Det uttrycket är det bara jag som använder enligt Google. Roligt på sätt och vis. Det där att sätta namn, etikett på något, kategorisera. Det går att göra inifrån och utifrån. Någon annan sätter en etikett på det du gör eller du sätter själv en etikett på det du gör. Men inte ens om du själv sätter namnet så har du full frihet i ditt namngivande. Du är fången i kulturella strukturer. Och om du inte vill kalla det du gör för något alls blir det väldigt svårt.
Det finns ett gäng tänkare, filosofer som förts in under etiketten poststrukturalism. De första var verksamma fr o m 1920-talet. Under den tidsperioden var också Elsa Gindler verksam. Hon som utvecklade några av grundteserna i det som jag nu arbetar med, självläkandets principer och självobservations värde. Hon ville inte sätta någon etikett på sitt arbete. Om det ändå var tvunget att kallas något så kalla det då ”Arbeit am Menschen”, arbete på att vara människa sa hon. Knepigheterna med att själv sätta etikett verkar ha fortsatt genom historien. Etiketten begränsar. Eller så blir namnet så allmänt, så urvattnat att det gör mer ont än gott.
Men man ska ju vårda sitt varumärke, nöta in begrepp. Eller inte. Byta namn, byta benämning efter det som bedöms vara mest lämpligt i sammanhanget, uppfylla någon form av önskat syfte. Så för att befria mig från kategoriserandets tyranni prövar jag att byta namn på det jag gör, lite som jag bedömer det givande. Lite roligt är att att själv sätta etiketten poststrukturalism eftersom många av de filosofer som fick den etiketten på sig värjde sig mot den. Men ta mig tusan, om jag analyserar det arbete jag gör genom etiketterna Rörelse i Vila eller gamla antigympan eller Syntonics som jag nu också kan använda så kan jag bocka av den ena efter den andra poststrukturella teorin.
Jaha, hitta en bild att låna för att illustrera poststrukturalism är inte lätt märker jag men den här var ju lite rolig. Tack för lånet. I morgon blir det till att destabilisera lite dikotomier genom Poststrukturell rörelse.
