Antirynkgympa

Vi må smörja oss med hur mycket antirynk-krämer som helst men det är de rörelser man gör om och om igen som skapar rynkorna (tillsammans med förändrad hudkvalitet som kommer med åren). Kommer rynkorna av att du ler så mycket är det ju helt okej. Men fastnar de rörelser du gör när du känner dig arg, förorättad, förolämpad, bekymrad, lidande… (listan kan bli väldigt lång) är det inte lika välkommet. Inga känslor borde fastna i ansiktet. Inte ens leendet. Det gör ont i kinderna.

Låta bli-övningen kan man och bör man göra ofta. Det gör jag. Och den behövs alltid. Man blir liksom inte klar med den. Ny stress och gamla mönster finns där hela tiden.

Den är enkel tack och lov och det syns inte att man gör den. Man kan göra den var som helst. Och den passar extra bra när man är så trött att man knappt orkar somna.

Lägg bara märke till ditt ansiktet. Finns det något som verkar ansträngt? Något som jobbar för mycket fast det inte behövs? Något du skulle kunna låta bli just nu? Man vänjer sig snabbt vid att känna ansiktet med bara sina tankar. Kanske för att det ligger så nära hjärnan…

Ibland räcker det med att bara uppmärksamma att det är något som ligger och kör på för att det ska börja släppa, lätta. För att låta bli…

Annars är det bara att tänka att det där skulle jag vilja låta bli just nu.

Så går man vidare från område till område i ansiktet eller hela kroppen. Kroppen själv brukar visa vägen och ta fram spänning efter spänning. Känns det läbbigt att lämna över till intutionen kan du kombinera det med att med intellektet bestämma att nu kollar jag ögonen och låta bli där etc. Så kan du blanda intellekt och intuition. Det är ett rätt bra förslag för livet över huvud taget.

Nu ska jag ivag på helgens andra antigympa-dag. Efter 4 timmars antigympa igår känns ansiktet helt slätt, lugnt och öppet men ändå säkert. Den känslan avtar när jag sätter mig framför datorn och teven och bekymren igen. Men  minnet finns kvar och det är lätt att hitta tillbaka till den. Det är bara att låta bli…