inte mer än att de absolut måste kräva ett HIV-intyg från just den här kliniken och kliniken vet inte något annat än att de inte kan godta några andra tester än sina egna, inte ens de som har godkänts av landets ambassad.

Nu är det dock ett val som jag har gjort att placera mig i kategorin ”utlänningar som vistas i Ryssland mer än tre månader”, och i detta val ingick det, helt utan att jag visste om det, att bli stucken av den ryska sjukvårdens (förhoppningsvis rena!) sprutor. Och det åligger inte mig, utan den internationella diplomatkåren, att påpeka det bisarra i att Ryssland kräver två separata HIV-intyg från utlänningar, samtidigt som man klumpar ihop fängelsekunder med diverse olika infektioner i samma fängelsecell som interner utan infektioner. Ryssarna har hört den kritiken förr och brukar svara att det beror på platsbrist och resursbrist i det ryska fängelsesystemet, och vad jag har förstått så välkomnar man ekonomiska tillskott från utlandet för att stoppa epidemierna i fängelserna.

Till Ryska rövarhistorier 4 - Min grammatiklärare och Faustkabinettet

Till index för Ryska rövarhistorier – episod 1, 2003

Till index för FAQ – Frequently Asked Questions

Inlägget börjar här

Mehmet följer strandlinjen längs det industriområde som avskärmar staden Murmansk från vattnet.
 - Där är de välfotograferade vraken intill skrotfirman som brukar illustrera journalisters artiklar om rostande kärnvapenubåtar, retas jag med Mehmet, som arbetar inom tredje statsmakten.
 - Troligtvis därför att tredje statsmakten inte släpps in till de riktiga atomubåtarna, biter han ifrån. Visa nu var du bor!
Jag pekar ut huset på satellitbilderna. Sedan berättar jag om min väg till arbetet, om de halvfärdiga byggprojekt som utmärker stadens siluett, om var trafikstockningar brukar uppstå och om den förbjudna vänstersväng som en vän till mig sa inte alls var förbjuden, men som visade sig vara det när jag väl fick för mig att svänga vänster där. Naturligtvis stod det en polis och väntade på mig längre fram.
 - Det underliga var att jag inte fick böter. Polisen bara tittade på mina försäkringspapper och lät mig åka vidare. Ibland har jag en kuslig känsla av att tillhöra någon typ av obefläckad adel i Ryssland.
Jag hittar vägen till den skjulstad* där jag inhyste bilen för två vintrar sedan. Sedan följer jag vägen hem, minns var tjälen har bitit stora hål i asfalten, var jag en mörk vinternatt hamnade bakom en rattfull förare på den oplogade och spårade vägen och satt med andan i halsen i flera kilometer, livrädd för att bilen bakom skulle försöka köra om.
Väl ”hemma” inser jag att jag faktiskt är på väg dit med min underbare sambo, för att avsluta den epok då Sverige investerade i vänskapliga kontakter i Barenteregionen och för att visa min livskamrat det liv jag hade där – i Rysland Mysland.
Fan, det känns inte som att jag var färdig med staden – allra minst på det professionella planet.

* en skjulstad är en hel stadsdel med skjul. Konceptet är att privatpersoner hyr en bit mark med rättighet att uppföra ett garage. Dessa garage tar sig ofta formen av enkla skjul. Inom kort kommer dock staden att få se sitt första parkeringshus.

Till Ryska rövarhistorier 77 – Mot Mysmansk!

Till index för Ryska rövarhistorier – episod 5, 2007

Till index för FAQ – Frequently Asked Questions

Inlägget börjar här

Det var tur för oss valobservatörer att ingen av de röstande hade fått för sig att ta med sig sina röstsedlar hem eller smussla ned några extra valsedlar i valurnan. Rösträkningen varade i all fall fram till långt in på natten.

Jag avslutade min 15 timmars tjänstgöringsdag på en nattklubb tillsammans med två ryska absolutister, som hade kandiderat i valet. De satt i reflexerna från discokulan och åt glass och lekte med sina mobiltelefoner medan jag zippade på min drink. Jag minns att jag tänkte att de var som en hägring; två unga, nykta lokalpolitiker i ett land där alkoholism är en folksjukdom och där politiker oftast är gamla gubbar. Om jag kan frigöra tillräckligt mycket tid och pengar i slutet av juni kommer vi att ses igen. Valet till stadsdelsfullmäktige måste nämligen göras om i den valkrets där jag var valobservatör eftersom att mer än hälften av de röstande röstade emot alla kandidater.

 - Folk har dålig kännedom om vad stadsdelsfullmäktige beslutar över och känner inte till de olika kandidaterna. Dessutom är de flesta övertygade om att politiker inte gör annat än skor sig själva på allmänna medel, löd en av de bortröstade lokalpolitikernas analys.

 - Det skriftliga valmaterialet var ju också magert, anmärkte jag. Förutom kandidaternas CV stod det ju bara att skattebetalarnas pengar måste förvaltas effektivt och att det är viktigt att rösta FÖR en kandidat och inte välja alternativet ”mot alla”.

 - Så är det, svarade den unge politikern med ett litet ironiskt leende. Stadsdelsfullmäktige beslutar i stort sett bara över tekniska detaljer som byggnadslov och renhållning av gatorna. Pengarna till budgeten kommer från fastighetsskatten och de som kan smiter från att betala skatten. Dessutom försvinner nog en hel del i Skattemyndighetens ineffektiva administration, tillade han.

Som de väluppfostrade kavaljerer de är följde de mig hela vägen hem till porten. Porten var låst och jag hade ingen nyckel. Situationen gjorde att de två kommunfullmäktigekandidaterna förvandlades till de gårdspojkar de var när de växte upp. Med fniss och finess visade de att de vet hur man bryter sig in i ett vanligt hyreshus i St Petersburgs förorter. Så var jag hemma.

Till index för Ryska rövarhistorier – episod 1, 2003

Till index över mina bloggar

Inlägget börjar här

Även om jag starkt ogillade IDC-representantens bemötande, så förstår jag hans bryderi över att befinna sig i rollen som delegationsledare. Vi var sannerligen inte någon lätt delegation att leda. Några delegater talade ryska, andra inte. Några delegater var där med ambitionen att tjänstgöra som valövervakare, andra var där som turister.

Mitt väderkorn säger mig att den påstrukne slagskämpen som hade utsetts till IDC:s delegationsledare i St Petersburg tillhör det moderna Rysslands förlorare. Troligtvis är han en av de ryssar som arbetar hårt utan att få någonting tillbaka i form av en dräglig lön, karriär eller social välfärd. Den liberala myten om att framgång med automatik kommer till den som är beredd att arbeta hårt är djupt förankrad i de ryska befolkningslagren. Få av de ryssar som jag känner drömmer om social rättvisa.

När nu denne looser hade engagerat sig i att sköta de praktiska arrangemangen kring en delegation utländska valövervakares besök i St Petersburg hade han bara fått otack för det. Och här stod nu en ung kvinna från Sverige som hade klätt ut sig till ryska med framträdande make-up, stövlar upp till låren, fuskpäls och äkta pälsmössa. Irritationsmomentet tilltalade honom dessutom på engelska, trots att hon uppenbarligen även kunde tala begriplig ryska.

När jag tyckte att hotellrummet var dyrt rann det över för honom. Han gormade och slogs och var påväg att slänga ut mitt bagage från hotellet.

Naturligtvis är det otrevligt att inte bli bemött med respekt, men begripligt är det i alla fall. Han måste ha uppfattat mig som en uppnäst överklasstjej, vars ryska medsystrar och bröder upprätthåller det system som gör honom till förlorare. Eller så när han bara en känsla av att systemet är emot honom men utan att veta vad han skulle kunna göra åt det.

Ärligt talat är jag förvånad över att jag aldrig tidigare har träffat på klasshat i Rysslands underklass.

Inlägget publicerades första gången: 2004-03-16 i Ryska rövarhistorier, episod 2

Till index över mina bloggar

En av kandidaterna är Irina Hakamada, f.d. medlem i Högerkrafternas Förbund, som började som en fraktion inom Duman som ville införa en rysk yrkesarmé och sedan blev ett parti. De ryssar som hänger med i det politiska nyhetsflödet minns henne nog från valrörelsen inför valet till Duman 1999. Hon går till val på ett anti-Putin-program som tar sin utgångspunkt i vad president Putin gör fel eller inte har gjort alls. Budskapet i valkampanjen är föga orginellt – Hakamada representerar “vår röst”.

När vi IDC-delegater får träffa Hakamadas pressekreterare, förklarar denna att uppslagen till skrivningarna i det kortfattade partiprogrammet kommer från ett telefonväkteri som pågår fram till valet. Rysk politik har ingenting med välförankrade folkrörelser att göra. Hakamada använder de möjligheter som enligt den ryska konstitutionen ges till den som är presidentkandidat att sprida sitt politiska budskap. När det inte är val är det inte lätt att sprida sitt budskap via media. Efter valet tänker hon vara med och bilda ett nytt parti som ska heta Fria Ryssland – men Hakamada tänker inte bli partiledare.

Vidare berättar pressekreteraren att Hakamada en bit in på valkampanjen föreslog att hon tillsammans med de andra tronpretendenterna gemensamt skulle dra tillbaka sina kandidaturer, som en politisk markering för att visa att det inte finns utrymme för alternativa röster i den ryska politiken. Men Hakamadas pressekreterare medger att bojkottlinjen inte hade varit hållbar.

- Ryssarna går av tradition till valurnorna som till en högtid.

Till index för Ryska rövarhistorier – episod 1, 2003